.

jag vill vara allas spegelbild och skratta tillbaka.

ligger i sängen och lyssnar på nostalgisk musik. känner mig fabolous, nyduschad och en aning tränad.
känns som om jag har haft många uppenbarelser idag. eller kommit till flera insikter och upprättat vissa fel.
ändrat, ångrat, suddat, gott i godo och försökt. lyckats. fallit omkull och börjat om.
känner mig fåordig. men ibland är det bara det som räcker till för att förstå.
jag är trött på svåra omvägar när man kan välja vad som är simpelt. enklare. vad som inte är tugnt.


live with no regrets and love with no excuses - coelho
 
någon dag ska jag berätta allt.
först ska jag bli av med allt förakt. 
om det ens är möjligt.
jag föraktar det mesta och de flesta i hemlighet.
när jag säger att jag har svårt att acceptera något eller någon, handlingar eller åsikter, då menar jag det. helhjärtat.
allting är vita lögner och skal.
allt annat och alla andra får tro och tycka.
jag har en själ.
jag älskar.
men jag föddes bakom två ögon ingen egentligen sett.

and take whatever you have to take, you know i love you
come however you have to come, and get it out and get it out
take it out on me, take it out on me
ill give it you all, i give it you all, i give it


allting kan fara åt helvete idag. vissa far till frankrike.
jag far in i allt och faller från allt annat.
tänker, undrar, snubblar, trillar, passerar, går och andas.
vad är egentligen rätt?
för att inte fästa sig vid ytliga saker just nu så behöver jag ta ett dopp i hjärnan.
bakom revbenen.
och allting kommer bli alright.
jag har ju alltid min själ.

bonjour! imorgon åker smulorna till marsille (20-25 +grader) och jag blir kvar i soliga sverige (+4?).
för att gå till jobbet....
jag är inte bitter! det enda som är tråkigt är att jag inte kommer träffa phillan, på ett litet tag till.
men det är lungt, för vi ska ränna runt med våra bruna små kroppar i solen med citroner och livsgnistan hela sommaren. jag längtar. köpa risig bil och lämna landet. kasta kappan efter vinden och äta apelsiner i gräset.
dricka vin i sommarregnet och cykla med benen mot molnen. rulla runt i ett tält och klibba fast i varandras gårdag. kanske köpa en och annan klänning där emellan.
men fram tills dess ska jag sitta i våren och känna av allt.
känner mig orädd och fri. FÄRDIG

när ska jag bli belönad för alla dessa sömnlösa nätter? när ska jag någonsin få ut något utav det?
jag kommer aldrig på något viktigt att säga eller skriva ändå... jag bara sitter här.. har min tomma ruta uppe.. skriver en mening, ett citat, något namn, ett ord, en bokstav kanske tre punkter och suddar ut. repetition. inget här inne sätter något slags hinder från att sova. jag är trött men kan bara inte sova.. när jag väl finner mig i den där dåva sista minuten innan man somnar räds jag lite smått över att jag ska vakna med känslan att jag bara inte orkar vakna just idag. den där? den alla någon gång måste ha känt i sitt liv innan de fyllt 15. att vakna och absolut inget kan bära en upp ur sängen, drar täcket över huvudet och svär åt solen. när man vaknar och känner att idag är det inte värt det. men varje morgon lyckas jag ändå piska upp mig sälv ur sängen och drar lite i gardinen... nästan så att man vill trycka näsan mot fönstret och peka finger åt hela samhället för att jag fortfarande inte ligger i sängen. det har ju hänt, men jag har ju också en förmåga att prata högt med mina blommor så varför inte peka finger åt något som ändå inte tar åt sig. skal. jag känner mig som ett skal idag.




ty jag inte tror på att vomering löser självidealiserade problem. jag tror på choklad i måtta och tomten så klart.
- majsan 15 bast.

 
indy and the band

 
små blommor blommar i mitt hjärta

 
sänghäng och supermys

fåniga saker som gör mig glad.

att hänga upp en ny klänning i garderoben. - det är mitt absoluta favoritplagg.

äta en apelsin. - finns det något jag hellre äter?

ha pizzapicknick i sängen med tända ljus och dricka rött vin till. helst corvina. - finns det något mysigare när solen har gått ned?

känner mig öppen och fri.
det känns så nära till sommaren. allting känns så nära mig. 
det var inte så längesedan som jag kände mig fallande ifrån allt.
men jag längtar efter promenader med pappa, festival, sommarfrossa och regn mot varm asfalt.
vill bara leva.
i sommar ska jag låta världen lära känna mig. vet inte var jag ska . men vi möts där.

jag har plockat bort alla flugor från mitt ansikte nu.

när man har gått i ett skal tillräckligt länge och spelat olika roller för att man är rädd för att andra ska se in i ens förflutna.. då känns det som om världen lika väl skulle kunne vara plast.
men om man hittar en där ute bland alla oroliga blickar som hittar en trots allt detta.
en som ser en bland alla andra... ser en på riktigt.. då kan man kliva ur sitt skal.

Well, son, I'll tell you:
Life for me ain't been no crystal stair.
It's had tacks in it,
And splinters,
And boards torn up,
And places with no carpet on the floor—
Bare.
But all the time
I'se been a-climbin' on,
And reachin' landin's,
And turnin' corners,
And sometimes goin' in the dark
Where there ain't been no light.
So, boy, don't you turn back.
Don't you set down on the steps.
'Cause you finds it's kinder hard.
Don't you fall now—
For I'se still goin', honey,
I'se still climbin',
And life for me ain't been no crystal stair.

räven

moder natur hör bön.
jag sitter i vårsolen och är en övelevare.
känslan av att ha överlevt allt fram tills idag är övertygande.

vill vicka på tåna i gräset, äta melon och känna lukten av regn mot varm asfalt.
sitter och väntar på något som först ska bli vår.
slumrar framför datorn med neil young.
sköts tillbaka till vardagen klockan sex imorse efter att ha spenderat en helg i göteborg och trollhättan.
jag är utmattad till max. men jag känner hur allting vänder. men jag har känt mig ensam alldeles för länge.
vänd med mig.
gå med mig.
alla andra är utslagna från mitt universum.

sitter och gömmer mig bakom ord. som vanligt.
jag försöker att inte bli påverkad av att det existerar ohumana och hemska människor.
det första steget till att bli en god människa är att tro på att det finns godhet i andra människor.
jag försöker att inte bli påverkad av att de jag har närmast blir sårade av de jag givit flera chanser.
ni vet det där sinnet man har som avgör ganska fort om man kan hantera en person. eller mer om vill vara en del av personens liv och vice versa. ofta försöker jag ställa mig framför den känslan och ge alla en chans eller fler. men oftast visar sig den känslan stämma bra överens med min första uppfattning.
men vad fan ska man göra? alla väljer vi själva vad vi gör och vilka vi gör det med om fallet är så.
man kan ju inte genomföra något för att någon annan säger åt en att göra det, om det inte är vad man själv vill.
känns som om jag sitter och svamlar i en helt annan vardag men om vi vet... trots alla känningar, hemliga omdömen och allt annat mänskligt som får en att ta avstånd och ändå gör det.... så kanske jag tycker att det är okej ändå. så länge man vill andra gott. det ingår att kanske råka såra någon men gör det med stil.
det är allt jag vill säga. det ör bara det jag menar. för jag vet att det finns något bra i oss alla... man väljer bara vilka personer/individer man vill ge det till. men det sårar mig att se andra ta skada av de personer jag försökt ge en chans och kanske lyckats nyttja den rätt och sedan visar sig vara precis det man trodde från början.
oavsett allt det där, över och under. så hoppas jag att ingen gör någon illa med avsikt.

jag ler för det idag. imorgon kanske allt vad jag känner nu är borta en lång tid igen.
känner mig fri.

vi går ofta omvägar för att sedan komma fram till det vi från början sökte.
det man tillslut hittar gör man med hjälp av omvägar, för det man upplever på sin väg dit är pusselbitarna.
tiden läker inte ett sår (metaforiskt sagt), det är vad vi väljer att göra med tiden medans de fortfarande gör ont som avgör.
så det är inte så att jag fortfarande stänger ut allt jag känner, jag har bara gått vilse. det är allt.

jag går igenom en dagbok jag skrev under kanske den mest jävligaste tiden i mitt liv. och jag skrattar.
jag skrattar över allt som hände. vad jag en dag skrev och den andra dagen inte skrev.
hur arg, frustrerad, olycklig och ibland vansinnig jag var.
om jag ens lärde mig en sak från den tiden, om jag ens lärde mig något så spelar det ingen roll längre.
jag är glad att det är över. men vetenskapen om hur bräcklig jag egentligen är försvinner inte.
turligt nog är mitt förnuft starkare än vetenskapen just idag.
det sista jag skrev i dagboken är "letar efter mig själv. vill inte läsa något jag skrev när jag var glad eller hel. det känns förnedrande med tanke på den personen jag tillslut blev. det enda som håller mig vid liv är hoppet om att jag ska bli mig själv igen. kan inte alla ansikten bara försvinna?".
jag känner mig väldigt lättad just nu över att jag hittade så mycket att leva för tillslut. framför allt orken.
det finns mycket ingen vet om mig. och någon dag vill jag hitta någon jag kan berätta allt för. allt som hänt, allt jag gjort, vad jag skäms över, vad jag ångrar, vad jag är stolt över och de saker jag är glad över att de hänt mig.
men jag vet inte om jag någonsin hållt fast vid någon så länge, om jag har släppt in någon någonsin. alltså på riktigt. vad är det som hindrar? är inte jag själv det levande beviset på det. alla jag ratat, lämnat, uteslutit och förlorat. är det värt att ge någon någonsin allt man är då?
allt jag vet är att jag under de senaste tio månaderna har gått från att vara likgiltig till någon helt annan.