.

Jag älskar verkligen mina vänner och jag skulle kunna spendera en evighet med dem utan att tröttna. MEN de närmsta två veckorna ska jag bannemig bara spendera tid åt min lilla familj och mig själv.
Isolera oss till världens ände och pussas i evigheter.

Rubriken har prytt bloggen tidigare och stämmer bra överens med de flesta situationer. Lindrar för det mesta men är ingen ursäkt.
Jag åkte spårvagn i eftermiddagssolen och var mitt i en hyrbis, mitt alter ego stegra. Jag kände vikten av att vilja vara någon, vara något mer än vad jag redan är. Jag vill vara till för något. Jag vill vara gjuten för något i den här världen. Varför hittar det mig inte och varför slutade jag söka? Mitt stora misslyckande under flykten till Stockholm gjorde mig hårdhudad men jag har inte haft tid att se över mina möjligheter. De åren välte omkull mig fullständigt. Att söka efter lycka gör en mycket olycklig och det var det jag var... Och var länge. Olycklig alltså. Inte beroende på vad som hände, vilka jag träffa eller hur jag levde. Det berodde på flykten och sökandet i sig. Jag ville också vara lycklig men glömde min själ och varför jag ens åkte. Jag trodde jag hade hittat (jag vet hur urlöjligt det låter) min mening med livet. Inte första gången eller sista jag har jävligt fel.
Oavsett det och tidigare händelser (och misstag) i mitt liv så får inte det hindra mig från att göra vad jag vill.
Dock kan jag inte leva efter den moralen som säger att jag ska ha lärt mig något utav det och inspireras. Det är skitsnack. Jag är en tvättäkta misslyckare och extremt slarvig.
Jag är fullkomligt utmattad över det men innan jag förändrar något måste jag acceptera det. Eller hur? Annars blir det ännu en flykt.... Och jakt.

börjar hasa lite i skinnet nu.
dags att snöra gympaskorna.

1a april. Någon som känner sig lurad?
Jag känner mig alltid lurad.