hon som dog
http://901205.blogspot.com
här är få ord innan jag tappade det. 2 - 3 år sedan, snart 4 år sedan. jag saknar att vara henne. vad jag kände. nu känner jag ingenting. mina dagar består av panikångest, desperata sökningar efter lämpliga dieter - sätt att banta utan att någon ska upptäcka det, timmar framför spegeln, olika mediciner som ska dämpa vad jag känner. och så ska jag hålla upp en mask som om allt det där inte existerade. hatar när folk tittar på mig. hatar ögonkontakt, hatar de flesta i allmänhet. jag har manipulerat, ljugit och smekt andras ytliga bekräftelsebehov tillräckligt för att veta när jag möter en sådan person.. jag känner lukten på en gång och jag ser personens galenskap i ögonen. jag vet det för jag döljer henne och jag skäms och jag kan inte vara i samma rum som dem. jag kan knappt se mig själv i spegeln utan att äcklas. så jag har min fasad, låtsas vara ödmjuk och välkomnande och att jag uppskattar någons närvaro är så jävla mycket skitsnack. jag har alltid varit (jag vet att det låter klyschigt) ensamvarg, så fort jag släpper in någon på mitt område rubbas hela den världen jag lyckats bygga upp efter alla omständigheter i mitt liv. jag är inte rädd. det är inte det.. jag bara kan inte. jag kan inte för jag har gjorde det. och jag vet inte om jag har otur eller om det är jag som är rutten men jag har bara släppt in fel personer i mitt liv. jag har låtit fel personer slita av sig en del från min själ. och jag är inte rädd längre för att andra ska tycka illa om mig. jag vet att de gör och jag vet att de tror. men ingen vet något om mig. och jag tänker verkligen inte förklara mig för någon som fantiserar och granskar innan att de sett mig. jag behöver inte stå upp för mig själv på det viset. jag har en värre fiende. min spegelbild. jag tror ingen förstår att när man blivit så sjuk i sitt inre och ytliga så är andras åsikter irrelevanta och meningslösa. andras närvaro är skitsnack. sitter ensam i soffan och tror att det är vad jag vill. vill ut i skogen. UT. bort.ut och leta efter hon som dog. återuppliva henne igen och vara glad. bara vara glad. sätta mig på en uteservering och beställa något utan att tänka på kalorier, fett och ångest, dricka vin utan att vara rädd för att jag inte ska kunna sluta, kunna ha en sund tanke när det kom till all typ av droger överhuvudtaget.. våga älska andra och ta emot kärlek. känns som att jag gömmer mig bakom (egentliga viktiga) samtalsämnen. som fred på jorden, medmänsklighet, djur och naturen... det är jag 100% seriös med så klart men det är en del av fasaden. vill åka till en plats där ingen vet vem jag är.. fast det vet ingen.. lite som jag gjorde när jag flyttade till stockholm. smutsig.
här är få ord innan jag tappade det. 2 - 3 år sedan, snart 4 år sedan. jag saknar att vara henne. vad jag kände. nu känner jag ingenting. mina dagar består av panikångest, desperata sökningar efter lämpliga dieter - sätt att banta utan att någon ska upptäcka det, timmar framför spegeln, olika mediciner som ska dämpa vad jag känner. och så ska jag hålla upp en mask som om allt det där inte existerade. hatar när folk tittar på mig. hatar ögonkontakt, hatar de flesta i allmänhet. jag har manipulerat, ljugit och smekt andras ytliga bekräftelsebehov tillräckligt för att veta när jag möter en sådan person.. jag känner lukten på en gång och jag ser personens galenskap i ögonen. jag vet det för jag döljer henne och jag skäms och jag kan inte vara i samma rum som dem. jag kan knappt se mig själv i spegeln utan att äcklas. så jag har min fasad, låtsas vara ödmjuk och välkomnande och att jag uppskattar någons närvaro är så jävla mycket skitsnack. jag har alltid varit (jag vet att det låter klyschigt) ensamvarg, så fort jag släpper in någon på mitt område rubbas hela den världen jag lyckats bygga upp efter alla omständigheter i mitt liv. jag är inte rädd. det är inte det.. jag bara kan inte. jag kan inte för jag har gjorde det. och jag vet inte om jag har otur eller om det är jag som är rutten men jag har bara släppt in fel personer i mitt liv. jag har låtit fel personer slita av sig en del från min själ. och jag är inte rädd längre för att andra ska tycka illa om mig. jag vet att de gör och jag vet att de tror. men ingen vet något om mig. och jag tänker verkligen inte förklara mig för någon som fantiserar och granskar innan att de sett mig. jag behöver inte stå upp för mig själv på det viset. jag har en värre fiende. min spegelbild. jag tror ingen förstår att när man blivit så sjuk i sitt inre och ytliga så är andras åsikter irrelevanta och meningslösa. andras närvaro är skitsnack. sitter ensam i soffan och tror att det är vad jag vill. vill ut i skogen. UT. bort.ut och leta efter hon som dog. återuppliva henne igen och vara glad. bara vara glad. sätta mig på en uteservering och beställa något utan att tänka på kalorier, fett och ångest, dricka vin utan att vara rädd för att jag inte ska kunna sluta, kunna ha en sund tanke när det kom till all typ av droger överhuvudtaget.. våga älska andra och ta emot kärlek. känns som att jag gömmer mig bakom (egentliga viktiga) samtalsämnen. som fred på jorden, medmänsklighet, djur och naturen... det är jag 100% seriös med så klart men det är en del av fasaden. vill åka till en plats där ingen vet vem jag är.. fast det vet ingen.. lite som jag gjorde när jag flyttade till stockholm. smutsig.
Kommentarer
Trackback
