.

försöker förstå att alla brister. hur, varför och när.

inte för att det är synd om mig men jag säger det ändå. jag orkar FAN inte gå och handla så jag får ligga hungrig. har gått ned 3 kg på 3 dagar. helt sjukt. medan jag för ca två veckor sedan gick upp 4 kg. måste ta ett nytt prov på köldkötteln. men jag orkar ju inte gå till läkaren heller??? meheeeeeee

Halsen vrider sig och det gör ont i bröstet.
Ack, hjärtat slog bara för dig.

Men vi är ju alla överlevare

Ibland vill jag bara kunna vara ytlig. Det känns mycket enklare att vara någon utan karaktär och egen vilja. Bättre att följa det som är på mode, gå på fester och skratta åt jävligt dåliga skämt... Samtidigt som man spyr upp sin efterrätt och sedan sväljer magsyrorna i halsen med hjälp kalorifattigt vin. Träna sex dagar i veckan och leva på 500 kalorier om dagen. Ibland är det bara så mycket enklare. Istället för att ligga begraven i soffan med ett paket glass i väntan på att något ska hända. Att man själv ska ta tag i sitt liv och göra något åt själasmärtan ligger långt framför en. I alla fall efter en säsong Sopranos och några pasta rätter.

Är fortfarande en aning förvånad över att jag började gråta framför en främmande människa i ett sådant sårbart tillstånd. Liksom, Mimmi har sett mig lipa en gång på fyllan? Över en löjlig konversation som egentligen inte hade med saken att göra. Vi har känt varandra i faaaacking sju år snart.
Anni såg mig gråta en gång också men det var över ett klipp på youtube som involverade en vargunge på typ 8 veckor som skulle lära sig att yla... Mitt hjärta brister av lycka när jag bara tänker på det!! Meeeehee.
Det handlar inte om vilka som sett mig gråta men jag sitter fan sällan och lipar i min ensamhet. Faktiskt. Jag känner inte så mycket för den typen när jag är ledsen och upprörd. De känslorna som framkallar tårar är när jag är tillsammans med en vän/vänner som jag kan hantera en sådan situation med. Om jag grät när jag var liten brukade jag ställa mig framför spegeln och le. Tyckte jag såg skit fånig ut och inte långt efteråt blev min spegelbild bara väldigt likgiltig och allvarlig, pga det fula, röda och blöta ansiktet med sneda tänder och buskiga ögonbryn som stirrade tillbaka... Och den där jävla luggen. Haha. Som sagt ytligheten var redan då så mycket enklare att luta sig tillbaka på.

I någon framtid behöver man ändå skilja sig ifrån det som slår ned en och det som får en att tappa fattningen om vem man egentligen är. Det viktiga är ändå inte vilka som sitter vid en när man pressar ut sina känslor från tårkanalen. Inte för mig. Inte heller det som gör mig ledsen är det viktiga. Men vad är då det viktiga, verkliga och hur går man vidare? Ska man bara bli äldre och leva på sina erfarenheter? Man kanske skulle prova på att bli lycklig? Det är ju faktiskt väldigt enkelt att returnera om man inte är nöjd. Nej, jag tror på riktigt att det man INTE gör skapar tristess, ytlighet och tankar som inte känns tillhöra en själv. Eller beteenden. Ju mer jag sitter här och väntar på att något ska hända så känner jag mig mindre kapabel till att göra något. Eller hur?
Jag pratar ofta om hur viktigt det är med frihet och känna sig fri. Ska verkligen komma från rätt käft. Jag fortsätter bara att begränsa mig själv i jakten på lycka. Jag är inte rädd för ansvar men det känns som att ansvaret inte tar mig någon stans. Jag pratar ofta om att det viktiga är att vara sig själv och inte läggs tyngd på ytligheter. Också det ska komma från jävligt rätt käft som ligger i soffan med ett måttband runt magen. Det är bara så mycket enklare att vara ytlig och målinriktad. Allt vad jag skriver får tolkas hur som helst. Det är meningen att man själv ska kunna reflektera och känna igen sig på sitt eget vis. Även om det inte get en aha-upplevelse. Jag vill slänga ut det där.. Slänga ut det här och låta alla göra vad det vill med informationen och tankarna. Trots att det råkar vara en del av mig.



Annars idag har jag som vanligt varit vaken sedan klockan fem och varit på flera lååånga promenader i regnet. Mysigt. Nu ska jag sova... Har en sex månader valp på besök i min säng.. Gosse!

grannen gråter högt och jag drömmer om att fly.
vill hon komma in hit och lägga sig i min fotända eller på golvet bredvid min sida av sängen? vi kan ligga här helt tysta. inte göra något på flera dagar. men ändå höra bruset av varandras fladdrande bröstkorg. hoppas hon gråter av glädje. hon vid andra sidan väggen.



längtar till lördag. ska ha agilitymorgon och äventyr i skogen med Zita och melvin. sedan under eftermiddag kväll så händer något väldigt efterlängtat! trött som fasen efter 5 timmar utomhus aktiviteter med hundar. en helt vanlig onsdag.

Vi är alla så oberäkneliga och olika. Det är omöjligt att få kontroll över sina känslor och andras handlingar. Så länge den personen gör det, tänker så och har de målen så roterar jorden i takt med mig. Så länge jag vet om det och så länge min omgivning inte förändras eller döljer något så kan jag sova gott. Det kom som en chock för mig med. Jag har alltid tyckt mig själv ha en väldigt stark personlighet, fast vid vad jag tycker och en självkänsla att iaktta. Men så kom chocken när jag stod med händerna i disken, ordet chock är inget jag någonsin skulle missbruka, precis som ordet panik, ensam, ledsen, förvirrad, nere och glad. insikten gav mig en chock, en häftig sinnesrörelse och plötsligt svaghets tillstånd. det sved i hjärnan och det brände hål i min stolthet. Jag har alltid varit medveten om mitt kontrollbehov men jag har aldrig insett att min omgivning påverkar den, jag har ju alltid uppfattat att det är mig det egentligen handlar om. Jag har alltid känt mig obräcklig när det kommer till min självkänsla och självförtroende. Men så kände jag bara en acceptens av att jag är förvirrad över vem jag är och något respektfullt avundsjuk på alla andra som vet vad de håller på med eller bara gör något. Jag är glad för de i min omgivning som gör det de själva vill eller bara gör något! Medan jag själv lägger så mycket kraft på att må dåligt och hata min vikt. Inte riktigt men ibland känner jag mig som de som aldrig flyttat ifrån hönö. De som borde. Men går fortfarande runt i mjukisbyxor, piercingar, en sliten marwin jacka från jc och röker inomhus i sin skinnsoffa. Under sin talfläktslampa från 70-80talet och lyssnar på eddie meduza....... Och inte vet bättre? Vem fan är jag att döma? Det är trygghet för mig att vissa aldrig förändras eller spelar apa. Att det existerar människor som inte anstränger sig eller gör sig till för någon annan. Medan jag går och drömmer om att väga 34 kg igen men misslyckas hela tiden. Vad är det?


Jag har aldrig gråtit inför någon jag inte känner. Jag har framför allt inte gråtit när jag känt mig sårbar, jag skulle inte ge någon det nöjet och jag skulle inte kunna stödja på benen av skammen. Vet ni varför?
När jag var upprörd eller grät när jag var liten blev min pappa många många gånger jätte arg på mig.
Idag grät jag inför en okänd läkare... Just för att jag orkade inte ta striden. Jag ville bara acceptera vad jag kände och jag tappade andan. Förmågan att uttrycka mig. Så jag grät medan han utan hår på hjässan vred på sig i sin skinnfåtölj. Skyll dig själv tänker jag nu i efter hand, skämms! Satt där och peta ned på någon med så mycket värdighet. Jag kom dit för att be om din hjälp. Jag betalade 350:- för två minuter, vad jag fick var mer mediciner och en karl i medelåldern som vred på sig. Tro fan att jag får lipa!! Så känslorna och chocken slog mig. Jag kan inte kontrollera allt, andra och ibland inte ens mig själv.


Så efter besöker bestämde jag mig att höra av mig till den lite finare mottagningen jag var inskriven på innan som jag plötsligt och oförklarligt blev utskriven ifrån vi en datorskriven lapp som fall ned i brevlådan.
På denna mottagning fick jag träffa vikarier och studenter som skrev ut olika lugnande, antidepp och imovane... Benzo.. Ja. Men inget annat. Min kontakt person Margaretha amilon gick upp i rök, vägra svara på mejl och samtal. I receptionen hade de helt plötsligt aldrig sett mig. Efter att ha varit inskriven i sex månader. Ringde och mejlade enhets chefen på mottagningen utan resultat.
Idag sökte jag upp Margaretha på hennes privata telefon, snacka om att hon blev paff och fick en rejäl munsula av mig. Behövde väl kompensera för min tidigare lipattack.. Och jag behöver journalerna. De ska också enligt lag skicka en remiss till ny mottagning om de skriver ut mig utan avslutad behandling. Jävla clownställe. Får skriva mer imorgon!! Ska upp om fem timmar. Ge aldrig upp

tiden går. jag undrar vad albin gör och hur han har det. saknar honom.









förkylningen sitter kvar i strupen och stör mig. annars ett litet dåligt skämtsamt tips för ytliga magmuskler är att skaffa sig en säsongsförkylning med tillhörande rethosta. den ska helst leda till lunginflammation och strupkatarr. hoppas på att det ska gå över snart och hoppas på att den huggande känslan i brösten också ska upphöra. illamåendet, själa värken och den konstanta tröttheten. känns så jävla typsikt mig att försöka vara positiv. ändå brister det. de första raderna verkar kanske inte positiva men jag känner att jag har inställningen med mig men orken att genomföra de tankarna har sugits ned i det oändliga svarta hålet bakom mina ögon. sluta deppa och gör något åt saken. gå till läkaren och alla möten du blivit kallad till. träffa dina vänner när du sagt att du ska göra det.. men det enda som hjälper är långa skogspromenader med nos nosen.

Har varit vaken länge som vanligt! Promenad i regn och rusk. Mysig kväll med Erik och svärfar igår. Stekt ost med blomkål på gyllene Prag och searching for sugarman på bio Roy. Efter att bara ha sovit 4,5 timma i natt känner jag mig ändå laddad! Ikväll åker vi äntligen till Orust igen. Fina fina Orust! Hoppas regnet ger sig till dess. Brasan, te, anni, Erik och Zita inne i en skogsglänt vid havet.. Åhåå. Ska äta upp min gröt och sticka ut i rusket igen! Kram



En bild på en del av trädgården på Orust.

har varit vaken i drygt två timmar. druckit morgonkaffet och pinnat på en morgon runda. känns som om jag börjar få lite klarhet om framtiden även om jag brukar ta den med en nypa salt. mitt sinnestillstånd är alldeles för opålitliga för att jag ska kunna lägga för mycket hopp och energi. så för det mesta är det bäst för mig att bara göra det. jag tror mycket att det är vad det handlar om, bara göra det. jag känner mig inspirerad till att göra allt jag vill men min handlingskraft är helt förlamad. jag försöker inte sprida klagomål. jag tror att de flesta kan relatera till mina situationer och känslor. det är ju vad mitt skrivande går ut på för det mesta, jakten på medkänsla, erfarenhet och förståelse. för att alla får känna efter, gå vidare och skapa. så känslan av att vilja starta med allt så pågår i bröstet medan hösten fortfarande är som vackrast är en trogen och trygg känsla. ett pålitligt hopp och att misslyckande är en del av försöken. det är väl bara att börja antar jag. ha en fin höst, mary

vad jag än säger så definierar det inte vad jag känner. inget räcker egentligen till. hur mycket ni än envisas och hur mycket ni än försöker mäta så finns det en värdslig ände. jag har mina fötter samlade på jorden. ändå känns det som om jag faller.

intensiv dag. långa promenader och har nu klubbat ned mig själv i soffan med varm havremjölk. jag brukar aldrig falla i sjukdomstrenden men nu har jag fan också blivit rosslig i halsen med en onaturlig kroppstemp. sitter med papper i näsan då blodet rinner med jämna mellanrum. ja, min näsa är en järnklubba mot slag i ansiktet men lite förkylning och huvudvärk så brister den. går fortfarande i dvalan och känner meningslöshet men jag har kommit långt själsligt. även om jag ibland inte vet vad jag ska göra åt dessa deppar. men det finns ju inget lexikon för det här. allt jag vet är att jag inte vill åka in på hispan. blev utkastad från stora nygatans psykiatri... men innan det skrev de ut så mycket narkotikaklassat så jag skulle kunna ta livet av hela min familj. vad fan ska det betyda! vi lever i ett opålitligt samhälle och jag försöker ju hela tiden gå utanför. inte konstigt att jag blir illa behandlad. jag vill bara åka här ifrån. leva ute i naturen och äta frukt. ha en massa djur och så frön i min trädgård. fan fan fan. först ska jag höja dosen igen och sedan ska jag in på avvänjning? vad fan är det frågan om!! vad händer? ge mig allt lithium i världen så känner jag inget.

att vara en god människa för de man älskar är viktigare än spegelbilden.

rusar genom Göteborg aningen försoven. sol, sol, sol! idag blir en bra dag. idag kommer jag må bra och sprida värme. kärlek, tänka med hjärtat är viktigt. göra det med hjärtat är avgörande. jag vill rå om er alla och tala om vilket värde ni har för mig och att er existens gör världen bättre. fast det vet ni ju redan om bäst själva. kram mary

de senaste tre dagarna har jag gått i en dimma. det började i söndags runt niotiden på kvällen. det var som att gå in i ett moln. konstant trött och själen har gått in i sin melankoli. mina ögon sitter djupt in i skallen och gör ont. dagsljuset stör mig och när solen gått ned blir mitt överansträngda huvud ett stort brus. jag tar varje tillfälle att sova. men jag tar också varje tillfälle att gå utanför vardagsmönstret. men jag är matt och nedslagen. vaknar varje morgon klockan fem av något som känns som en feber med det är mer psykisk smärta. jag känner mig så pressad men klarar inte av att be om avlastning för det skapar stress i mina bristande nerver och jag orkar inte höra höga suckar och få besvärade blickar. zita behöver bli behandlad lika väl som jag älskar henne. posten måste sorteras, spisen måste torkas av, golvet måste skuras, växterna behöver vatten, sängen behöver bäddas, tvätthögen blir större, badkaret är sotigt, balkongen samlar fimpar, soporna växer och på golvet ligger Erik och spelar skyrim. hundarna är rastlösa och vi går ännu en långgrunda. mina ögon försöker ta sig ut ur huvudet och det känns som att jag brister. kommer hem igen, disk har samlats runt soffan, durkslag och pasta pryder hela diskbänken, balkongdörren står öppen och slår i vinden och soporna stinker. hundarna behöver vatten, Leo står och gräver i den tomma skålen. ställer mig och diskar, dagdrömmer om sömn och en kyl fylld av frukt. dricker kaffe och åker spårvagn. lämnar hundar. åker och handlar på vägen hem. ryggen gör ont och känslan av att armarna ska slitas av när tunga kassar av obefruktade ägg och döda djur sliter i mina händer. det har jag lagt pengar på. kommer hem, röker, lagar mat. Erik ligger på golvet och spelar skyrim... tar min medicin och kryper ner i sängen bredvid Zita. närvaro. jag har tröttnat på zombievardagen. här händer det ingenting.

bara en liten gruppbild på några av mina närmsta vänner. förstår att jag verkar galen, men vad är det för vits med att vara galen om man inte får leva ut rollen?

vet inte riktigt hur jag ska hantera känslan av att låren går ihop när jag ligger ner. jag tror jag ska sluta skriva om mina fysiska ideal av mig själv och mina matvanor. tänk om jag av någon anledning skulle ge intryck till någon av mina 40 (hehe) läsare? tänk om en kille eller tjej i tidig tonår skulle bli inspirerad av det!? även om två kilo plus på vågen skrämmer mig mer så skulle det kunna påverka någon annan mer än vad jag någonsin skulle vilja. jag vet inte om jag är blind men man har lättare inverkan än vad man själv tror, uppenbarligen. se upp till dig själv mer. älskar dig själv mer. vad som än händer så är det bara du och din egen spegelbild som finns kvar när det roliga är över. vad än hjärnan försöker säga till dig. hjärtat är mycket mer kraftfullt.

sedan så vill jag bara tala om att jag tror inte att jag är någons speciella förebild, det vore ett skämt. men när man hatar sig själv tar man tag i vad som helst.
i övrigt så skriver folk om fylla, droger och överromantiserar sina tragiska sexliv och hur de knulla sin bäZTis av misstag. sprider coolhet på nätet byggd på tonårsfylla och hångel. är otrogna och köper sig ett par trasiga jeans. jag hånskrattar och klappar er alla på huvudet. att knulla någon av samma kön och röka gräs i gymnasiet var något som tröttade ut mig före ni ens hörde första tonen av like a rolling stone - bob dylan. så spara mig skitsnacket om att ni mognat och kommit över er själva för i så fall har ni ännu inte insett att det är ingenting man gör.



de senaste dagarna känns det som om något har fattats mig. frustrerad över inget men samtidigt jagad av tankar. vad betyder det? vad väntar är det jag väntat på? har så mycket idéer och planer men jag låter mig själv stå still. så jävla tråkigt. låter detta året passera, sedan är jag färdig här. lev väl

jag söker en lyftkran till min nedklubbade hälsa. jag vill slå sönder speglar och stänga ned matindustrin. jag är trött på det ytliga. jag är trött. alla väger sin mat på köksvågar och kallar det en före detta ätstörning. tro och kalla det vad ni vill. men det är ett hån för oss som varje jävla dag slåss mot rösterna i bröstet. jag hade gjort vad som helst nu för att komma överens med min nakna spegelbild. jag hade samtidigt gjort vad som helst för att aldrig bli hungrig igen. tankar som jagar mig dygnet runt. jag vaknar svettig om natten för jag drömmer att vågen står på 50. Att midjemåttet har gått från 59 till 65. Handleder från 14 till 20. Lår från 44 till 60... Samtidigt som det är vad jag egentligen vill. Knäck mina knäskålar.

and my mind holds the key.