.

Jag stod utanför masthuggskyrkan och kände styrkan av cathrines rester som drabbade hamnstaden. Jag kunde lika gärna blåst av muren som jag stod på. Mina 42 kg skulle inte ha en chans mot en starkare vindpust. Jag slogs av en stark sjävkänsla medan jag gick igenom mina lyckade överlevnadsplaner. Att jag varit envis. Och på en hudradels sekund blåste jag omkull i en annan sinnesstämning medans mitt fysiska jag fortfarande stod kvar på muren. Jag tänkte på mina syskon.. Med mitt solidariska hjärta och framför allt med kärlek.. Och jag tänkte hårdast på Pontus baby ansikte medans pappa och hans mamma stod och drog honom i varsin arm.. Vi brukade oftast vänta i bilen jag och Rasmus för att slippa slagfältet.. Men hans ansiktsuttryck var lika desperat på söndagen när han skulle återvända.. Lilla Pontus. Starkast av oss alla.. Vi är nog alla det på olika sätt.. Men det hugger i mitt ansvarfulla jag att jag bara inte kunde vara äldre och rymma från allt.. Jag rymde ensam ibland men det slog mig ganska fort att vi levde på en ö... Lyckades ta mig över till fastlandet en morgon när alla fortfarande sov... Återvände sedan på kvällen men ingen verkade särskilt berörd... Det var bara straff och straff.. Allt jag någonsin sagt om kärlek i samma mening som mina föräldrar är en lögn.. Men jag är fortfarande envis.