.

tar en liten paus. varje dag ser ut att bli densamma denna vecka. morgonrunda, ta igen sömn och återställa lägenheten för nästa person som ska ta över.
att hinna äta på detta känns jävligt överskattat.

det är verkligen okej att brista, det är det. men jag känner igen andras frustrerande sätt att uppföra sig på. upprörd är ett bra samlingsord. först blir man ledsen, sedan förvirrad och tillslut fly förbannad. men i slutändan spelar det verkligen ingen roll. huvudsaken är att man ta hand om vad man känner även om det innebär att spela ut i fysiska gester och verbala kränkningar.


det var längesedan jag prata vardagliga saker så nu tänker jag göra det.
svensson fredag i nya lägenheten med tacos och en öl... efter en sund familjestund ryckte det i benen och det bar som vanligt av mot trädgårdsgatan. lite flams och fina möten under kristallkronor för att sedan trängas i ett rökrum med älskade anton och jesper. karaoke taxi hem till andreas och soffhäng till klockan åtta på morgonen. hem till rumskamrater och hundar för att gå på en rejäl morgonrunda. kasta pinnar och kissa i skogen tills ögonen vek sig. fredag blev lördag fort och vi somnade utmattade klockan nio alla samlade i min säng. för att klockan 13 väckas av någon som löpte amok i min hall. rulla runt bland lakan och göra upp med hjärnan.. men doften av zitas öron förträngde allt. det ruffsiga håret på kudden bredvid bar en varm kropp som nog var lika upprörd som jag men värmde mina frusna tankar. hundpromenader och sänghäng hela lördagen för att senare somna om och vakna tidigt utvilad lördag morgon.
en tur ut på landet med kaffe och Zita fick imponera på katten åke.
ta en tur med bil och springa i blåsten runt valldals stränder. middag och kaffe för att sedan hinna på bio. komma hem vid 23 söndag kväll något utslagen och en sista kvällsrunda med hundarna..... för att sedan krypa ned under täcket, stänga ögonen och vakna igen klockan 6 idag.
har varit ute på morgonrundan och ska nu ta en liten sovastund innan jag börjar med fortsättning följer och röjer i gamla lägenheten. kära värld, välsigna mina vänner och familj, de kunde inte finnas mer lägligt.

så min lägenhet ser ut som skit.
jag har flyttat in hos ett par som bråkar över inget och röker inomhus. jag har veterinärräkningar som tömmer mitt sparkonto och jag ska tampas med ett samvete som inte håller måttet.
och hur mycket Erik än hatar mig så kommer jag över det också.

det är okej. så länge man inte gör sig till ett offer så kommer man över det mesta.

och om jag skulle lämna allt.

står ensam i min lägenhet och ser mig omkring. tomma ytor, dammtussar och ett avslutat kapitel. ett utslitet hjärta ligger här någonstans och försöker hålla sig vid liv.


packar ner de senaste åren av mitt liv i lådor... slänger hälften. jag brukar alltid skryta med att jag inte blir särskilt sentimental över att flytta.. men just nu får jag släpa ton av ohanterliga känslor.

jaja, jag hart lärt mig att älska er alla och hemma är var hjärtat är.. jag vet var mitt är just nu.

har krupit ned under täcket. ser på nyheter och blir upprörd. inte för min skull.
utan för att andra ska behöva uppleva orättvisa.
undrar om någon känner det på samma sätt som jag?
undrar om någon annan gråter över det på samma sätt som jag gör?
tanken av vilsna barn och skadade människor. oskyldiga pensionärer som två dagar innan satt i solen och log.
nu har de inget kvar och här sitter vi med våra iphones och lipar över att vi inte vet hur man älskar sig själv.
jag älskar dem.

och när du rest dig
vänd dig inte om
det finns ingen väg tillbaka vart ifrån du kom

ligger vaken. tänker så mycket att jag inte riktigt får någon ro att somna. någon som känner igen sig?

zita ligger ute i soffan och snarkar. gullunge. nu måste vi till veterinären igen, hennes halt har kommit tillbaka. tråkigt! hon är pigg och glad ändå i och för sig men det känns ändå inte bra i hjärtat när han haltar runt. någon med bra tips? allt jag fick veta efter två timmar hos veterinären senast med lugnande och röntgen bilder var att det med största sannolikhet är en muskelsträckning i armbågen. det har inte blivit riktigt bra än trots smärtstillande och lugna promenader 10 dagar i rad.... nu är det över en månad sedan? ska vi köra tio lugna dagar till? för de som känner zita så är det nästan en omöjlighet! hon älskar att springa, simma och hoppa runt i skogen mellan mossor och stenar. springa bredvid cykeln och bara hjärngymnastik tröttar inte ut henne på samma sätt. någon annan som upplevt att dess hund bara blir mer intensiv vid hjärngymnastik? så som rally lydnad, skvallerträning och agility. nog för att hon är en staff men hon blir så ivrig. hon vill bara kasta boll eller pinne. hoppa runt bland klippor, springa i backar och busa med andra hundar. ja ja, hon är bara 1 år och 8 månader... intensivaste åldern. hon kommer väl ikapp sig själv snart.


detta var en av de många tankar som surrar i mitt huvud. jag funderar på om jag ska äta något. har bara ätit en gång idag. egentligen är jag lite för trött för att äta men kommer inte heller att riktigt kunna sova om jag lägger mig hungrig.

imorgon börjar flytten till nästa lägenhet. 100 meter bort. heh. känner mig ändå stressad över det. vill ändå flytta mer centralt men det får ligga på is en stund till. trots att möjligheterna finns.

vad ska jag göra i framtiden? på riktigt! nu får jag fan sätta igång med bokjäveln och ta kontakt med förlag och en assistent.

planen på att starta eget företag är i rullning också. fick ett jobb på green peace men jag gör som alltid och tackade nej till det erbjudandet också.
eget företag är hårt! har fyra olika verk och myndigheter att ta mig igenom. affärsplan som ska skickas ut till alla fastigheter i göteborg. pappa kommer slakta mig när han läser detta. väljer att ignorera hans samtal ett par dagar till han lugnat ned sig. love you paps.

när och VAD ska jag studera?

är jag en bra matte för zita?

och mitt i alla tankar surrar pappas röst som alltid påverkat mig. som jag alltid tyckt haft rätt. det är svårt att slita sig från det. att på något sätt göra ens förälder stolt. känns inte som att det riktigt har varit min starka sida... jag gör ju bara det jag vill hela tiden sedan påstår pappa att jag inte vet vad jag vill. JA MEN VAD FAN GÖR DET? vad fan gör det honom? han verkar mer rädd över att jag ska misslyckas än jag själv är. jag är inte rädd för sådant. jag förväntar mig inte det... men ibland får han mig att tro att hela min värld ska sprängas! ja ja ja.

allt är ju bara petitesser men söndagsfebern hänger nog fortfarande kvar. jag ska gå ut i soffrummet och krypa ned bredvid zita efter att ha smällt i mig lite yougurt.

gör vad som helst så länge det är vad ni vill! kärlek/ Majsan

idag fick jag en ny vän. han heter björn och han levde verkligen upp till sitt namn.
det är vad som är härligt med hur jag spenderar mina dagar. långa promenader under spännande tider... då möter man en och annan människa som pratar med en. en och annan intressant och godhjärtad.
vi stod och prata medan tiden flöt... prata om allt. han var så proppad med vettiga saker att säga och jag kände mig obegränsat mottaglig. när timmen gått presenterade vi oss men det spelade inte riktigt någon roll.. det var inte det viktiga. sedan fortsatte vi åt var sitt håll som om vi skulle ses igen men det lär vi aldrig göra. han var min vän i en timma och det var en av de bästa jag haft.

tyst och medvetet iakttar jag alla andra och duckar för deras känslor. inte för att jag kan ta emot dem eller hantera dem men jag vet inte alltid hur jag ska bete mig bland folk som inte talar om rätt ut vad de vill eller egentligen känner... utan spär ut det smått med blickar och gester, så jag gör den normala insatsen och låter det rinna ut i universum. jag har tyvärr inte känslomässig tid eller ork för att läsa av och vara komplicerad över sådant jag ändå aldrig varit intresserad över att förstå.
jag är för varm just nu. lite upptagen med att se igenom twin peaks och bo i min säng på vardagarna... Utforska badrum och stjärnor på nätterna.. men allt är bara avklippta sugrör så länge du är på ena änden.

upp som en sol ned som en pannkaka har jag hört. men mitt hjärta känns varmt och det slår. världen är som vanligt ett smörgåsbord fullt av möjligheter. har man lite tur och vilja är inte sista räkmackan tagen... vad tycker ni för övrigt om mina smått töntiga uttryck? det är en liten egenhet jag har. eller så är det göteborgaren i mig.
jag säger det ofta till mig själv och har säkert nämnt det ett antal gånger här, men finns det något för mig i denna världen så är jag en hejdlös sökare.
även om det så bara är smulorna kvar.
jag har ju en dålig vana att inte riktigt leva efter samhällets mått. men ibland så vill jag bara ha ett 9-17 jobb, lämna hunden på dagis, gå till gymmet och komma hem till min fläckfria lägenhet där en hunk står på knä med en bukett blommor och äktenskapsbevis.
men jag intalar mig själv att jag inte kan nöja mig med så lite. vad är det för sjukt euforiskt tillstånd jag söker och vad fan ska hända?
jag är en person med intensiva känslor, älskar att vara impulsiv och kan egentligen vara jävligt ombytlig men också veta var jag har mig själv och veta vad jag gör. jag behöver inte någon som tar ned mina fötter på jorden. det klarar jag själv. jag behöver en smutta galenskap och bränna ned soffan. leva fullt ut är väl vad alla vill? i alla fall jag. jag skulle inte tveka på att byta stad, land eller liv.. man måste våga testa allt! eller? våga göra det man vill framför allt.

känner just nu att jag vill ge mig själv en verbal utskällning. men det skulle inte hjälpa alls. försöker ha pepp-talk med mig själv men det retar mig också.
är trött på att känna mig vilsen och isär.
det spelar egentligen ingen roll vad någon säger, känslan av att jag står still hugger i mig. jag måste få nå ut och jag måste samla kraft. känns som att jag inte riktigt lyssnar till mig själv just nu... velar runt och går in jävla gamla idiotiska mönster. varför slänga sig tillbaka till det livet man valde att lämna för flera år sedan? det fanns ju en anledning till det då och lite livsförändring kan inte försvaga mig igen. jag vill mena väl jämt... jag vill vara godhjärtad men det känns som om jag konstant missförstår mig själv och mina känslor. jag har svårt att lyda goda råd. jag är bättre på att riva upp och bli ledsen... börjar om och glömmer av.. gör misstag efter misstag och simmar vidare motströms. samtidigt som jag har ett jävla anamma och får kraft och inspireras. det är väldigt typsikt mig men jag känner mig fruktansvärt ensam.... det är ingens uppgift att fylla ut det tomrummet.. vad är det jag går och väntar på? blir galen.. vill bara fräsa sönder näsan och glömma vardagar, känslor och meningen med livet. saker jag ändå aldrig kommer lista ut. jag har haft allt, lite och inget.. men inget utav det har kunnat påverka vad och varför jag gör vad jag gör.... och känner. det är typsikt mig att kasta bort, knuffa undan det och de som är mån om mig... strunta i vad som får mig att må bra.. det är bara så mycket enklare att peta ut allting och inte behöva känna något.
men nu försöker jag klamra mig fast vid vad som känns som världens ende och bara ta mig igenom det som händer.
dags att svälja stoltheten och kanske bara lämna allt ändå...

a distant memory before i go to sleep

nu är musiken slut
ramla inte

jag mår fint. mitt liv är ingen katastrof.


zita ligger i fåtöljen och lyssnar på regnet. jag ligger i sängen och ser på en nöjd person som visar upp sina nya lp skivor.
samtidigt planerar jag framtiden lite. som vanligt. världen är detsamma.
men jag känner mig förändrad.