det är sent och det är viktigt
har i princip bara ätit frukt och keso idag... avrundade kvällen här i sängen med 100 gram choklad och dokumentären love etc som jag inte kan få nog utav. jag älskar det äldre paret i den dokumentären. nåh nåh!
jaquline min pt som är underbar har lovat mig att aldrig höja fingret för mitt sötsug men hon har lovat att jag kommer få jobba för det. jag gillar det! hon har lärt mig att 100 gram choklad är inget jag förtjänat utan något jag har rätt till och inget jag ska ha dåligt samvete eller ångest för.. när jag tränar fem dagar i veckan stenhårt, cyklar i snitt 1,5 mil per dag fem dagar i veckan och promenerar i snitt 7 - 10 mil i veckan. det är inte riktigt något jag har fattat förrän jag började anteckna allt sånt.. och jag som redan är ett kontrollfreak och tävlingsinriktad (mer sjukt motiverad) kommer ju pressa mig själv till max! men jag är sådan. har jag bestämt mig för något så har jag gjort ett val och när jag insett det är jag nästan redan framme i mål.. jag liksom bara göra det. så jag överraskar aldrig mig själv när jag åstadkommit något jag motiverat mig själv till att göra. jag liksom bara vet hela tiden att jag gör det jag vill.. det är alltid så. jag behöver inte ens vara medveten om att jag lägger ned tid eller planering på det för helt plötsligt stannar jag upp och inser att det är ju hit jag hela tiden har varit på väg. jag vill tacka min pappa för detta. han har alltid uppmanat mig, stöttat mig och låtit mig göra precis det jag har haft viljan att göra. när jag viljat göra det. han är ett sådant enormt stöd för mig. för ett par veckor sedan så var jag ute på hönö pratade vi. jag vet att alla föräldrar känner så här för sina barn. även om jag och min pappa har en sådan sund och fin relation så har han liksom aldrig riktigt sagt till mig att jag är bäst i världen, felfri, klokast och finast av alla. men det har också varit viktigt för mig att inte vara felfri. jag kan faktiskt störa mig på föräldrar som behandlar sina barn som om de inte vore mänsikliga, det finns både bra och väldigt dåliga argument tilll det påståendet.
hur som helst, han har aldrig sagt till mig att jag kan bli vad som helst bara jag ger mig in för det. han har aldrig sagt att jag är förstående och omtänksam.. eller snäll och nätt. i hans ögon har jag alltid känt mig som lilla stålkvinnan som kan ta all skit i världen. att jag hugger ifrån för minsta lilla och är bra på att försvara mig och det jag är rädd om. det har fått mig att känna mig som en korkad grottmänniska emellanåt.
och självklart har jag fått höra att jag är vacker och intelligent.. men har aldrig riktigt trott på det eftersom att ALLA säger sådan skit om sina barn.. allas barn är felfria och bäst i världen. jag tycker det är en aning patetiskt av föräldrar att inbilla sig att deras barn är precis som dom tror sig.. när de egentligen knullar sina bästa vänners pojkvänner/flickvänner, knarkar, har tappat omdömet och är själviska själar som tror sig vara någon bättre... bara för att de har fått höra det sedan de spräckte fittan på sin morsa för att göra entre till världen.
åter igen till min relation till pappa.. det som känner mig vet att jag har mycket respekt för min pappa och att vår relation (tycker jag) är någon helt annan far och dotter relation. jag kan liksom säga ALLT till honom.. och han har alltid ärliga svar, även om han försöker förstå mig som sin dotter men han försöker inte överromantisera det. utan han håller mina fötter ganska bra på jorden och i känslolivet. även om han kan vara väldigt spirituell och chockerande vis på alla sätt. för ett par veckor sedan fick han mig att faktiskt känna en förvånad, lättnad och rädsla samtidigt. men jag blev också världigt rörd och stolt. för jag visste att han var stolt. jag har aldrig känt att han har varit det över mig.. för jag har sedan jag fyllde kanske tio(?) varit ett riktigt jävla problem barn.. snäll kanske.. men för smart för mitt eget bästa.. manupulativ och okontaktbar. deprimerad och destruktiv. galen och manisk. ja, ni förstår. plus pubertetshäxan de flesta tonårstjejer odlar fram i tonåren.. jag var inte riktigt en pms galen tonårstjej. jag fick ju mens när jag var tolv men den försvann lika fort som den kom. jag vägde ju ungerfär 31 kg då.
så om jag ska komma till det jag försökt skriva om de senaste 150 raderna så kände jag för första gången att pappa var stolt över mig. inte bara för att han bidragit till det skinn jag har på nästan idag och många av mina perspektiv. utanför att han nog mer släppt den där bilden han hade av mig. han sa till mig att min röst hade förändrats.. med en sådan blick som sa ALLT. alla missförstånd, bråk, besvikelser, klickande lurar örat, blockerade känslor och allt med kärlek.. allt var borta. för en sekund kände jag mig som hans mästerverk. sedan sa han till mig om jag bara visste om min egen styrka så skulle allt här i världen ligga under mina fötter. för min motivation och glöd är den starkaste han mött. jag vet att han menade det... för att han säger inte sånt.. till någon. jag väntade 21 år på att han skulle klämma ur sig något sådant till mig. han gjorde det i en sådan rätt tidpunkt i mitt liv att bara han kan ha vetat om det hela tiden men har väntat. det lös ändå upp för mig... förra sommaren var jag nära på att bli inlagd igen för mina hormoner hade gått bärsärka av all ångest och depression. det gick inte en dag så jag tänkte minst tio gånger på hur jag skulle ta livet av mig. jag vet inte hur många gånger jag svalde en massa olika piller med ett glas vin för att ganska direkt köra fingrarna i halsen efteråt för jag ville inte att erik skulle hitta mig på badrumsgolvet eller vakna upp och så låg jag död brevid honom i sängen. eller hur många avskedsbrev jag skrev. jag kunde inte behärska den deppen eller kontrollera mig själv alls. jag hade bara en tanke som gjorde mig avdomnad allt runt omkring.. det var tanken om att få bli fri.. om jag så skulle behöva dö för det så var jag absolut beredd. det var den värsta deppen av mina sju tidigare. kanske för att jag vägra medicinering så länge. jag vet faktiskt inte. allt jag vet är att det är/var inte synd om mig. verkligen inte! jag känner mig inte lyckligt lottad över min "åkomma" men jag har valt att leva.. med eller utan det, jag har inte så mycket till val. men det är mitt liv och mitt kaos. pappa har aldrig låtit mig själv förneka den dåliga sidan av mig men försökt få mig att komma över den.. och det har gjort mig riktigt frustrerad ibland.. men vad han inte visste är att jag kan inte välja bort det men jag kan trotsa och acceptera det varje dag hela tiden och använda det... och det gjorde honom stolt över att vara ett väldigt stort bidrag till mitt liv. utan att ens tala om för mig hur fantasiskt jag är och hur mörkt mitt liv än ha varit så insåg jag det på egen hand. men jag vet att han har stått där hela tiden beredd på vad som helst, för han hade ingen kontroll men ändå har han varit ärlig och älskat mig.
han är så klok. han är bäst. finns nog ingen som kan få mig att se litet på små skitsaker jag eller andra jag påverkas av ibland förstorar upp till ett oändligt hål. jjjajajajajajja. jag är glad över att vara min pappas dotter och att jag är grym.. nu måste jag fan sova om jag ska orka upp och träna skiten ur mig imorgon igen. i alla fall all choklad! puss
frankrike. bilder av fina sacha
jag saknar att klättra på tak och ta kort på himmlen.
se solen gå ner bakom en äldre förfallen kryka.
höra anni och erik skratta åt min franska stämma.
vara vilse i aix och sökandet efter notre dame de la garde.
ligga i främmande sängar och vrida sig av hemlängtan.
nå, regnet knastrar på taket här hemma i göteborg som vanligt mina vänner.
for the blind
pussa magen
torsdag
mjau
en bild på mina favoriter... erik, hundarna och skogen.. hååå
orkar
ljus
orkar fan inte
midsomer
vingar
mort
coco
har legat i sängen och försökt att somna en liten stund innan jag ska ut på långpromenad med hundarna igen. har varit igång sedan 05.20. har ändrat om mina rutiner till att gå upp och träna på morgonen innan dagen startar så jag kan förhålla mig till ett liv på eftermiddagarna. så de senaste dagarna har börjat med en timma på gymmet och 1 - 6 timmar utomhus med hundarna, allt från långpromenader till gott häng i skogen och rastgårdarna. mysigt! tar man bara med sig tillräckligt med mat, vätska och klär sig för väder är det så himla skööönt. kan hända att det blir ett litet pass på gymmet sedan igen. kändes inte som att jag hann med det jag ville imorse. har äntligen bokat tid för en träff med personlig tränare. jag vet att det kostar typ 500 spänn för 45 minuter och att jag kunde spenderat de pengarna på något som inte fick mitt samvete att pissa spikar på mig. men jag behöver det för att utvecklas och få en rövspark. samt kostråd! jag äter som en myra i jämförelse med vad mitt aktiva liv kräver... vilket gör att jag utsätter min kropp för slitage.. visst jag kanske går ner i vikt assssfort.. men det förstör kroppen och det samlas mer fett än muskler runt mina lår och armar. fastän ja, ni vet. jag bryr mig inte osv... men jag vill ju inte förstöra mig själv när jag tror att jag gör något bra för mig själv. annars är den tyngre deppen över för tillfället och jag har återhämtat mig från resandet och festandes.. och jag mår gott... älskar spontanhet, träna och kunna vara mig själv. det har jag verkligen utsätt mig själv för de senaste dagarna... nu ska jag ut med hårbollarnba. puss
tro det eller ej
varför är det så viktigt för vissa att anpassa sig så innerligt att de inte klarar av att vara sig själva? jag tycker det är frustrerande med människor som ljuger, efter att själv ha betraktat och ljugit för mig själv många gånger så behöver man inte ens öppna käften för mig om man är en lögnare. jag vet redan om det. är vi så rädda för att inte bli accepterade av andra individer så vi spelar upp en fasad och leker att livet är en film där man själv har huvudrollen. löjligt. jag vet att alla har hört det tidigare men om någon har problem med mig/dig för att vi är oss själva så är det deras problem. om man hela tiden gömmer sig själv för att anpassa sig till andra blir man fort olycklig. det gäller sanning, personlighet, intryck och utseende. jag fallet så fort för självsäkra, goda, ärliga, lugna och allvarliga människor... jag fallet som en betongbit som lossnat från himlen. det är så lätt att se att de är sig själva och ute behöver göra sig till. det är också så lätt att märka om de blir obekväma och osäkra. men man spela roll om man är tyst och självmedveten eller gapig och skrattretande. så länge man är sig själv! jag har i yngre ålder varit lite smått avundsjuk på andra som tar för sig och får uppmärksamhet.. men det gick fort upp för mig att det inte är jag och jag kan inte bära upp den flamsiga fasaden bland folk jag inte känner. jag är väldigt känslosam, allvarlig, seriös och inombords lite hysterisk. men jag har också en jävla drivkraft som är självsäker... gå vidare från era tidigare liv.. SLÄPP DET. jag plågar mig själv ibland för andras handlingar och vad jag blivit utsatt för under mot liv.. men det är bara en sådan liten del av mig.. jag är större än hemska smärtsamma minnen och att jag inte hade bröst på högstadiet.. jag lovar att jag fick som jag ville med eller utan dem.. för jag använde min självkänsla och jag var redan då för smart för att tro på det ytliga. så lägg energi på att tro på er själva och gå vidare... eller förtvina med ert förflutna och spela apa för varandra... det finns vi som synat er för så längesedan.
let the issues go
inget socker, alkohol, mjöl eller mejeriprodukter. nu är det bara att njuta vidare med livet... har varit zombie för länge och har ätit alldeles för mycket... inte orkat träna.. inget.. men har orkar leva livet i frankrike.. så orkar också vända.. hej hej
if you love something let it go
jag är så jävla trött på att vara deprimerad. det här är inget jag väljer. det är inget jag kan välja bort. visst har medicinerna verkligen hjälpt... men det känns som att de har nått sin klimax nu och hjärnan är på väg tillbaka. jag vill bara slänga mig ner i en pöl och gråta tills jag drunknar... nästa gång det känns som att lungorna ska sprängas så låt dem göra det... inte fan kan jag gråta heller.. fysiskt ni vet... jag har aldrig riktigt gjort det... jag vill bara skrika tills jag tappar rösten.. börjar gråta... jag vill springa tills jag ramlar med ansiktet i gatan.. riva upp det för alltid.... jaja
tjuvar
folk som stjäl ur butik är inte bara hungriga människor utan pengar. det är mer vanligt och fler än dem. ett örhänge där, nagellack, trosor, trasor och skitsaker som läsk... varför? vi inbillar oss att vi är fattiga eller kanske tror att vi är värda något så mycket så att det är okej att stjäla? för övrigt så har vi en rättighet som medborgare i detta landet att inte behöva gå törstiga och hungriga.. de flesta har råd att köpa en dricka för tio spänn eller så går man hem och dricker vatten. hur som helst så syftar jag mer på de moraliska konsekvenserna av stjäla ur butik.. tex stjäla en ring made in china eller eller en läsk tillverkad av coca cola company. det är lika illa som att köpa skiten men tror ni på riktigt att ni bidrar med bättre arbetsförhållanden och lyckas göra något moraliskt statement genom att tro att ni har rätt till att stjäla ting skapade av det ni är emot? personligen tycker jag ju i övrigt att det är onödigt att köpa nagellack, smycken och annan lös skit jag verkligen inte behöver.. så jag känner aldrig behovet av att ha det.. krimskrams och mycket smink är konstigt nog i mina ögon osäkerhet.. konstigt.. alla har vi ju olika sätt att känna oss fina på... jag vet i alla fall att jag oftast inte orkar bära upp den fasaden bakom snitsiga outfits, smink och smycken.. anywaaaay. sluta snatta för i helvete! nu ska jag och erik min andra hälft gå och KÖPA mat... gosa ned oss i snoffsan och planera långresan... vi har inte bestämt oss än vad för gård vi vill jobba på. jag vill på en med mycket djur och grönsaker... vi får se.. det lutar fortfarande mycket åt coorsiica. det är mycket natur där och fin miljö.. åhhh... hej då
issues
så. vi kommenterar aldrig "feta" människor som går på gatan. för det första ordet fet är inget farligt eller negativt. precis som ordet smal. vi är så jävla dömande och osäkra. åh, den personen är "tjock". som om vi bryr oss ett skit om deras hälsa?? vi är ytliga grisar som älskar att svälta oss själva som om det vore rätt och "hälsosamt". ord som fet, smal och hälsa vill jag bara ta ur den svenska vokabulären för ingen associerar dem längre till dess ursprungliga betydelse. ord. ordet hälsa tänder en lampa i allas nacke och får en genast att klämma lite på sina olika lemmar. kanske drar ett djupare andetag för att se om man andas. ordet smal får en automatiskt att sträcka på sig och dra in magen. ordet fet eller fett får en direkt att tänka på "skamliga" saker vi stoppar i oss, ohälsosam livsstil eller en sjuk osäkerhet om att inte platsa i samhället bara för att ordet i sig existerar. vi kommenterar "onormalt" smala människor och tjocka människor klädda i för små plagg. som om vi bryr oss om deras hälsa!? det är ju bara ytliga kommentarer, rädsla och osäkerhet... ser man en tjock hund tänker man ganska fort, stackars hund, det där är djurplågeri osv. vi blir rädda för "tjocka" självsäkra människor men ännu mer rädda för smala graciösa ben som galopperar i höga klackar ned för gatan.. själv tycker jag att självsäkerhet är en av den mest attraktiva egenskapen i en annan individ.. vare sig man är fet eller spinkig! så jag har en kurva, mina ben är korta, mina armar är väldigt spinkiga förhållande till resterande delar av min kropp. men jag vet fan hur man ska bära upp den för jag är sjuhelvetes jävla grym ändå... okej? och det är vi alla! sträck på er... släpp ut magen och täck inte era beniga knän. skräm skiten ur andra osäkra själar fängslade i samhällets ideal och inspirera alla att få vara människa och födda.. oavsett vad för kropp vi väljer att leva i.. jag vet att ger man själen all den kraft man lägger på det ytliga så försvinner den medvetenheten ganska fort.. självklart älskar jag att göra mig fin, känna mig fin och fräsch. men jag vet ju att livet är en röd matta vare sig jag går på den naken eller i minkpäls och lösögonfransar... yä yä. jag har också väldigt svår att avgöra vad som är överviktigt eller underviktigt.... jag har aldrig riktigt iakttagit andra på det sättet..
.
i min egen säng
ligger i sängen och lyssnar på nat king cole och känner mig cool. lugn och glad över att vara hemma i göteborg igen. ligger och planerar en eller två veckor resa i juli-augusti. när man åker långt bort till en främmande plats, spenderar nätterna i främmande sängar, tvingas springa runt hungrig in och ut i olika butiker för att hitta något man kan äta, försöka göra sig förstådd på ett främmande språk och uppleva den nya miljön så känner man sig så fort hemma när man väl kommer tillbaka till den bekanta vardagliga miljön. doften av ens egen kuddar, känseln av ens eget golv när man hasar runt i mörkret barfota och ljudet av ens egen kökslåda... man känner igen svalornas kvitter.. de där som byggt bo i ens taknock. ja... efter åtta dagar flängandes i södra frankrike är det faktiskt skönt att få komma hem igen.. det har varit mysigt, skönt, speciellt och vi har mött väldigt intressanta personer... det ska bli gott att hämta upp hundarna imorgon och vara vardag igen.. gå till gymmet och äta sin egen mat. skriva.. sova ordentligt... ta på sig en jacka...?? stackars mig som svettats i 30 grader i över en vecka... hööö.. erik har stekt köörv så det luktar i hela lägenheten.. luktar faktiskt riktigt jävla äckligt.. men jag älskar honom såå min gosse mosse. fastän han äter korv... huu.. nåja nåja mina godbitar... hoppas ni mår bra och lever väl. tar hand om varandra och sånt... tid är påhitt och visa ord kommer från erfarna själar... även om man själv har svårt att smälta känslor så finner man alltid ett sätt att ta vara på dem... störst av allt är kärleken.
sömnlös i frankrike
jag försöker blåsa ballonger till mina tunga tankar. jag vill snöra fast dem runt mitt hjärta och släppa taget. jag vill inte ha sönder något men jag kan inte stanna här. det är inte olycka men det är bara samma. jag väntar på att jag ska förändras men ingenting händer. jag vill vända mig om utan att någon följer efter. jag vill avsluta och bli bortglömd. jag vill vara allas främling igen. jag hatar att höra till.
losing control
så vi har klättrat på tak, badat i fontäner, övernattar i en vindsvåning, spenderat en natt med halva gänget från bandet deluxe, dansat på en klubb under jord, ätit färska frukter, fotograferat, bott på fina hotell, gått baklänges med främlingar, druckit kaffe, te, vin och rökt gräs. ändå känner jag mig tom. erik och anni sover. funderar på att dra mig ut på en promenad..... jag tror ändå att jag är en sådan som reser bäst ensam. jag har alltid varit en sån där ensam jävel som gillar att vara vara med mig själv... det är väl klart? ingen förstår min hunger eller vilja bättre än jag själv... jag blir knäpp av att låta andra ta hand om mig... jag kan bli knäpp av att ta hand om andra.. även om jag vill... jag vill vara mån om andra och låta mig själv vara älskad... jag vill förstår, förlåta, se och känna... min ibland hugger ni alla i mitt bröst och jag vill bara kasta bort er alla.. för jag känner det inte.. jag hör inte hemma. jag vet inte hur det känns längre... jag tillhör mig själv. jag känner mig alltid utanför i sociala sammanhang och jag fattar aldrig vad folk pratar om... varför i helvete pratar vi om och med varandra??? jag känner mig själv.. inte andra.. jag tar hand om mig själv och jag tar hand om andra... jag blir omhändertagen och bortkastad... okej, jag försöker inte vara ett offer för mina egna begränsningar. för ett år sedan vågade jag knappt gå utanför dörren ensam och här om dagen flög jag till frankrike så jag är jävligt motiverad och stark men det är en annan sak just nu. jag är stark och klok men jag kan inte bestämma eller styra över andra... jag kan bara se på och ta avstånd... förstå och älska... // virrig tjej på hotelrum i aix
Hotel moderne
Så imorgon åker vi upp till aix till ännu en ny vän Sacha. Vi har för det mesta varit ganska centralt i Marseille än så länge.. Ska bli skönt med lite miljöombyte. Jag har fått god resfeber! Vill åka till corsica as Well. Men det tar åtta timmar med färjan så det blir till hösten... Ska maka mig ned till Köpenhamn ganska direkt när jag kommer tillbaka. Och så har jag planerat Prag med Mimmi innan hon åker till Indien och jag till corsica på obestämd tid.... Prag Mimmi? Låter det bra? Jaha jaja.. Ska ta en cigg och sedan slänga mig i sängen... Kanske se på Fransk porr? Lång dag imorgon! Pusshej
in france
now im gonna make a call to our new friend vincent. a kind handsome young man in our age who lives near by our hotel... so i guess i didnt tell you anything about the culture.. what ever, if you want an exeprience of marseille you should just get over here. the is a african block... i love it! im gonna take som analog pictures of the cool people there.. so far so good.. bye
