.

90-tals skräckfilm och söta göteborgskvällar.
nattpromenader och lukten av hamnstad.
eriks andetag i nacken och kalla lakan.
tackar allt imperfekt för att det förde mig hit.
vad jag än gör just nu så känns det som om
jag lever fullt ut. hejhjärtat. hela tiden.
är tillbaka. för en lång tid hoppas jag.

en liten gummibjörn simmar runt i min mun medans jag väntar på att albin ska landa i göteborg och på att mimmi & rasmus ska vakna upp efter nattens bravader. ska nog äta en morot och sedan ta ett par varv runt slottskogen...
känner mig lite bättre idag och börjar komma tillbaka efter ännu några dagar av extrem psykisk smärta och tablettbakfyllor (medicin fö tillfälliga lösningar av läkare som jag INTE rekomenderar). 
man bara härdar ut, överlever och påminner sig själv om att ta sin plats.
annars går det mesta bra nu.. känns som att det övriga "samhällslivet" som jag brukar uttrycka mig funkar fint.....(?)
så är det inga trubbel... vakna, springa, ligga i gräset, täffa mimmi, laga middag med erik, läkaren ibland och så denna JÄVLA sjukskrivning. önska att jag vore frisk. basta. men jag har löst min vardagssyssla med ännu ett arbete av hundar. ääälskade hundar. får inte nog.. får dock nog av mänskligheten. freck the blog osv.
måste inhandla en ny telefon. albin kommer snart. mimmi VAKNA. rasmus? RING MIG.
köper biljetter till London dirr XOXO majsan

orkar inte bli psykiskt misshanldad längre av varken försäkringskassan, sveriges sjukvård eller av något annat. geeeeeeeeer upp. vad i helvete SKA man göra? jäääätekul att vara sjukskriven... jag lovar super kul. mitt liv har blivit så mycket bättre sen det.. INTE.
går och skjuter mig själv i hälen...

känner mig som en granat utan säkring. vem drog ut den? och fick jag veta tiden? vad fan vet ni om självförakt?

jag saknar mina michaelor, min vera och isabelle. mina krigare........ någon som slogs när man inte orkade stå.

mimmi kommer slakta mig för denna bilden... och kalla mig för smutsig hora. nak now, botsliba... och allt. men vad gör det? väntar på att hon ska sluta jobba och komma hem o sussa brevid mig. som ni förstår ligger jag i sängen och flötar med fettet och erik är i trollhättan på grabbkväll... undrar om dom också ligger i en liten spetsklänning bland blommiga lakan, ser på film med brittany murphy och syr?
börjar bli hungrig... har inte ätit ettttt piss sen imorse... mangon ligger och skriker på mee! ska lyssna lite strokes och ha kuddkrig med mig själv. omg omg omg omg omg omg. denna lördagkvällen får mig att känna mig som en stackars virgin som inte sett eller känt ett piss.. åååhhh... åtta år för sent... åhh. mango!

ensam hemma. myser med brittany... ser på uptown girls...

och när det bränner som mest faller himlen ner över göteborg. det kändes verkligt och komiskt. för när det känns som att solen har vänt ryggen till så börjar det regna. a true blue gothenburg rain.

det börjar växa fram främlingar ur alla nu.

"hej då allt jag simmade igår.. men det försvann väl tillsammans med vinflaskan.. ölen.. romen.. och allt bra jag lyckats åstadkomma det senaste." /16 år

http://www.youtube.com/watch?v=YJ5tObfxGtM&feature=related

ska stänga in mig föralltid och lyssna på cat power. hinka vin och hålla min feta käft.
gå över till mamma mimmi och skjuta mig i huvudet. fooooreeeeeeveeeeeeeer. aaaaaaaaloooooneeeeeeee....

neeej. gbg regn slukar mig idag. ska inte lipa över det. tar fram penslarna och färgerna.
ska åka och köpa ett staffli.. och nån konstig kabel till eriks xbox.... i gbgregn.....
ska gå på göteborgs naturhistoriska museum. jag saknar att plugga en aning...
ååhhh.. forever alone.. gött.

ja, nu har vi ju bott här en månad. men en liten titt på hur vi har det och fått till det är ju alltid feeejnt.

ännu en ny dag i göteborg. och även om allt står så jävla still just nu så känns det som om jag gör mer än någonsin.
är just nu ofrivilligt hemmafru som måste arbeta med min psykiska hälsa, alla undantryckta känslor och förträngda minnen... och min fetma. och så lite panikångest. känns som om jag börjar lära mig att skilja på olika känslor. vad för obehag jag än har känt så har jag definierat det med ångest. saker som jag kan inte sova jag har ångest, det minnet är ångest, det jag sa gav mig ångest, det jag gjorde är ångest. jag har helt enkelt bjudit in mig själv till ångestens trygga villa. allt blir så jävla lätt när man insett det. på sin väg hit kan man skylla på vad i helvete man vill och vem man vill, men när man väl är här har man bara sig själv. jag vill ju så gärna erkänna att jag varit maktlös vissa stunder och låtit andra människor föra mig hit men om jag bara trodde lite mer på mig själv så hade jag inte varit sjukskriven idag. och det är vad jag undrar. VARFÖR PAPPA, varför i helvete kunde du bara inte tro på mig?
hej jag är 21 år och vet inte vem jag är. sååååå jävla piiinsamt. näh.... så är det inte. men jag väntar på att jag ska bli mig själv igen... eller bara acceptera den jag har blivit... det startar idag.. jag förlåter mig själv för att jag gjort mig illa, jag förlåter mig själv för att jag har låtit andra göra mig illa.. jag visste inte bättre då. vet fan inte bättre nu. men jag har lite mer hud och vett... men fortfarande så destruktiv..

bye bye why cant you die. stop living in my mind.

ligger i sängen och väntar på att mimmi ska komma över. ska försöka få i mig lite frukost kanske en liten apelsin?
ligger i sängen och myser med jeff buckley.



moment 22, gå till tandläkaren. arbetar på det

plötsligt fick jag känslan av att jag kunde andas igen. efter ännu några kvävda dagar känns det som att jag är tillbaka igen.
det senaste dagarna har jag haft känslan av att jag har existerat men jag har inte varit närvarande.
jag har känt mig som en vriden verklighetsuppfattning bland allas äkta skratt.
även om jag kan andas just nu så är jag redan jävligt trött på det. är trött på alla insikter som inte tar mig någon stans. jag vill att alla ska känna vad jag känner för att de ska kunna förstå. är så trött på allas förslag.. som om de visste. så trött på att andra tror att deras närvaro är bra för mig. hahahahahaha. om alla bara visste vilken energi och vilket lidande det är att socialisera sig. fy fan.
sitter ensam vid matbordet och känner mig som alla andra dagar. trött. trött. utmattad och en önskan om att få åka här ifrån. regnskogsexpedition..

får jag känslan av att jag kan andas igen. efter flera dagars väntan. efter flera veckor. jag andas.
clementinfrukost.

Äter morötter, läser böcker och mäter omkretsen kring min midja i centimeter. Läkarbesöket igår gick bra men jag vill hellre än att stå på mig bara gå hem igen och glömma av vilken dag det var. Men jag har upplevt känslan förut och den är tillfällig så jag valde att strypa tårarna och ta den plats som är min, även i den röda fotöljen på en mottagning som luktar klor. Ändå kunde jag inte låte bli att känna hur det förflutna hånade mig när receptionisten är fru till den man som är en av de andledningarna till att jag går dit. Hon bemötte mig med ett leende och tog betalt helt ovetande om hur hennes man har hjärntvättat och skam samt skuldfyllt mig och andra barn. Kunde inte låta bli att känna mig fri och vuxen.

Noll energi. Imorgon vankas ännu ett läkarbesök. Känner mig mer stark än entusiastisk. Papper som ska fyllas i och skickas iväg. Tar mitt sjukskrivna huvud ut på en springrunda i slottskogen... Men först! Vika tvätt i gbgregnet. Är jag verkligen här igen? Är det verkligen sant? Ska jag trilla ned i spiralen av känslobedövande piller igen? Är det verkligen så att jag ska behöva uppleva den galenskapen igen för att bli mig själv... Igen? Jag vet att begreppet skjuta sig själv i huvudet är bara är ord som slinker ur min mun ibland..,. Idag känns det inte lika oseriöst. Å andra sidan har jag redan drivits in i vansinnet och det tillhör likgiltigheten. Men jag känner mig inte hopplös. Jag känner mig mer fri.

Blandingen av saliv och tandkräm rinner ur min mun medans jag stirrar emot med all kraft den mötande blick och de ögon som reflekterar i spegelen. I mina tankar spirar allas förflutna och jag vill stänga av vad jag känner. Jag känner ingen och jag är utanför allt. Vill inte kliva in.... Jag vet inte vad jag söker men det är inte det.

bland alla diganoser, alla människor och i kläm mellan mina tysta men intensiva känslosammanbrott väntar jag på ett mirakel. mina tankar avslöjar mitt egentliga vansinne........ och idag vinner inte logiken. så det förblir jag och sängen en stund till.

göteborg. sjukskriven. vill åka ifrån allt jag känner. kanske alla jag känner. vill kunna säga rakt ut vad jag känner. Kanske riva någon på ytan.är trött på alla fasader. jag kom inte ur en kompost jag vet vad alla ser och hör vad de tänker. isolerar mig. Say you're sick you can't get dressed.