.

men när det kommer till att bli älskad är det lättare att älska och svårt att acceptera att någon någonsin skulle tränga sig genom skalet och älska en lika mycket tillbaka.

jag har aldrig trott på ömsesidighet, jo, jag har hoppats och trott men jag har aldrig låtit mig själv känna av det.

jag är för svag för det, jag är alldeles för jävla rädd för att låta någon ta sig in i mitt universum.

en dag bara vaknar man upp och förnekar allt man känt tidigare, rycker på axlarna om någon frågar om man blivit sårad på inte bara ytan utan inuti, man skrattar när någon frågar om man lyckats ta sig in i någon annans hjärta och skjutit pilar med eld och tuggat sönder artärer. vad finns det annars att göra än att rycka på axlar och skratta?

jag har upplevt det, jag har hatat mig själv för att ha låtit någon annan ta för sig av min själ och mitt hjärta och jag har varit girig nog att förstöra någon annans självkänsla och festat på mångas hjärtan bara för att jag var rastlöst, kunde och för att finna något. jag har många gånger helt ärligt sagt rakt ut vad jag känt och hållit min käft stängd alldeles för många timmar, skrikit bara för att någon befallt mig att vara tyst och varit tyst länge för att någon bett mig säga ett ord. det gör mig inte annorlunda från någon annan men det är vad som är dyrbart. att jag inte är så ensam som jag hela tiden har känt mig. man är inte mer ensam än vad man själv bestämmer sig för att vara.

men ibland önskar jag bara att alla jag delat med mig av till mindes mig, saknade mig. det har jag egentligen alltid önskat. sedan jag var ett barn. tydligen har jag varit alldeles för instängd för att ge någon ett tillräckligt intryck. eller så har jag rivit ur dem så tydligt från mitt liv att jag inte förtjänat det.

men när alla andra har vänner och känner sig älskad och är lyckliga för det.

då undrar jag var jag har varit hela mitt liv.