.

WHOS GONNA SAVE THE CHILDREN?

det är mycket jag vill skriva om men jag lyckas inte samla mina tankar just nu. hela min kropp är så låst och jag är så frustrerad.. jag vill UT ur min kropp. det går över. det går över.. jag är mer än så! går över? vad ska jag gå över? vad är det som ska gå över? ska jag vänta på att allt är över? vet ni något om att vara deprimerad? frustrerad.. likgiltig.. vilja dö.. alltså att verkligen önska att man inte var född så man slapp ta beslut och hänsyn till de man lever med, för det enda man egentligen vill är att inte existera.. så att allt försvinner. allt. man själv. att livet inte är värdigt.. det handlar inte om att man inte känner sig värdig ett liv, vänner, pengar, mat och att kunna få göra det man vill. det är att det man vill är inget av det. man vill inte ha ett liv, vara ett del av ett samhälle, vill inte ha någon att bry sig om, någon annan som tar hand om en, inte ha den fria viljan till åka utomlands, äta vad man vill, tjäna pengar, förstora brösten eller bra pula runt på en bondgård för resten av livet. man vill inte ha något av det. man vill inte veta vad som är rätt eller fel, moraliskt korrekt, fortplantning och etologi.... man vill inte existera med någon eller något eller vara en del av ett piss. man vill inte kunna känna något.. vara medveten om imperfekt eller vad som komma skall. man vill inte ha ett medvetande. man vill inte veta.. känna.. finnas.. leva.. för det enda man vet om döden är att det som finns nu kommer aldrig ha existerat så fort den inträffar.
kunsakpen gör det enklare för mig att överleva.. att när jag om helst själv vill kan välja att dö. om jag dör i en olycka, blir mördad eller sjuk så vore det inte samma sak. att vara död vore väl densamma. men så har jag kommit fram till det här. om man uppbådar styrkan att ta sitt eget liv så har man styrkan att överleva. för död är man ju ändå så jävla länge och livet är ju så tillfälligt. det ska ju depressionen också vara.. men skillnaden på min åkomma och en vanligt höstdepp är att jag kommer aldrig komma över min melankoli, jag får bara lära mig att leva med den. jag försöker. jag försöker lära känna min hjärna och sluta stänga ute mig själv. jag försöker mata mig själv med hopp och träna sex timmar om dagen. men ibland brister det.. de senaste tio dagarna har jag varit brusten.. men det har jag ju alltid varit. det är slöseri med energi att försöka "laga" mig själv. jag bör acceptera mig själv och min kropp. framför allt respektera och älska. men förstår ni vilket skämt det är när man hatar sig själv? jag slåss med mitt fysiska och psykiska jag... för jag kommer inte överens över något av det. jag är ingen förvirrad tonåring (önska jag var //tonårshjärtat) och har aldrig varit. innerst inne är jag tyst, allvarlig, samlad och seriös.. men också innerst inne är jag galen, självmedveten och mina tankar måste tillhöra en bokstavskombination och/eller en kallblodig psykopat.
jag har inte en dålig självkänsla eller dåligt självförtroende.. jag är inte osäker på mig själv.. jag har ALDRIG varit det. visst har jag varit blyg och pryd.. men i grund och botten är det meningslösheten för att uttrycka mig för alla tomma ögon och individer som ändå inte skulle förstå.. jag har varit en narcissist som trott att jag ändå har varit för smart för alla fånar där ute. jag har varit så stängd och medveten om det.. jag har alltid känt att mina armar är öppna och att jag vill sprida min godhet.. det är inte osäkerhet eller att jag inte har någon trygghet i mitt hjärta men jag undrar ändå ifall godhet existerar i mig och ifall jag nu är så öppen och vacker.... varför har jag då slagit ut så många från mitt universum?
bryr jag mig egentligen om andras åsikter och om andra individer? självklart! vad andra tycker om mig vare sig det är bra eller dåligt så ger det mig en nyckel och uppfattning om deras välmående, hjärta och relation till livet.. värderingar och inställning.. vad det en är för kritik så stöter det mig inte på samma sätt som det är meningen att det ska göra... att jag bryr mig om andra individer det föds vi ju alla med.. empati kallas det.. men det finns ju de där som man älskar hopplöst för dem de just är.. vare sig de vill pumpa muskler på gymmet eller inte går en meter i onödan.. aldrig borstar tänderna eller rakar bort all kroppsbehåring... man bara älskar dem för de dem är för de vill vara så... då mår jag bra.. jag stöttar alla i vad de vill göra.. så länge det är vad de vill. det är viktigast.. så jag är positiv, rar, söt, snäll och jävligt snygg (kanske lite tjock, snälla säg inte att ni inte bryr er om utseénde för vem FAN försöker ni lura?)... naturen har varit god mot mig och jag gör vad jag kan/orkar för att ge tillbaka.. så vill ni vara naurliga och köpa ekologiskt... eller dricka aspartandrycker och röka cigaretter.. mina nära och kära blandar nog saligt. eller just det, tar livet av er av självklara anledningar. så finns jag här när ni odlar ut en naturlig hårväxt och när nervgiftet verkar långsamt i era fria kroppar... och jag kommer hålla ett långt tacksamt tal på er begravning... ni kan väl fundera över det... själv just nu så ska jag fortsätta lipa över min viktuppgång... KATASTROF. det är inte att jag inte har någon självdiciplin.. jag slåss lite med min mentala och fysiska hälsa om vad som egentligen är hälsosamt.. för vi verkar ju inte ha någon aning om det.. jag ska snora in mig på det ämnet någon dag snarast! för jag har en HEEEL del att säga om det... PISS hej

When Youre fucking falling apart, people always got something else to do

en sak i taget verkligen idag. har lyckats röra om i stian och putsat micron. druckit alldeles för lite vatten och badat i naturell soygurt, kanel och pumpakärnor... det är ändå lustigt hur vi försöker ersätta mejeriprodukter? hitta något som smakar och ser ut som det man valt bort? hälsans kök producerar vegetarisk falukorv.. hallå! haha. så skämtsamt.. får mig att vilja äta grönsaker, bär och frukt för resten av mitt liv.. men jag anpassar mig.. efter erik.. för det mesta äter jag ju inte det han stoppar i kundkorgen... vilket är lite jobbigt.. jag vill ju inte att han ska äta falukorv liksom. det är vidrigt, ohälsosamt, dåligt för miljön och framför ALLT så är det ett dött djur som inte haft något värdigt liv att ens tala om. vilket leder mig till min fiskkonsumtion.. jag äter fisk/skaldjur kanske max en gång i veckan.. känns lätt som att jag kan skippa det nu.. jag äter ju inte pasta, bröd, ris, potatis, bulgur eller couscous eller all denna konstiga bukfyllnad.. och jag saknar det verkligen inte! jag borde skippa alla mejeriwannabeprodukter också... men å andra sidan är ju annis mandelmjölk så goooood till dinkelflingor och banan.. jaja. jag jobbat på att få erik att låta bli all dålig mat.. men han är lite för lat tyvärr... och jag som mår fruktansvärt dåligt i snitt 3 dagar i veckan (cut cut) orkar inte laga mat och fixa varje dag. vilket leder mig till mitt pillerknaprande.. läkemedelsindustrin är helt åt helvete, det finns en bok och säkert miljarder dokumentärer av detta. jag har väntat på vård på en av göteborgs bättre psykiatriska kliniker i snart ett år och det enda jag fått under tiden är fler och olika piller för att hindra mig själv från att ta livet av mig.. och just det, jag har blivit erbjuden en sängplats på östras psyk eller en mer permanent boendeform på ett riktigt mentalsjukhus.. ibland undrar jag bara om jag borde tacka ja så jag verkligen kunde leva ut den galenskapen som finns i min själ och det tysta barnet i mig som vill ut och skrika, spotta och pissa på hela världen. eller så borde jag bara göra det jag funderar på tio gånger om dagen.. eller bara fortsätta gå till gymmet och kräkas upp min mat... någon dag lär det ju brista.. men något som stör mig så sjukt är hur mycket jag än nyper mig i låren, bråkar och hur jävla frustrerad jag än blir så kan jag inte klämma ur en tår från mina torra kanaler under ögonlocken.. jag och erik har som alla par trubbel i paradiset emellanåt även om ingen skulle tro det.. i alla fall. jag kan inte lipa över det. jag KAN inte gråta.. inte på riktigt.. ni vet när det kommer tårar och man känner något.. vill hugga mig själv i hjärtat bara för att hamna i ett chocktillstånd som får mig att gråta.. så många simpla alternativ har rusat genom mina tankar men kampen över dem är något annat just nu. jag ångrar inte att jag ännu en gång valde medicinering.. även om jag känner mig jävligt ensam och kan inte komma åt mina känslor och tankar som jag vill.. men när jag inte klarade av att gå utanför dörren i 6 mån och en viktnedgång på 8 kilo på två veckor så var det liksom inget annat alternativ. men någon dag ska jag bli fri. någon dag ska jag överkomma biopolära sjukdomar och självmordstankar.. svart humor, skadeglädje och viljan att göra andra genuint illa.. någon dag kommer mina tanka landa på rätt plats.. i hjärtat.. och även om det aldrig kommer inträffa så måste jag ju leva på hoppet.. om jag skulle få ett besked idag om att jag måste äta lithium för resten av mitt liv hade jag sagt nej. ska till läkare nummer 4329236379596 på måndag för lite nya prover... vi får se då.. kan de inte bara slita ut en del av min hjärna och sätta dit en annan?

just nu känns det så jävla komiskt att vara deprimerad. ligger i sängen... jag har gjort det i princip hela dagen.. tvn står på ute i vardagsrummet.. disken växer.. kläderna ligger utspritt på golvet , tvätthögen växer, toaletten samlar damm och det trillar in reklam genom dörren varje dag samma tid... jag har bosatt mig i mina tofflor, långkalsonger och en gammal sliten för stor cardigan med tre knappar.. Håret är spretigt fett och jag luktar rök och svett... fyller på min vattenflaska och orkar inte tänka på mat så jag letat ned händerna i eriks godispåse.. får ont i magen och rullar över på sidan för att somna om... fy fan för dessa dagar.. så jävla skrattretande att jag lipar istället.. lampan i taket stirrar på mig och rullgardinen är så långt neddragen att jag börjar fundera om den kan fatta eld i elementet.. bryr mig inte.. kan brinna inne i sömnen här
med mina tavlor och bortglömda skrivböcker.. livet alltså.. ett stort skönt skämt ibland hörni... men vet ni vad? jag köpte mig en resa till Frankrike igår.. så 31 maj åker jag ner ett tag och vandrar i den vita sanden i Marseille.. yep... kanske simmar över till korsika och stannar föralltid... behöver verkligen gå till gymmet.

Det är så enkelt att verka trevlig och hjälpsam i affären, på spårvagnen och i kön till banken. Men i natt drömde jag om pojkar som lekte nere vid ån på isen och självklart sprack den.. I drömmen försökte jag hjälplöst få upp barnen medan svensson och tjejer i dyra stövlar stod och såg på. Våga inte riskera att frysa eller förstöra sina skor. Är vi verkligen hjälpsamma, genuina och vill så väl när det verkligen behövs? Som nu sist vi var i Stockholm. Vi väntade på tåget och helt plötsligt skrek en tjej på hjälp, det gick inte att förstå vad hon sa för hon var så panikslagen och helt sotig i ansiktet av all maskara och smink som letat sig ut över varje por.. Men man såg i hennes ögon att individen i henne verkligen verkligen bad om hjälp.. Det var hundra människor på perrongen och det enda jag hörde var någon som stönade att någon kan väl hjälpa henne.. Allt hände i slowmotion men lite längre bort såg jag en kille på ca 20 år som låg och sprattla och tugga fradga. Jag och erik sprang genast dit utan tanke på packning, plånböcker och alla shoppingkassar.. Han sprattlade helt hysterisk, hans ögon rullade och ur hans mun flög vitt skum och blod. Jag såg upp fort på omgivningen och folk såg så låsta och stängda ut medan vissa bara ignorerade hela situationen. Jag tänkte bara att gör inte vi något nu så kommer han att dö.. Jag var inte säker på om det var ett eplepsianfall eller en kokainöverdos, de ser ganska lika ut. Vi rulla över honom i framsida stupläge och försökte hålla honom varm.. Försökte få kontakt men han var helt medvetslös.. Försökte trösta hans flickvän och ville bara med mina celler att han skulle bli okej.. Medan folk gick på tåget som om inget har hänt väntade vi in ambulanspersonal och vi hann med tåget med råge... Liksom!! Jag kände bara hur opålitliga vi egentligen är.. När bara två av hundra andra griper in vid något så simpelt! Vad är vi rädda för? Att vi inte vet hur vi ska hantera situationen? Inte kan vi stå och se på i alla fall. Det är så enkelt att fråga hur det står till med någon som ser ut att behöva hjälp.. Det är så enkelt.. Lika enkelt som att låta bli och gå där ifrån.. Snälla snälla snälla inspirera varandra till att ta hand om varandra..

så mimmi var över idag. skickade hem henne med jordnötssmör... och bara så ni vet är det gött enkelt att göra själv! som sagt, mimmi var här. vi åt frukt och sov.. det var verkligen skönt.. inget skitsnack.. bara hackad äpple, grapefrukt och bär... sedan somna hon, jag och hundarna i en hög av täcken och kuddar. vilket tanken av det fick mig just att skratta högt.. då mikkel (23kg) la sig mitt emellan oss två och gosade hysteriskt.. hans stora bruna ögon brukar annars vara stängda, sovandes vid fotänden.. men idag låg han mellan oss två och sprattlade.. grävde mimmi i ryggen, rafsa med tassarna i hennes bakhuvud och la nosen under min haka. byracka! så himla underbar och klok.. idag har jag verkligen varit trött! resultatet av detta blev träning och french toast.. oui! känner mig törstig, trött och lite tjock. men jag bryr mig inte! ska göra något åt törsten snart.. har druckit ca 3 liter vatten idag.. känns lite som att magsäcken snart spricker och informationen gör er mindre sugna på att läsa vidare. eller? hur som haver har jag fortfarande inget vettigt att tala om. alla vet vi ju redan allt och varför ska jag skriva ner mina tankar och värderingar här när det jag egentligen är är självkritisk och fundersam? bättre att upprätta vridna saker i mina tankar på egen hand. eller hur? sedan har jag ju goda vänner att reflektera och liknas med... vänner som kommer och umgås fastän man inte orkar.. ser på när man kissar eller gråter.. ni vet... jag har helt enkelt inget genialiskt att komma med idag heller.. om jag någon gång skulle ha det vore det mer en tillfällighet än en baktanke.. jag är rätt inkompetent. fråga vem som helst.. jag vet inget om stil, klass, konst, musik, miljö, hälsa, dans, kultur, politik, styrka, tomater, tyg, stenar, sex, samlevnad, platonisk vänskap, kärlek och vatten... jag är rätt så begränsad när det gäller det mesta. jag borde ta mitt breda arsle ut i köket och dricka sirap så att jag kan få en till cellulit på låret att lipa över och nypa tag i tills den blir blå! hå hå. nåväl, vad betyder allt det här med skönhet, hälsa och avföring egentligen? Allt är ju samma sak. inre skönhet och avföring går också att kombinera.. så länge man vågar älska sig själv och inte ta allt på allvar.. mmmmkey? sov gott nu.. det ska verkligen jag... //// tjejen som just tagit ett par stilnoct

Ikväll skulle jag till henriksberg.. Men kunde inte låta bli att ännu denna dag/kväll spendera ett par timmar på gymmet istället.. Nu är jag ännu en gång skönt utmattad.. Gosar ner mig i snoffsan ser på SVTs skönhetsbubblan... Sjukt!!! Jaha... Mysig majsankväll med jordgubbar och tända ljus.. Har inte mycket att komma med här just nu... För upptagen med annat och har inget att dela för tillfället... Mmmmkay. Puss på er

you are not following this loser.



Är utmattad och frustrerad.. Behöver sova men vill träna. Tankarna går på högvarv och kroppen svamlar runt bland trötta söndagsspeglar. Varför ser magen ut så... Har min hals valkar? Tankarna reflekterar i spegelbilden och fantasin förändras. Och jag säger högt, tydligt och hederligt med överlägsen blick "jag har inga ätstörningar, jag är fortfarande tjock." sanningen och verkligheten tränger sig in i huvudet och förändrar inte reflektionen. Jag har inga störningar, det kan alla se. Jag väger lika mycket nu som alltid. Mina lår skaver mot varandra när jag vandrar och min mage viker sig alltid över jeansens översta knapp. Precis som alltid.

"Den viktigaste psykologiska defekten som människor med ätstörningar har är att de inte tycker om sig själva och därför blir viktkontrollen ett sätt för dem att komma över denna brist på självkänsla."

"Den viktigaste psykologiska defekten som människor med ätstörningar har är att de inte tycker om sig själva och därför blir viktkontrollen ett sätt för dem att komma över denna brist på självkänsla."

Vi ska vara rädda om oss själva och ta vara på varandra. Öppna dörrar och se sig om en extra gång... Vara redo för en ny vardag och våga fånga någon annan. Jag känner det.

Denna supersega slemmiga hopplösa förkylningen gör mig gött rastlös. Vill bli frisk så jag kan gå och pumpa mina muskler och bränna fett

Vi jobbar hårt på planer uppe i skogen. Och så fina mattan. Natti

Poserar framför spegeln med mina lama lår... Om någon bryr sig så prata med min pytta om det.. Mätt som fan efter en grym eatingcontest... Självklart vann jag som alltid.. Grisarnas gris. Mer att älska! Peeeuhh... Trött mätt och röksugen liten tjock gris är jag... Yum yum. Imorgon är det ännu en gång dags att sätta sig i ett fordon och åka vidare... Vill resa! Men ska se till att förtjäna det först.,. Först gå ner alla gottiga påskkilon... Altalavista babies. Fin stavning. Ciao. Aufwiedershnitzel. Ät avföring och dö. Pusshej. Xoxo /kokainkanien

Jag tycker gungstolar är obekväma och opålitliga men här sitter jag i en ändå. Det är svårt och oerhört tråkigt att vara för bekväm. Jag behöver utmaningar ibland. Om det ens är att behöva sätta sig i en gungstol. Vi har det bra här ute på landet och det är skönt att samla tankar och kraft. Det har ju varit lite upp och ner, fasader och känsomässiga stormar. Äta eller inte äta. Men det är ju sån jag är. Det är ju så det är här i livet. Det kan man inte stänga ute eller vara rädd för. Det är underbart! Alla är välkomna att behandla mig som de vill, tolka mig som de vill och rata mig.. Liksom, vad gör det? Finns inget värde i att lägga energi på det. Man får lite perspektiv på tillvaron. Mår bra. Oui! Mina goda vänner och mitt goda jag är ju bevarat här i mitt lilla ologiska hjärta ändå.. På en varm liten plats med havsvågor och kvittrande fåglar. Doften av hav och söta blommor. Hopp och slitet hår... Doft av fysisk värme och glansiga ögon... Papper, pennor, planer, drömmar, minnen och kärlek. Jag är en liten storm, jag vet det. Opålitlig och full i fan.. Tröttsam och självmedveten.. Lättläst och kräsen.. Målar gränser över andra.. Men liksom känner man inte mig så kommer man aldrig förstå... Men det är med kärlek, Värme och omtanke som jag stänger ut andra.. Det är det... Jag är ju en god och söt rar ren glad och impulsiv person.. Jag har inga tunga resväskor... Bara minnen och kraft. Och vill man inte lära känna mig så är det okej.. För jag vet att det är komplicerat.. Ha nu en fin påsk mina raringar. Jag har ett litet bo i hjärtat för er alla.. Men viktigast av allt är att ni tar hand om er själva och varandra.

Min xlarge rumpa och jag ska utmana ribbingebäcks skogar!

är ute på landet... ligger i sängen och samlar tankar... det är så lätt att föra blogg, vika ut sig själv och sina inre tankar och känslor nu för tiden.. så lätt att såra andra med en statusuppdatering, ett blogginlägg eller ett felskickat sms. så lätt att vara feg också. så svårt att komma ut med vad det egentligen är man faktiskt menar. det är ju en hel personlighet att vara kryptiskt. det är så lätt att missförstå och bli missförstådd. man får inte ta sig själv på så jävla mycket allvar.. speciellt inte andra! alla är så olika. rädda för konflikter och gömmer sig bakom meningar... är det därför man för blogg? för att försöka förklara sig? när
det man egentligen gör är att sitta hemma och lipa över något man ångrar? inte jag. inte jag. min rygg är så jävla sträckt. jag blir så lätt smickrad över små saker. jag har så lätt för att inte bry mig. så lätt för att inte bli provocerad... för det enda jag tänker på varje kväll innan jag somnar är mina egna drömmar och mål.. vad jag kan åstadkomma... mina nära, kära och hundarna självklart. men jag känner inte ett behov längre av att vara viktig, tillfredsställa, tillfredsställd, säga ja, le, skratta, kunna, göra, vara, prata, handla, äta eller hinna. jag är bara helt pantad på mediciner och lutar mig tillbaka i mina vattniga ögon. dricker grönt te och rycker på axlarna. om jag ändå ska förklara mig... så blir det inte enklare än så just nu. jag håller mig undan från alkohol, gräs och annan olaglig drog.. släcker min törst med vatten och går hellre till gymmet istället för sociala tillställningar. som shins nu.
ett bra band men fan vad jag hatar att vistas på konserter, krogar och språvagnar/tunnelbanor.. jag vill ju bara ut i skogen och känna hur solen flimmrar mellan grenarna... jag vill ju leva ensam med mina tysta lugna djur på en gård i södra europa... pula runt barfota och sjasa bort hönsen från mina lökodlingar.. ja... tips på när man börjar känna att man bryr sig för mycket om något onödigt så är planet earth ett väldigt bra program... det liksom sparkar skiten ut hemska barndomsminnen... tro mig, jag vill ha era löjliga vardagsproblem. jag önska att det värsta som hänt mig var mina föräldrars skilsmässa och att min kille var otrogen... om jag fick välja antingen eller liksom... så tro inte att jag präglas av andras misstag eller val. för jag önska att jag kunde känna det ni kände. så när jag för blogg om skitlivs-saker så är det ju bara ett skämt i jämförelse med det riktiga livet och dom verkliga krigen. att skriva blogg har inget med andras liv eller misstag att göra... för... JAG BRYR MIG INTE

Alltså jag bryr mig just nu inte om hur dödlig det är att banta och röka. Jag skiter fullständigt i att cola light och redbull sugarfree innehåller nervgifter (aspartan och andra sjuka cancerframkallande ämnen). Jag har ett mål och jag är besatt. Jag vill bara att siffrorna på vågen ska bli lägre och lägre!! Nu är det påskhelg och då ska jag trycka i mig som om det inte fanns en morgondag... Kanske inte så jätte intelligent av mig och mina fina kräkreflexer... Meeeeen jag bryr mig inte! Försöka ta mig upp till kanske 48 kg så jag kan förbränna 8 sedan när jag kommer hem... Jag är grym på det. Jo! Så är det. Min kropp. Mitt liv. Hur korkad jag än låter... Senare tänkte jag skriva lite om att föra blogg... För och nackdelar... Kanske ska skriva in lite majsan thinspoo? Myeees... Vi hörs sedan. Nu ska jag drunkna i blåbär och vispad grädde... Gömmer mig bakom högtiden för ett grönt ljus. Nu är det okej att äta och kräkas och nypa sig ännu ett blåmärke i låret. För på söndag återgår roliga livet igen... Träna, lightdrycker, färsk spenat, frukt, bär och kedjeröka. Pusshej losers!

Efter en slaskig sockefri redbull är jag nu reda för ännu en resa

Det är skönt att ha vänner. Vänner som skäller på en när de är oroliga, säger till när man har fel och älskar en oavbrutet fastän man är dum. Vänner som tror på en när man själv känner sig om en tölp! vänner som inte bryr sig om man väger 28 kilo eller 150... Jag skulle kunna springa runt med mina trosor ut och in på huvudet och de skulle ta emot mig om jag föll... Ni förstår... Ahhh... Det är bullarna i min mage som talar... Men jag känner mig nöjd.. För jag har vänner som inte bryr sig ifall jag äter 3&95589987 kalorier om dagen...

Längst upp i byggnaden bor vi, längst upp dansar våra siluetter mot ljusa väggar. Här skapar vi musik i månsken, målar tavlor och dansar pardans. Vi bor i en vindsvåning och i stuprännan ovanför fönstren till det rummet vår soffa är placerad i har talgoxar byggt bon. De är våra största fan. Vi har byggt fallskydd för deras ägg och ungar. Jordgloben i fönstret är tänd... Så att de små vingarna alltid hittar hem i mörkret. I mitt hjärta har Erik planterat ett träd.

bräcklig

Efter att ha frossar i torkad frukt och mandlar har nu mitt influensaarsle landat på mitt vardasrumsgolv....

Lite morgon inspiration. Jag kan tyvärr inte göra så mycket just nu när jag är sjuk.. Åhå

Efter att ha gått från 42 kg till 3937962(263719991 kg igen så har jag lite att göra nu ett par månader... Peppar peppar! Ligger i en säng på hotell i Stockholm sjuk som en soppa... Urs... Imorgon fotad av fotograf robin nilssen och sedan tillbaka till Göteborg. Ska drunkna i te och honung.

hotell, sjuk och stockholm. snart kommer sommaren mina vänner.

Snart kommer sommaren mina hjärtan!