.

att tappa kontrollen är en smärtsam förlust för sådana som jag. att vi alla är olika är ett oundvikligt faktum, ändå kan vi ställa samma diagnos på flera människor. räkna in oss i olika samhällsklasser och bygga oss ett socialt nät efter det. vi är så strukturerade, manipulerade och beroende av att få bli organiserade enda sedan födsel. vi tror att vi är unika och har vassa åsikter som spelar roll när vi bara är myror i universum som behöver få bli knullade och stoppade i fack för att överleva... och ja, vetenskapligt så behöver vi syre, föda, vätska, muskelmassa och ett fungerande blodomlopp... celler.... men vi är ju bara atomer... vilsna själar på 21 gram som vi lägger ner en hel livstid på att hitta. vi försöker hitta något att ta vara på. livet, skimrande stenar, ljusets hastighet och någon annan individ som är beroende av vår bröstmjölk eller beröring. vi gör uppror mot kroppshår, blir självkritiska och hittar anledningar till varför andra är så mycket sämre än en själv när vi vet att dessa anledningar är skapade av en osäker och dålig självkänsla. vi finns i våra kroppar så tillfälligt och vi lever i en av alla parallella världar... vi är bara kosmiskt krut i kött och blod som vill ta för sig av den omgivningen och miljön vi råkat hamna i när vi omedvetet simmade ur vår skapares könsorgan in en annans för att spräcka en trög hinna och sedan fästa oss i en fuktig vägg... slita oss ur ett minimalt hål i förhållande till den energi och börda vi sedan ska utsätta stackars individer för.. var och när växte själen fram? när vaknade vi till liv och blev en medveten organsim i andevärlden? där tid och utrymme är obetydligt.... outbytligt... ändå är vi andligt sätt så ombytliga och billiga... för att inte tala om fantasilösa.. när ska vi vakna upp och använda den där själen? helt ärligt... sluta kritisera och spekulera i andras relation till livet och framgång. alla spelar vi olika roll för någon/något och vad vi än gör och tänker så kommer de alltid finnas någon som är villig att förakta en och prata illa om ens handlingar... så istället för att försöka guida och trötta ut oss själva med våra värdelösa åsikter för omvärlden kan vi väl rädda oss själva
från att bli fördelade i bestämda fack...
vi har ju faktiskt en själ... jag bryr mig inte om andras val.. jag väljer själv varje dag, hela tiden... och jag väljer att med mitt eget jag, min välvilja och min styrka på mitt sätt att hantera och ta emot folk kastar för skit omkring sig.. jag kan ju inte göra så mycket än att ta ansvar för mig själv.. vad andra gör är vad de gör.. och vad jag vill göra får jag väl göra så gott jag kan... vi måste ju respektera att vi är fler än bara de som syns på tv och i tidningen.. såpass mycket intellekt har vi väl ändå? att vi kastar skit på varandras sätt att vara och deras erfarenheter eller vad de har valt för liv är ju som att skrika ut "jag har dåligt självförtroende och jag önska att mitt liv varit lika pissigt som andras
så att jag också kan förstå... så jag slipper leka lådsas martyr!" men saken är ju den att det spelar ingen roll vilken fitta du föddes ur eller vilken samhällsklass du är uppfostrad i, vems
kuk du sugit, fitta du gnuggat, våldtäkt du upplevt, smällar du tagit och orättvisor du sett, känt eller hört... vi är ju alla unika, olika och andra själar.... ÄVEN om vi alla får kalla oss för individer... även om vi alla kan vara förkylda, kära, ledsna, destruktiva, kåta, lyckliga och självmordsbenägna... för visst är människorna den mest intelligenta arten? vi självdödare.

ligger i sängen och är festfin med neil young.. har pulsat i snön med zita i nästan tre timmar. det var kul. det mesta är roligt nu. flyttveckan som dödade mig från och till metaforiskt sagt är äntligen över och trots stressen har jag ändå känt av det härliga med att flytta. även om jag inom mig byggde upp problematiska känslor kring hela flytten så känner jag också att det roliga har knappt börjat. jag känner mig inte direkt rastlös och ifrågasättande till allt som jag gjort tidigare. jag dötrivs ju inte direkt i min nuvarande boendesits men zita är ju här och de flesta nätter så ligger det lockar på kudden bredvid som luktar tryggt. dessutom står en permanent lägenhet och väntar på oss 1 februari. centralt men nära skogen... stor balkong och nästan för många rum? skryter inte. drömmer bara. jag älskar att flytta! så länge jag själv får bestämma och denna gången kan man äntligen bestämma själv om man vill flytta igen. andrahand är lite för riskerat när man har hund och allt. även om man nu för tiden tar vad man kan så lyckades jag charma in mig i en första hand.. eller? kanske mer tjatade mig till en? tiden får avgöra den frågan. eller så får gusse svara.

hur som så har jag under de senaste dagarna fokuserat flitigt på varför jag aldrig vet vad jag vill. vet någon ens det? man måste väl ändå ha en liten aning? jag brinner för mycket tycker jag men ibland är jag inte riktigt medveten om vad som är helhjärtat eller inte. om allt är på riktigt eller vad min vilja egentligen betyder. känner mig lite adhd och det säger jag inte på ett negativt sätt. jag tycker om att planera och sätta igång saker men när jag väl är uppe i allting blir jag stressad och infekterad av meningslösa känslor. i mitt huvud strömmar hundra olika konversationer med mig själv om hur jag ska fortsätta eller sluta med något jag påbörjat. visst sitter vissa saker som en kniv och är självklart. exempel på detta är zita, hon är en självklarhet i mitt liv och jag skulle inte välja bort henne. samtidigt som jag vet att var man somnar ikväll behöver inte vara samma plats i morgon när man vaknar. det finns för mycket möjligheter och ibland känner jag mig alldeles för mottaglig men det senaste känns allt det där inte så brottom. helt plötsligt vill jag bara stanna här som jag är. i tryggheten och ordningen. här känner jag mig inte heller rastlös eller instängd. samtidigt kan det lika väl förändras precis som allt annat i mitt liv men jag har inte tid eller känsla för att tänka efter. jag vet att jag oftast är impulsiv och tycker om risker.. men varför känner jag mig helt plötsligt så säker då? känslan av att allt jag gör och är håller på att falla isär är inte lika påträngande längre. känner mig konstigt säker och jag vet inte om det är rätt eller fel. men det finns ingenting längre som exakt kan identifiera de orden eller begreppen. det är mer en känsla än ord. i min bröstkorg känner jag inga tvivel. bara något ängslig och rädd men det är lite så jag vill ha det. jag är inte pessimist men jag är fan inte super optimist heller. inte för att ta för mycket utrymme i allas osäkerhet vill jag ändå bara tillägga att jag nog känner mig medveten och erfarenheterna i sig gör mig nog kanske extra modig. inte för att jag behöver förklara mig för min skull utan för att jag inte vill trampa på andra som känner sig sämre lämpade för att fatta beslut som kan förändra livet. men så är det. vad fan ska vi annars göra? gör vad ni vill.
det är omständligt och opålitligt att älta och känna efter alla sina varför.. det är en erfarenhet jag onekligen kan skryta om men jag lever med den precis som nästan all andra. ändå försäkrar det mig inte om det jag gör är rätt för mig och min omgivning men känslan av ömsesidighet och (ost ost ost) kärlek är något överlägsen alla osäkra frågor. hur galen man än må känna sig.

nu ska gosa in ansiktet bakom lilla Z öron och sova en stund.