.

det är mycket jag vill skriva om men jag lyckas inte samla mina tankar just nu. hela min kropp är så låst och jag är så frustrerad.. jag vill UT ur min kropp. det går över. det går över.. jag är mer än så! går över? vad ska jag gå över? vad är det som ska gå över? ska jag vänta på att allt är över? vet ni något om att vara deprimerad? frustrerad.. likgiltig.. vilja dö.. alltså att verkligen önska att man inte var född så man slapp ta beslut och hänsyn till de man lever med, för det enda man egentligen vill är att inte existera.. så att allt försvinner. allt. man själv. att livet inte är värdigt.. det handlar inte om att man inte känner sig värdig ett liv, vänner, pengar, mat och att kunna få göra det man vill. det är att det man vill är inget av det. man vill inte ha ett liv, vara ett del av ett samhälle, vill inte ha någon att bry sig om, någon annan som tar hand om en, inte ha den fria viljan till åka utomlands, äta vad man vill, tjäna pengar, förstora brösten eller bra pula runt på en bondgård för resten av livet. man vill inte ha något av det. man vill inte veta vad som är rätt eller fel, moraliskt korrekt, fortplantning och etologi.... man vill inte existera med någon eller något eller vara en del av ett piss. man vill inte kunna känna något.. vara medveten om imperfekt eller vad som komma skall. man vill inte ha ett medvetande. man vill inte veta.. känna.. finnas.. leva.. för det enda man vet om döden är att det som finns nu kommer aldrig ha existerat så fort den inträffar.
kunsakpen gör det enklare för mig att överleva.. att när jag om helst själv vill kan välja att dö. om jag dör i en olycka, blir mördad eller sjuk så vore det inte samma sak. att vara död vore väl densamma. men så har jag kommit fram till det här. om man uppbådar styrkan att ta sitt eget liv så har man styrkan att överleva. för död är man ju ändå så jävla länge och livet är ju så tillfälligt. det ska ju depressionen också vara.. men skillnaden på min åkomma och en vanligt höstdepp är att jag kommer aldrig komma över min melankoli, jag får bara lära mig att leva med den. jag försöker. jag försöker lära känna min hjärna och sluta stänga ute mig själv. jag försöker mata mig själv med hopp och träna sex timmar om dagen. men ibland brister det.. de senaste tio dagarna har jag varit brusten.. men det har jag ju alltid varit. det är slöseri med energi att försöka "laga" mig själv. jag bör acceptera mig själv och min kropp. framför allt respektera och älska. men förstår ni vilket skämt det är när man hatar sig själv? jag slåss med mitt fysiska och psykiska jag... för jag kommer inte överens över något av det. jag är ingen förvirrad tonåring (önska jag var //tonårshjärtat) och har aldrig varit. innerst inne är jag tyst, allvarlig, samlad och seriös.. men också innerst inne är jag galen, självmedveten och mina tankar måste tillhöra en bokstavskombination och/eller en kallblodig psykopat.
jag har inte en dålig självkänsla eller dåligt självförtroende.. jag är inte osäker på mig själv.. jag har ALDRIG varit det. visst har jag varit blyg och pryd.. men i grund och botten är det meningslösheten för att uttrycka mig för alla tomma ögon och individer som ändå inte skulle förstå.. jag har varit en narcissist som trott att jag ändå har varit för smart för alla fånar där ute. jag har varit så stängd och medveten om det.. jag har alltid känt att mina armar är öppna och att jag vill sprida min godhet.. det är inte osäkerhet eller att jag inte har någon trygghet i mitt hjärta men jag undrar ändå ifall godhet existerar i mig och ifall jag nu är så öppen och vacker.... varför har jag då slagit ut så många från mitt universum?
bryr jag mig egentligen om andras åsikter och om andra individer? självklart! vad andra tycker om mig vare sig det är bra eller dåligt så ger det mig en nyckel och uppfattning om deras välmående, hjärta och relation till livet.. värderingar och inställning.. vad det en är för kritik så stöter det mig inte på samma sätt som det är meningen att det ska göra... att jag bryr mig om andra individer det föds vi ju alla med.. empati kallas det.. men det finns ju de där som man älskar hopplöst för dem de just är.. vare sig de vill pumpa muskler på gymmet eller inte går en meter i onödan.. aldrig borstar tänderna eller rakar bort all kroppsbehåring... man bara älskar dem för de dem är för de vill vara så... då mår jag bra.. jag stöttar alla i vad de vill göra.. så länge det är vad de vill. det är viktigast.. så jag är positiv, rar, söt, snäll och jävligt snygg (kanske lite tjock, snälla säg inte att ni inte bryr er om utseénde för vem FAN försöker ni lura?)... naturen har varit god mot mig och jag gör vad jag kan/orkar för att ge tillbaka.. så vill ni vara naurliga och köpa ekologiskt... eller dricka aspartandrycker och röka cigaretter.. mina nära och kära blandar nog saligt. eller just det, tar livet av er av självklara anledningar. så finns jag här när ni odlar ut en naturlig hårväxt och när nervgiftet verkar långsamt i era fria kroppar... och jag kommer hålla ett långt tacksamt tal på er begravning... ni kan väl fundera över det... själv just nu så ska jag fortsätta lipa över min viktuppgång... KATASTROF. det är inte att jag inte har någon självdiciplin.. jag slåss lite med min mentala och fysiska hälsa om vad som egentligen är hälsosamt.. för vi verkar ju inte ha någon aning om det.. jag ska snora in mig på det ämnet någon dag snarast! för jag har en HEEEL del att säga om det... PISS hej