.

i dont need to fight
to prove im right
i dont need to be forgiven

jag har ingen lust att skriva om något någonsin.
jag är arg och jag är förvirrad.
jag behöver ingen tröst eller förståelse.
jag vill aldrig att anda människor som aldrig känt mig ska låta mig vara och leva.
ingenting i mitt liv har varit på allvar på samma sätt som andra lever i allvar.
det har varit meningsfullt och det har gett mig insyn.
det har gett mig mer av mig själv och vad jag vet om mig själv är mer än vad som tar vissa en livstid eller mer att inse hos sig själva.
jag har aldrig varit dum och förväntat mig något. ständig små klumpar i magen i väntan på omgivningens reaktioner efter hur jag handlat.
men dra åt helvete om det inte passar säg tänker jag.
trots mitt hjärtat empati och hejdlösa kärlek så finns det en sak man inte gör mot mig. det är att få mig att tvivla på att det någonsin existerat i mig.
det är lätt att välja man gör åt saliv som spottas åt ens håll. men sådant händer sällan utan grund.

zita sover tätt intill min sida.
lilla älskling.
nu vill vi ha helg.

jaha, är vi verkligen på väg mot den oundvikliga hösten nu igen?
vi förs ju mot den ofrivilligt ändå. det är väl inte hösten i sig som kyler min varma sommarhjärna. det är det där oändliga mörkret som är här för att begrava mig. vinter. ett lock för himlen som spirar ner i nacken.. så länge du inte är naken gör det inte ont.


okej, det blir vår igen och sommar. det är faktiskt bara sensommar.

hallå alla. har legat i sängen i 3 dygn, vaknat för att äta något minimaliskt men näringsrikt. kanske besökt toaletten. men så fort som möjligt återvänt till mitt trygga mjuka och omfamnande lilla revir.
det har varit underbart från början till slut. vill inte heller återgå till vardagen och återhämta mig. jag vill bara ligga här och vara sjuk.. sova, drömma och känna.
gustav tog mig på en darrig kvällspromenad och zita var helt tokig över att jag var med. flög runt och skulle visa upp varenda pinne. det var en värmande känsla jag minns väl.
hösten kröp omkring i luften och jag kramade om gustavs hand.. handen han i princip matat mig ur de senaste dagarna. handen som försiktigt försökt väcka mig medan jag fäktats med armarna och bett om att få sova.
handen som tillhör den varma kroppen som ligger bredvid mig sängen... bredvid mig och zita. sovandes med ett vaket tryggt öga kastat åt vårt håll.
jag hade kunnat tvinat bort och dött i min säng om jag ville.



vi alla behöver räddas ibland