.

jag vill veta lite mer om sveriges vapenindustri. jag kanske har varit lite för mycket uppe i djur, natur, kost, träning och humanitet för att se mig omkring i det området. jag är nyfiken på hur den fungerar i sverige... det känns så nedtystat.. jag trivs jätte bra som svensk medborgare och vi jobbar ständigt för rättvis och för jämställdighet. för några år sedan existera inte ens pappaledighet.. i italien till exempel har männen rätt till två dagar föräldrarledighet, dagen då barnet föds och dagen då fadern behöver ledigt för att skriva på faderskapsbeviset. så jag tycker att vi gör rätt bra ifrån oss för det mesta och försöker värna och ta hand om varandra och nykomlingar från världen över.. även om det finns en hel del saker jag skulle vilja ändra på... jag önska det fanns någon stans alla burksamlare kunde få mat och vätska på under dagarna.. jag tänkte jag skulle köpa lite frukt och så till dem.. tänka? göra. så slipper svensson irritera sig på dem,.,de är ju hungriga!! har ni upplevt den känslan? i alla fall. den svenska vapen industrin verkar ligga väldigt lågt och diskret... men jag vet att de minor som små barn trampar på är gjorda i sverige.. här klagar vi över att skattepengarna går till apatiska barn från krigets rester... självklart ska vi ta ansvar för konsekvenser vi varit delaktiga i... urs.. whos gonna save the children.. jag vill krama om alla frusna övergivna kattungar och slå stänga ned produktionen av vapen i hela världen.. vi skickar vapen till kokainländerna också... varför? jag vill stänga ned alla läskfabriker, danska köttindustrin,,,, all köttindustri... vi måste ta hand om varandra! fastän vi står inför jordens undergång och döden... det är meningslöst i slutändan men det viktiga är att vi gör det.

går och tränar

det är så jag minns mig själv från högstadiet. delvis och ytligt. inombords var jag en rasande cooling som var väl medveten om allt. jag vägde 35 kg, hade en lila tandställning och rökte röda prince.... slitna jeans och en urtvättad tshirt... läste böcker på låssas, lyssna på musik som en galning och betraktade min omgivning. killarna kallade mig för mygbettet (oooohh mina små oskyldiga bröst) och tjejerna pekade högt och tydligt på mitt orakade kön. ja! jag var 13 år och ingen porrstjärna direkt. alla välformade tjejer med tuttar och string gned sig mot skåpen i sina korta kjolar och lät killarna se på. de tillät uppmärksamheten.... medan jag rättade till bucklan i mitt skåp och tvättade bort skällsord som hora, neger och pundare med dränkta aceton tussar. jag minns att jag blev alldeles yr men jag slapp i alla fall ögonen... en gång brottade en kille ned mig och skrev hora med en vit krita på min nya svarta skinnjacka.. det var lika accepterat som att klämma tjejerna på röven i matkön. i alla fall. det var aldrig någon som fråga chans på mig, tog mig på röven, spana in min klyfta (jag menar myggbett) och killar&tjejer markerade ganska tydligt att jag inte var en av dem... tack och lov. men varför? för min hudfärg, mina myggbett, hår på fittan, tandställningen, ursprung, sexuella läggning eller musiksmak? vi är grottmänniskor! nåväl... jag sökte mig senare i livet till pundare och knullade runt som en prostituerad och rakade tillslut fittan... och helt plötsligt växte det ut ett par tappra bröst. men det tog ett par år. jag slet ut tandställningen och rev ner alla texter och bilder på nakna smala tjejer från väggarna i mitt flickrum. gick vilse i bland alla ansikten... och sedan vid 16 års ålder hittade jag mig själv igen.. började söka mig till skog, djur och lugnet... lät håret växa ut., slet av mig min bh och kräktes på tanken av kukar... blev ett barn igen och började om i slitna jeans och urtvättade tshirts... man springer verkligen omvägar för att hitta sig själv.. känns som om jag hela tiden har stått och betraktat mig själv.. men inte på ett dömande sätt.. jag har haft mina dippar då och då men det är väl bara gött? jag skratta så högt och värdigt i efterhand. jag har aldrig känt mig påverkad av klyftan som sker könsorganen emellan.. kanske för att jag är uppvuxen med bara en pappa och bröder? vet inte.. kanske för att jag är så jävla grym. vad jag vet är att det som hände på högdraget har inget med
mina omvägar att göra.. eller? nej, jag började förtrycka känslor och utforska min kropp mycket tidigare än så.. hela mitt liv har handlat om att gå vidare.. så om någon daskar mig på rumpan på min arbetsplats eller om någon stirrar på min orakade armhåla på gymmet så träffar det mig inte..,, och jag vill säga det.. jag bryr mig inte om ni har gäddhäng, för mycket smink, botox, platta magar, mustasch, glasögon, kostym eller rena händer. vi har alla gått igenom samma förluster, press, ångest, motivation, väg och alls har vi vandrat in i den tunneln medvetet... vi är bara så avskärmade och låsta att vi inte ser varandra. tjäna

idag känner jag mig väldigt slö och lat. tog en två timmar promme imorse men sedan dess har det inte blivit mer än något ryck i köket. hååå. ska släpa mig ned till gymmet snart. och nu vill jag brista ut en underbar framgång i min hälsa! jag bryr mig inte längre om kalorier, socker, fett och synliga revben. det finns alltid i mitt bakhuvud och jag fyller alltid i vad jag äter för att ha koll på vad jag trycker i mig... men mest för att hålla koll på att jag äter som jag ska och det jag ska. jag satsar mer på träning och att må bra. jag är less på att vara trött, hungrig och känna ånger över att ha ätit musli. hörni! det är mysigt att grilla med sina vänner och äta det man grillar... istället för att sitta och stirra på maten och dra i innelåren. jag har lipat lite över att jag gått upp typ åtta kilo men det är inte konstigt... går man och svälter sig själv så tar kroppen direkt vara på det man äter när man väl börjar äta igen... mmkey? ät när ni vill och må bra! låt inte sjuka tankar ta över era kroppar!! vi är ju så fina! jag har släppt tankarna på fast rumpa och platt mage. haha, som om jag någonsin kommer få det? jag trivs med mina goda 46 kilo! puss

vi behöver inte göra oss till för någon. vi behöver få visa oss själva precis som vi är. det är okej.

det har varit ett par fina goda dagar med mycket promenader och häng i solen. jag som skulle gå till gymmet. blir nog inget med den där trimmade magen ändå. bryr mig inte!

det har varit en viktig helg och idag var det så fint väder att jag vågade gå barbent. även om jag vet att låren hänger slänger och dallrar oavbrutet så fick solen övertalat av mig brallorna. så idag har jag flängt runt barfota och halvnaken i göteborg. ätit yougurt och avokado i solen... mehhhee. druckit massor med vatten och ändå halvsovit mig genom hela dagen. jag har haft en jääätebra och fin helg.. tränat, sprungit, promenerat och varit med mina guldklimpar. ja, så gott är livet just nu. ska sova nu och fortsätta ta vara på det goda. det behövs inte grubblas över mina vänner. det är ingen ide att ligga vaken och försöka klura ut vilka val som är rätt. vad för planer som är vattentäta och hur man ska förhålla sig till imperfekt när man går vidare i sitt liv. jag vill vara mindre komplicerad än så men jag belastar mig själv och träffar mig själv med pilar som jag skjuter upp i luften i mina maniska tillstånd. men så är det. jag avslutar med några perfekta ord från en utav mina favoritfilmer. if you never take things serious, youll never get hurt. and if you never hurt, youll always have fun. så ta bort er själva från offerpositionen och välj livet. ödet är i framtidens händer och dåtiden tillhör inte oss längre så lev i det du upplever nu för det är inte i din ägo sedan eller för. tio dagar tills jag lämnar landet. bonjournooo! självständighet, styrka, hälsa och välvilja. mycket mycket starka bra karaktärsdrag och VAL. pusshej

här var det tyst

ikväll antar jag att alla klämkäcka salivspottande 20åringar fortsätter att uttrycka sig ock gnida sig mot varandras kön. jag försöker fokusera på att läsa och att inte tänka på hur hungrig jag är. tyckte jag nyss åt. jag har varit en aning ur form den senaste veckan, träningen har inte gått något vidare och jag har ätit väldigt konstig... men jag har sovit otroligt mycket.. jag har annars en super kondition, jag kan springa utan att stanna i 1,5 timma i snitt 11 km i timmen. det är bra kondis för att vara jag. men de senaste dagarna har vardagliga saker som att gå upp ur sängen för att hämta vatten varit överdrivet andfått. som om någon lagt en 500kilos människa över mig och bara gått här ifrån... ni förstår? imorgon har jag planerat att vända på det. jag kan inte ligga här och deppa framför hyrfilm för resten av våren. imorgon ska jag åka ut till hönö på lunch, pappa fyller år! så kommer farmor och farfar.. bästa bästa! finaste. jag har något sund förkärlek för gamla, djur och barn.. verkligen. hur som helst blir inte alla syskonen samlade detta året heller. niklas och några vänner segla till danmark och rasmus jobbar jämt som vanligt. det blir bara de yngsta som vanligt... men vi tre är inte ett skamligt antal och vi är mer än nog. sååå! jag vänder imorgon och bestämmer mig för att vara lycklig, fri och motiverad till att göra det jag vill. så hejsan hejsan, här har ni en bild på nya ögon.

så jag valde att bidra med lite pengar till rätt välgörenhetsorganisation. 90 ynka kronor för dessa pjuck och någon ungdom som hamnat fel får hjälp till rätt spår. sedan finns det en massvis andra sätt att bidra med självklart! men det ska jag tänka på när jag bär skorna... att det finns frivilliga som jobbar gratis för att sälja någons gamla skor till någon för en liten peng för att de vill andra väl.

vi är alla egentligen bara ensamma. ändå behöver vi bekräftelse och en mening med livet. kvinnor attraheras generellt av män som tar hand om dem, vi är genetiskt lagda till att falla för självsäkra superhjältar. män faller för tacksamma offer som kan försvara sitt hem och värdighet. ja ja ja ja, jag sliter oftast bort könet från allas ansikten och personligheter.. alla val är individuella men jag lovar er, i slutändan kommer männen bli som sina fäder och kvinnorna som sina mödrar. för mig spelar det ingen roll. båda mina föräldrar har levt ett gott liv och även om jag vägrar känna mig präglad av dem så vet jag att jag är en av dem. även om jag inte haft någon relation till min mamma på drygt 20 år så känner jag henne. jag vet ju vem jag själv är. ett enkelt löjligt och simpelt exempel på att jag är mina föräldrars barn. min pappa har alltid varit 100% och aldrig oroat sig för att slösa pengar.. han har gjort det han har velat utan att se sig om vem som följer efter. min mamma är inte bara jävligt motiverad och envis, hon trodde på sig själv och stannade aldrig upp och fundera över något. hon gjorde det hon drömde om utan att ifrågasätta sig själv
eller låta andras om och men hindra henne från att nå sitt mål. vare sig de båda har vissa konstiga förmågor, mamma kan stänga av känslor utan att ens sucka och pappa kan bli så arg så hans tankar inte hinner med.. jag erkänner också det arvet. men de är båda givmilda, genuina, ärliga och goda människor. med mer pondus och karaktär i sina fingrar än många jag mött. så jag är stolt över att vara mina föräldrars barn och jag skulle inte ha något emot att få behålla min mammas vältränade kropp och min pappas oändliga tålamod, lugn och livsglädje. så jag känner mig lätt ensam och meningslös... men jag lever. för att två olika vackra unga människor fann varandra under tidigt 80-tal. snuskigt jävla rika, orädda unga 30 åringar som kom från helt olika världar. deras historia får mig att förstå. vi kan inte vänta på framgång, vad vi nu än kallar lycka och på att något att leva för ska snubbla över en på gatan. man får se sig om och sträcka ut sin arm för varje minut. andas och ta vara på. om det finns något för mig i den här världen så är jag en hejdlös sökare. sov gott

- jag mår mycket sämre
- jag förslår att du ökar dosen

du kan köpa vad som helst till vilket pris som helst. om pengar inte har någon betydelse, varför lägger vi så mycket fokus på vart de tar vägen? om godhet finns, varför pratar vi om det som om den inte existerar? vi pratar om orättvisor men vi vet inget om rättvisa...