.

vad det än är, tvivel, hopplöshet eller saknad på motivation. glöm då aldrig att varje påbörjad minut är en chans att börja om. jag har valt bort, hoppat in och ignorerat många möjligheter i mitt liv men det är okej. lika okej som att må pisa och må bra. hur det än är så blåser det fler vindar att kasta kappan efter. jag lovar.

öppna hjärtat och var mottaglig.
fler stormar är på ingång fastän vi väljer att ligga i lä.

jag är tjejen som skallade trappräcket på clooneys igår. dont krök and rök.
har varit ute sedan klockan ett i skogen med hundarna och ikväll åker jag ut på landet med Zita under armen. men först ska vi bada oss lite här hemma. smutsig höst i skogen.

jag förväntar mig inget av er... det senaste har jag bara fått konstig kritik. ja, jag ska växa upp. ni behöver inte oroa er.. jag må verka väldigt okontrollerad men mitt känsloliv är väldigt klart. jag vet alltid vad jag gör och jag är inte rädd längre.
så förvänta er inget av mig.
lev väl

vad får folk att tro att jag är jord av stål? alla är så snälla med sina välvalda ord som är baserade på ren nyfikenhet. det är inte kärlek. det är kontrollbehov och lusten att mätta sin odramatiska vardag. jag kan ta hand om mig själv, gå under jorden, svälta mig själv till döds och knapra piller till skallen sprängs.

det är vad man gör som är det viktiga. att tala om för någon att den är viktig är att dela med sig av sin ytlighet.
att gå in i någons vardag, ta i hand, le, bädda ned och krama är en uppoffring som omöjligt kan misstolkas.

jag känner mig ensam, det har jag alltid gjort.
men just nu behöver jag någon som åker 60 mil bara för att ligga i soffan och äta glass tills jag spyr. färga håret tills hälften trillar av och håller upp det i en knut när jag druckit för mycket sprit.

eller så åker jag till danmark på lördag.

låt det bli 21 dec 2012

idag är det söndag. jag lider av beslutsångest och en smygande feber. snart flyttar jag från januarigatan 23 som 90% av tiden har varit ett lyckligt hem. nu står jag mitt i min livsförändring och förändras.. försöker fatta beslut om hur jag vill göra med framtiden. jag sökte ett jobb på skoj och har fått ett erbjudande.. ska jag ta chansen och åka till afrika i 6 månader? arbeta dygnet runt men ändå en ingångslön på 150.000:-? i AFRIKA? vet ni vad jag får svara på det erbjudandet? nej, jag har hund.
jag ska tänka över den möjligheten lite till. som sagt söndagsfebern är hög och det har varit en lång helg. invigde den i fredags klockan 17.30 och trilla hem lördag morgon klockan 9.00... försökte få ur alkoholen ur kroppen och stensomna fortfarande full som en kastrull klockan 21.00.. vakna i morse med baksmällan från helvetet och gick den längsta 2 timmars promenaden i skogen med Zita någonsin. visst har vi kastat pinnar och sprungit i skogen längre än så men idag kändes det som en evighet... tur att man har fina grannar som natalie och toni som tar hand om en när man vill dö. ute med hundar och äta kesella. hinka vatten och ha feber från döden. det överlever jag. ska bara komma överens med framtiden också... fast än jag varit medveten om att mitt liv just nu förändras så slog känslan mig inte förrän ganska nyligen.... INGET kommer bli som det har varit... med den säkerheten kan jag nu somna bort den huggande känslan i bröstet och fortsätta äventyret.

och ja, jag har varit ute och sprungit idag. jag sprang ner till närlivs och köpte ett paket cigg och ett äpple.

ibland blir det inte som man tänkt sig. det känns som om jag har fått uppleva det lite för mycket för att bara vara 22 år gammal.
det vet säkerligen många av er. man lägger sin tid, själ, kärlek och kraft för en framtid man själv innerst inne tyckt varit självklar och obräcklig.. så helt plötsligt en dag när man nått toppen kommer känslan krypandes och man ifrågasätter allt. vad som är bäst, rätt, fel och vad man egentligen själv vill. för det är vad det handlar om. jag kan omöjligt leva i något påhittat magasinliv... eller bara något som inte känns äkta för mig. jag kan heller inte bara sluta älska någon bara för att jag gjort andra val för mitt liv. stänger man en dörr så är det inte bara en ny dörr som öppnas, som det oftast brukar låta på ett motiverande sätt. man stänger dörren för allt man levt för och planerat för framtiden. det är en livsomställning ingen någonsin kan vara förberedd för. det är varken rätt eller fel, hur som, det får tiden avgöra.
nu ska man ut i universum och hitta sig själv igen. ni måste förstå, att när man delat sitt liv så intimt med någon annan så länge så vet man knappt hur man ska föra sig i verkligheten utan den. men vet ni vad? det är ett spännande äventyr i sig. tack för er omtanke som värmt mitt hjärta när jag känt mig fruktansvärt frusen. många av mina läsare (låter väldigt självgött) har varit/är mina bästa vänner. och jag älskar er för det. för ni vill plötsligt träda fram med välvalda ord när jag verkar gå igenom en livsförändring jag knappast kunnat vara förberedd för.

det är betong och eld ibland...
men just nu är det morgonkaffe och tända ljus.

familj, vänner, bekanta, okända och resten. vad gör våra liv tillräckligt meningslösa för att själva skapa drama? vilken rädsla i oss vill utnyttja andras godhet? varför letar vi efter ben att stå på i andra människor, som vi älskar? är allt detta samlad under en och somna kategori? - svaghet? eller vill vi bara leva i symbios med dem? faller de så faller du. jag tror inte på den filosofin. jag tror på rädsla och att människor väljer att använda den på fel sätt. att de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig. innan du gör en jävligt korkad handling, tänk dig för. de som har varit dina ben går vidare.

alla har så udda bekymmer. vissa beklagar sig över sin oförmåga att hantera pengar.
samtidigt ser jag en pojke i trasiga kläder i oktober månad. utan jacka, trasiga skor och påsar i händerna vars botten skramlar av pantburkar... han sticker ned sina händer i olika soptunnor för att sedan knyta dem mot sina läppar och blåser i lite värme. hans ögon är glansiga av kylan och hans upplåsta kinder är torra. jag möter hans blick. han känns äldre än jag, trots hans 120 cm kroppslängd och oförstörda ansikte. hans händer är smutsiga men inte på samma sätt som mina. han rör inte en min men han säger mig mer än vad någon välutbildad person någonsin sagt.

Det känns som att jag åker ifrån ljuset.

träningsvärk! älskar det

okej. vad är kärlek och vad är ömsesidighet? vad är att bry sig om och när har man gjort bort sig? jag är en känsloladdad galning som smyger runt tills jag inte står ut längre. jag älskar att vara tyst, iaktta och inte tala om vad jag egentligen vill. det är ett mycket konstigt beteende. jag förväntar mig inte att andra ska förstå vad jag tänker och känner när jag inte säger det rätt ut.
men jag känner så starkt över ingenting ibland så jag ser inga gränser. jag vet nästan inte vad som är rätt eller fel. jag kan verkligen bli besatt av en känsla och en tanke att jag kastar ut det om och om igen. trycker in det i bröstkorgen mer än vad jag själv kan hantera bara för att jag kan INTE släppa taget.


jag har varit i många förhållanden och olika relationer och ingen har varit ett uns lik den andra... eller den första. jag har mer än vad jag vill erkänna varit en opålitlig, rastlös, obrydd och orädd kamrat. mig ägde ingen.
sedan träffa jag erik. helt plötsligt var det okej att hålla mig i handen, pussa mig i nacken och pilla i mitt hår. jag ville av någon anledning sitta bredvid och gnugga ansiktet mot hans bröst. jag upptäckte att det fanns en doft i erik som jag under en evighet inte kunde lukta mig trött på. för första gången ville jag ligga i sängen med någons nakna fötter mot mina, en hel dag om jag fick välja.... jag började leta efter hans ögon i varje rum och hans händer så fort mina var tomma. jag vet fortfarande inte vad gränser är och jag var otroligt svårt att begränsa mig. svårt att anpassa mig för jag vet inte hur ett stereotyp förhållande ska se ut. jag känner mig inte som den typen, jag har aldrig känt att jag hör till något eller någon. allt jag vet är att det finns bara en enda som någonsin har fått kalla mig för sin.
på något sätt förändra han hela min världsbild och vad kärlek egentligen är... då kanske det är okej att bara vara din... jag vill knappt tillhöra mig själv ibland.
jag vill inte veta vad stereotyp eller rastlöshet är...

just nu ett tag fram över behöver jag fokusera och ta in annat. vidga lite vyer och kanske isolera mig från vardagliga saker. göra vad som inte hör till vardagen och sluta känna mig så jävla hopplös. jag kolar snart av aggressioner och känslan av att misslyckas jämt. just nu behöver JAG utrymme.

Intensiv helg. Ingenting är på riktigt när man är kär.