kissenödig och tankar på att bli en förälder
hur som, baby-tankar smyger sig in i mitt huvud och vardag. inte konstigt. många av mina före detta och nuvarande vänner väntar redan sitt andra barn eller ammar fortfarande sitt första.... byter blöja på det andra medan det första äter.. ni fattar. nu snackar jag 90% av de jag umgicks med när jag fortfarande bodde på hönö.
de senaste åren har 90-talisterna hunnit föda 1-2 barn eller väntar nu barn. även de som bara är några år äldre. jag är verkligen för detta, självklart! bebisar och bilda familj är något som berör mitt känslosamma jag på alla sätt. ibland spänner jag ut magen och känner efter utan att ens ha en aning om hur det känns.. utan att jag ens vill ha barn. någonsin antagligen.. för två minuter senare klämmer jag i min hängiga överarm och gnäller över det.
men ibland undrar man. jag är fortfarande i fasen jag-vill-inte-förstöra-min-kropp.. som om den är särskilt sexig och vältrimmad nu då eller? hah! sedan är jag i fasen jag-ska-resa-runt-hela-världen, jag-ska-göra-karriär och jag-ska-festa-hela-helgen. men jag är först och främst i den fasen då jag vill ha min lilla trygghet här som jag har den med zita och gullan i vår lägenhet bredvid skogen.. kunna peta i mig tårta ibland och springa en mil när jag vill. festa hela natten om jag vill och vara i skogen med zita i flera dagar... gifta mig för att jag vill, inte pga barn eller villa...
jag vill inte riktigt vara mamma eller vuxen. fick just en total overklighetskänsla av att kalla mig själv för mamma, fast uttrycket mer löd att inte vilja vara mamma.
jag vill klämma och gosa med andras bebisar. ehh? ja.
detta inlägget fick mig att känna mig som 18 år... men jag behövde bara konstatera och utreda det här i skrift... just för att jag inte vet vad jag ska göra av med informationen och känslorna.
pushej
flyter ut över hela tvbordet
lite trött. lite nätt. lite yrsel och huvudvärk. flyter ut över vardagsrummet.
the wind
jag vill vara en sällsynt fågel.
jag skulle bygga bo i ditt hår.
jag skulle stanna för alltid.
spanska ådran
måla in dig själv. morgonfilosofi.
hur som, så kan jag inte ge några raka svar på denna frågan eftersom att jag inte vet och kommer antagligen aldrig få veta vem jag är. det är ett livsprojekt att vara någon, att bli någon och våra fantasier stämmer så sällan överens med verkligheten eller hur andra vill att vi ska vara.
vilka saker kan du inte leva utan?
tulpaner, vin och skrivböcker? min gramatik är värdelös men visst handlar frågan om saker? ting. om jag ska vara mänsklig så är det väl kläder, skor och verktyg till all sorts överlevnad. men allt detta levereras ju redan genom min livsstil som att jag tjänar pengar och kan köpa allt jag vill ha. förutom en lägenhet. det är det enda jag just nu är för "fattig" för att köpa. det känns lite som att bara svaret på den frågan kan svara på första frågan. eller hur? för vi dömer ju så lätt ut varandra efter våra behov. jag har egentligen inget behov av tulpaner, vin och skrivböcker. jag överlever utan. men om dessa små enkla "billiga" ting får mig att vilja leva så bör väl jag känna att jag dragit en riktigt lyckovinst som nöjer mig med detta. som sagt, det är en lite vardagslyx utöver de andra riktiga nödvändigheterna i mitt liv.
kan du tänka dig att leva i ensamhet?
innan jag svarar, vi är alla ensamma. vi lever alla i ensamhet. det finns ingen som kan ta ansvar för vår ensamhet och ingen kan fylla ut det stora tomrummet vi ALLA bär på. men att fysiskt leva ensam är en omöjlighet för mig just nu, för att enligt mina egna tidsplaner så ska zita leva minst 11 år till. jag klara dessutom av själv att framkalla känslan av ensamhet. jag kan omöjligt känna av frihet om jag inte får dela den med någon.
jag måste nödvändigtvis inte bo med någon eller vara någons respektive. min livsplan har aldrig varit att hitta någon att dela säng med och skaffa barn osv. men i mitt liv händer det som händer. ibland händer allt och jag kan inte styra över känslor eller vad som faller in. vilka jag möter och älskar. men visst är jag rädd för ensamhet ibland men det får mig inte att söka efter något som byter ut känslan.
är du rädd för ansvar?
det har jag aldrig varit. men å andra sidan har jag aldrig haft särskilt stora ansvar. jag flyr inte från ansvar men låter man mig ansvara för något kan jag inte garantera något. det kan väl ingen. man gör sitt bästa och ändå faller inte känslor eller tid på plats. det beror på vad för ansvar dessutom. att ha ansvar över en middag, att passa någons katt eller någons känslor. jag axlade mycket skuldkänslor och kände mig ansvarig för mycket i väldgit ung ålder, den ängslan började redan runt 4 års ålder men eskalerade när jag fyllt 10. när jag var 13 var jag helt okontrollerad och sa ifrån ansvaret för mig själv, min kropp och min omgivning. men fick tillbaka kontrollen 4 år senare.
faller något ned i mina händer som jag inte kan ta mig ut så tar nog själen i mig över och jag gör nog så gott jag kan.
så jag är inte rädd för ansvar men ibland handlar det om rätt tid och tillfälle. för oss alla.
fortsättning följer.
Mina damer
gos
har spenderat söndagen med långa skogspromenader och vänhäng hemma i vår soffa. pannkakor, tända ljus och sällskaps resan. två hundar och fyra fina människor i en hög runt platt-tv'n.
lagom svensson men precis en sådan söndag jag vill ha... då man drar ut på helgen lite extra med stök i köket och vänner i soffan. det har verkligen varit en lång spontan dag. då får man uttrycka sitt nöjda hjärta i skrift. åh.
annars har helgen varit normal, mycket utomhus aktiviteter med zita och fixa runt i nya lägenheten för att få lite ordning.. hemmakänsla!
tog en bilfärd ut till hönö och runda slingan med pappa. lunch och gott..
summering, mycket nöjd.
mycket kärlek, mary
the babies
i sjukdomens våld
har spenderat min förmiddag på östra sjukhuset. i elchocker och i cafeterian för att studera min omgivning.
samtidigt som jag sorterar min räksmörgås från majonäs och vitt bröd smyger en förvirrad kvinna runt och frågar efter sin man. de som sett shindlers list och uppmärksammat den virriga tanten som söker sin man vladek förstår nog vad jag menar. sorg, förvirring och en omgivning som ignorerar. sedan kommer det en sköterska och styr tillbaka henne till sitt rum.
jag sväljer min medicin och de som är där för sitt drogmissbruk stirrar ut mig ut sina svarta ögonhålor och såriga ansikten. hungriga.
en sak är säker.
jag hör inte hemma här.
människan är dum i huvudet
mitt återkommande samtalsämne. jag älskar människor lika mycket som jag hatar dem och deras inkompetens. att de faktiskt kan säga något oerhört stöttande på grund av att de är dåligt utbildade eller att de är socialt efterblivna. ännu värre! - när någon man vet har lite större hjärna än en atom säger något riktigt jävla dumt bara för att provocera eller göra sig synlig.
nå väl, alla kan inte vara bra på allt. jag känner mig inte bra på mycket men jag känner mig ändå väldigt stark.
men nu måste jag ta upp hundämnet, eller djur i allmänhet. att säga att ett djur är korkat ger en ganska tydlig syn på vad denne person är och går för. djur (vad jag själv forskat i så är majoriteten däggdjur) föds med empati och bidrar på sitt sätt, de är en viktig del av kretsloppet och tydligen en väldigt viktig del för människor som ÄR korkade.
det är människan som inte är tillräcklig för att förstå. därför gräver vi efter bensin och guld. river ned regnskog och dricker flera liter mjölk för kossor är ju korkade så de vet inte att de plågas... öhhhhh!? samtidigt ska feta svensson som lipar över sina identitetskriser och sliter sitt hår över en räkning ändå påstå att de är heliga för att de källsorterar. fan hundar kan källsortera, det måste ju göra dessa korkade individer till doktorander i bilogi i jämförelse med människans sätt att bara häva ut sig.
nej, det är ingen perfekt värld. i helvete inte. det perfekta livet existerar inte. jag tror ingen lever i den förnekelsen men ibland måste man spela lita dum och slänga av sig tröjan för ett nattdopp för att också kunna njuta. ibland måste man bara få ha kul.
efter att ha studerat djur, levt med dem och arbetat med dem under många år så finns det några av alla deras egenskaper som överträffar mig och någon människa jag mött.
de är ärliga.... listiga så in i helvete.
omsorgsfulla och så tillgivna men har ändå egna personligheter, karaktärer och viljor. saker som de inte ändrar eller är funderar över...... och det bästa, de lever i nuet.
mitt liv är fint
bekännelser 07.00 en onsdag morgon
drygt två timmar av min dag har gått och jag funderar över hur jag ska orka till kvällen. pressbyråns kaffe smakar skräp men fylls på i min mun och på vagnen fortsätter människorna att klämma sig in en liten arm till.
det är inte lika kallt ute längre, inte alls faktiskt. men om jag tänker efter så har jag inte känt mig något frusen det senaste. det var ju bara en så liten stund och frusen var jag så långt innan det.
jag har aldrig tyckt om att höra till och jag har aldrig känt vikten av att vilja lära kännas eller vara en del.
men så plötsligt blir man det. inga hemligheter och inga lögner.
under de senaste månaderna har jag lärt känna många, omfamnat. blivit omfamnad. fått känna mig delaktig.,. mottaglig.
träffat människor med lite variationer, ambitioner, motivation, ärlighet, klass och intelligens. men framför allt så har det lyckligtvis även varit lika viktigt för dem som det är för mig att visa uppskattning av någons sällskap. visat intresse för vem man är.
ja, det beror nog på Gustav. jag älskar att han envisats och övertygat mig om mycket.
så är det! det var inte ytlighet eller någon annan längtan som fall in i mig.
jag hade mycket distans och tankar kring det. jag hade framför allt min omgivning att respektera. men de övertygande varma ögon med sådan motivation och glöd hade jag precis själv återupplevt så jag drogs in. jag ville följa och jag var inte längre rädd.
men hur guld kan inte mitt liv just nu vara? en fast bostad med ett stenkast från skogen och avenyyyyn. en bra inkomst och inte bara en fast bostad utan en stor, rymlig, ren och väldoftande sådan.
men viktigast av allt, det känns som att jag har fått en ny familj. en stor familj. där majoriteten bor i östra centrum och centrala göteborg. alltså nära. när det tryter på lugnet kan jag vandra i timmar i skogen med zita och gustav, eller så åker vi ut till vallda och placerar oss framför brasan. men vi göra mycket tillsammans och umgås mycket! kommunicerar utan postpubertala fyllor och engångsligg. jag känner mig organiserad och utan missförstånd.
inga särskilda tvivel och ingen oro över hur veckan ska sluta. mycket ärlighet framför allt. inga dolda droger eller påverkade vänner som smälter i soffan.... inga hemligheter om att ens pojkvän knullat könssjukdomsmonstret eller vänner som dramatiserar eller pratar skräp bakom ens rygg.
känslan av att inte behöva ta avstånd från de som ändå finns i ens vardag. inga komplicerade osäkra diskussioner om vem man är. de bara är. och jag älskad dem för det.
det är inget jag har fått lära mig att göra, jag bara gör det.
jag säger bara att innan har jag haft svårt för att VILJA vara med och svårt för att bli förstådd, men framför allt svårt att hålla still. men allt det där är förändrat nu. rastlösheten har gjort rum för kärlek.
morran
risk är det med alla operationer
hur som så finns det saker jag vill ta upp som inte har med det att göra.
det hålls heta debatter om hur vida kvinnan ska raka sina kroppsdelar eller inte, sminka sig och pryda sig med kläder där deras former blir tydliga. vi borde se det som ett privilegie i lilla landet lagom att vi faktiskt får kleta valfett i hela ansiktet och ta på oss för små kjolar. i andra delar av världen är det förbjudet och kvinnans kropp är endast till för att behaga sin man. för mig har det inget med religion att göra utan samhället de lever i. men vad vet jag? jag är uppvuxen med en hummer i käften och friheten att göra vad jag vill.
här med vill jag säga att det är inget vedervärdigt med att vilja vidga sin kvinnlighet. om något så är väl DET girlpower. feminism handlar ju fan inte om att odla en buske mellan benen eller att inte vara "snygg". det finns ju fan inte ens det ordet.
jag känner mig sjukt bekväm i exklusiva kläder, fräscht hår och höga klackar. ingen man kan mäta sig med den makten man får i ett par höga klackar.
då känner jag mig attraktiv, inte för klädernas skull, jag bara gör det.
jag har lätt för att känna mig maktfull och attraktiv. jag har lätt för att känna mig överlägsen och något smartare. inte för att jag har en fitta. utan för att jag är JAG.
