.

jag har inga riktiga hemligheter, det vet de flesta. som jag ofta säger så tror jag inte på hemligheter och har svårt att förstå vad det egentligen är, om de ens existerar. innan jag börjar med rubrikens ämne så vill jag tala om att det är just vad det handlar om. tyck inte synd om mig och se inte ner på mig, för min rygg är sträckt.

idag när jag stod och diska var det som om en stark del av min barndom återupplivades. från att jag var sju år diskade jag varannan dag, dukade av bordet de dagar jag inte diska, tvättade min egen tvätt, strök mina kläder, vek in dem i garderoben, bädda min säng och städa mitt rum varje dag. detta var inte direkta order från min pappa utan hans nuvarande fru. pappa la sig inte i mer än att hålla med henne och känslan av att han stod bakom henne i de besluten fick mig att känna mig otroligt sviken och vågor av skam sköljde över mig då och då när jag upptäckte att detta inte var en normal uppfostran. jag skämdes jätte mycket över att jag inte kunde följa med mina kompisar ut direkt efter skolan för jag var tvungen att gå hem och göra min sysslor först.
min styvmor var under den tiden var ett riktigt monster för mig och mina syskon. hon hatade oss eller så hade hon en jävligt vriden uppfattning om vad mammarollen gick ut på. när jag inte städade kaninernas ytor i huset (ja, de hade faktiskt ett eget litet rum som gick direkt ut till trädgården) så la hon dom i en platspåse och slängde dem i soporna. ibland låste hon i mig i mitt rum... inte särskilt pedagogiskt med tanke på att jag under dessa gånger inte har ett enda minne ifrån varför jag förtjänade det. ibland när jag inte löd och jag sa till henne att jag skulle säga till pappa när saker som dessa inträffat sa hon till mig att pappa inte älska mig lika mycket som henne och han skulle aldrig tro mig. detta resulterade i att jag faktiskt inte sa något och så fort pappa kom hem slängde hon sig i hans famn och grät över hur elak jag hade varit. lite skäll och en order till mitt rum eller att dammsuga hela undervåningen senare kände jag mig verkligen bekräftad av de där tidigare orden om att jag inte var älskad eller värd något. varje gång vi inte var överens så var det mitt fel och gång på gång skickades jag upp på mitt rum eller fick en extra syssla. när jag protestera jämförde pappa med sin barndom (som för övrigt var väldigt bra, förutom att hans pappa under en tid var labil och elak) eller hur andra har det. jag upplevde ALDRIG att någon i min ålder hade samma rutiner i sina hem.
när jag väl valde att tala om för folk i min omgivning vad som föregick teg de eller så trodde inte på mig. men hon som är så trevlig!! det tror vi inte på! hela jävla vuxenvärlden hade vänt ryggen till.
jag minns särskilt en kväll när jag, pappa och mina syskon åt middag utan henne, hon var under den kvällen hos en vän tror jag. jag tyckte det var jätte mysigt och jag behövde inte sitta spänd över att hon skulle slänga ut en förnedrande kommentar eller fräsa åt mig medan pappa antingen fnissa och blinka till mig eller bara inte brydde sig. som om det var okej? i alla fall, mitt i middagen kände jag för att verbalt uttrycka mitt nöje med att säga "inte för att vara elak men jag tycker om att hon inte är med". med detta menade jag som ovanstående, jag kunde slappna av. då sa pappa allvarligt "nu tycker jag att du var väldigt dum, gå och lägg dig. utan mat." jag gick ifrån bordet, upp på toaletten, grät och spydde upp min mat.. sedan gick jag och la mig. pappa kom självklart sedan och bad om ursäkt men verkade ändå inte fattat vad jag menar eller pratat om vad som hände vid matbordet. jag tjurade vidare och somna. jag bestämde mig den kvällen för att stänga ute dem för alltid. jag var tio år och det gjorde jag. i sex år.
jag kände mig aldrig hemma och jag stängde av alla mina känslor. jag försökte så mycket som möjligt att inte vara hemma. jag hatade det. pappa försökte när jag var runt 13 år att få någon typ av kontakt med mig igen men jag var bestämd, han var utslagen från mitt universum. jag skulle inte släppa in honom då eller aldrig. i mitt hjärta var det han som hade valt bort mig. så hela världen spann på, fast alla visste. men jag skulle bara komma över det.
jag skulle kunna skriva i flera timmar om vad som hänt där emellan men jag ska komma till min mening.

isen bröt när jag var 17 år. de hade bråkat om mig.
i sex-sju år var jag okontaktbar på alla känslomässiga sätt. jag var där men jag var aldrig riktigt där. de hade haft ett stort gräl om mig och jag hade fullständigt tröttnat på att fly vad jag kände, vem jag var och jag var framför allt trött på att stänga av. jag gick upp på mitt rum som vanligt men denna gången med mycket bestämda steg och det kröp i nacken. jag gick in i mitt rum och såg mig omkring. det bara small i bröstet. jag gick bärserk. jag hade sönder allt jag kunde ha sönder. jag skvätte ut alla mina nagellack över väggar, golv, kläder, dator..... rev ner allt från väggar.. slog sönder blomvaser. krossade glas.. slog sönder speglar.. krossade tavlor mot datorbordet. med all min kraft. rev ut alla sängkläder, välte sängen och rev sönder alla kort jag någonsin själv tagit och framkallat. (under årskurs 9 gick jag en fotokurs). det enda som jag lät bli var mina skrivböcker. jag skrek, grät och var ursinnig. allt detta gick på fem minuter.. men kändes som en evighet. jag rusade ut mot trappan och nedanför stod pappa med ett chockat ansikte... med min sista kraft skrek jag "jag vill vara, blind döv och stum." sedan minns jag inte riktigt vad som hände. jag rusade ut och kvickna till efter adrenalinchocken och satt fruktansvärt skamsen nere vi vattnet och rökte ett helt paket röda prince. efter ett par timmar kom jag hem, min styvmor stod i köket och såg på mig med ännu en intensiv blick.. men ändå såg hon en aning rädd ut.
jag gick upp på mitt rum en aning hukad, som vanligt. i mitt rum stod pappa och såg sig runt.. flyttade lite på saker med fötterna och såg upp på mig. detta var första gången på flera år för mig som jag såg min pappa i ögonen och menade det. första gången på år jag mötte hans blick och menade det.. hela kroppen kändes som att den skulle falla ihop. men mina ögon var fortfarande på samma höjd. då sa han detta måste vi städa upp tillsammans.... och det gjorde vi.
efter det har jag litat på honom till 100%. jag gav aldrig honom en andra chans för jag gav egentligen aldrig upp... för när jag väl öppnade mig igen så var det som om alla missförstånd inte betydde något. vad som än hänt var inte längre intressant och viktigt. men jag vet, att det har påverkat mig och mina handlingar otroligt mycket.. men det har också gjort mig.


jag kommer få tid att skriva mer om detta snart. detta är bara små plockade tankar från mina skrivböcker och vardagstankar. jag älskar min pappa och jag vet att han älskar mig. detta är så långt borta och förbi. men att det har hänt är omöjligt att förneka.


avslutar med en liten cool bild på mig. HEJ HEJ