.

ibland känner jag mig så obrutbar. jag skulle klara av vad som helst och vad än någon skulle säga så vet jag om att jag fått värre loskor spottade åt mitt håll. vilket som så spelar det ingen roll för just då är min självkänsla en vaxputsad pokal utan en enda repa. jag känner mig inte påverkad av något eller någon för jag är så involverad i min egen själ. då min starka sida är godhet, kärlek och förståelse. när jag ser och känner av orättvisor, missförstånd och genuina elaka handlingar så ser jag en möjlighet i att förändra, hjälpa och leda min omgivning i rätt riktning. jag är liksom den jag vill vara, samtidigt som jag är någon jag hatar... under tiden jag trycks ner av min oförutsägbara depression hatar jag att den personen finns i mig. det liksom hånar mig att jag själv inte kan få vara hon hela tiden.. känna värmen av alla som går in i mig på stan för jag vet att den finns i dem. vilja väl och lägga mig själv åt sidan en stund för att jag känner mig så hel och fridfull att jag kan det. strunta i vad jag stoppar i mig för mat och inte behöva ha ångest för att jag inte spenderade en timma på gymmet den dagen eller inte spydde upp den där påsen med godis jag tryckte i mig 10 minuter innan. inte känna att min hjärna bara tänker på mat och hur mycket jag egentligen hatar det. varje jävla gång jag äter så känner jag mig så fruktansvärt skyldig och äcklig.. spelar ingen roll om det är ett äpple eller en pizza... när jag mår dåligt äter jag mer och bara skräp för jag tycker inte att jag är värd att tas hand om.. dessa kontraster gör mig frustrerad. samtidigt som att jag hatar min spegelbild.. jag tycker och har ALLTID tyckt att jag är tjock. jag insåg det när jag vägde 34 kg när jag var 15 år att det spelar ingen roll, min spegelbild kommer aldrig att tillfredsställa min hjärna. allt började när jag var 13 år, tidigare säkert men jag var inte medveten om det på samma sätt. en tjej i min dåvarande parallell klass skrek ut i matsalen att "Mary hon äter så mycket så att man skämms!!" efter det hade jag jätte svårt att äta bland folk. under den tiden vägde jag i alla fall 37-40 kg och var 155 cm, så det var ju ganska idealt.. vad FAN det nu är. jag är ju född smal. ett par månader efter det fick jag av någon anledning byta hemkunskapsgrupp och började ha den lektionen med en annan klass. i alla fall, i slutet av lektionen åt vi alltid maten vi tillagat och jag minns att det var pasta men vad det var för tillbehör minns jag inte. jag la upp pastan på min tallrik och efter andra sleven väste vår lärare "mary! hur mycket ska du ta egentligen!? du får ju se till att det räcker till alla!" självklart avslutades detta med att 24 elever stirra på mig och min tallrik... tysta skratt och små retningar efter lektionen och lååågnt efter detta kring just den där extra slevjäveln. och man kan undra varför jag aldrig fått hjälp för detta under mina år hos olika läkare, psykologer och behandlingar. jag blånekade alltid när de fråga. jag blånekade inte bara inför mina läkare.. jag åt på middagar för att fem min skylla på att jag hade en otroligt snabb ämnesomsättning till att gå till toaletten spola vatten högt och köra fingrarna ner i magsäcken.. jag rekommenderar ingen detta då min mage lär aldrig återhämta sig och mina 24 hål i tänderna (dokumenterat 11 dec 2010) kommer jag garanterat att få betala för.. men alla prover då visade att jag inte var undernärd! det enda var mitt låga blodtryck vilket är bra och extra vita blodkroppar i mitt urin (som man kan få av näringsbrist) men det var inget fällande. dessutom tog jag in pappa när ämnet togs upp som kunde intyga att jag alltid varit liten och nätt. den egentliga oroliga viktiga personen som fattade vad som egentligen föregick var farmor. hon såg direkt. hon ser fortfarande om jag går ner eller upp 3 kg, vilket ingen annan gör, inte ens jag själv. hur som helst värst var det väl inte förrän jag var 15-16-17 då hade jag kommit upp i längden jag är i nu 161 och vägde 34 kg. om någon undrar så pendlar jag mellan 44-48 kg nu för tiden, jag har i alla fall aldrig aldrig vägt mer än 48 kg. så tanken just nu att väga 34 kg känns omöjlig. jag har svårt att tro att jag någonsin kommer kunna bli så liten igen. jag har absolut en sundare syn på livet nu men skammen och den maniska känslan av att gå ned i vikt sitter som en kniv. i alla fall, stackars lilla mig som har varit i detta ensam. inte riktigt, det var ju mitt. min hemlighet.. det var bara mitt och min verklighet. nu är jag snart 22 år och undrar om jag någonsin kommer komma över det? kommer jag alltid tycka att jag är tjock? studier visar att de som under lång tid anser att de själva är tjocka blir tillslut överviktiga. jag tror inte det spelar någon roll, fokuserar jag inte på det så kommer jag hitta något annat att ta kontroll över. men jag tror att första steget är att dela med sig för jag har aldrig låtit mig själv leva i förenekelse. jag vet alltid vad jag gör. men nu vill jag bli kvitt det och förstå mig själv. samtidigt som mitt framtida drömjobb är att hjälpa vilsna individer (människor och djur) och ge alla som saknar det självkänsla och trygghet. alla har vi ju det inom oss, vi har bara blivit missledda ifrån det.. jag vill lära ovetande ögon och hjärtan hur de kan ändra synen och känslan på sin omgivning och omfamna värmen istället., att ge och förmå sig själva att ta emot kärlek... kunna ta emot tacksamhet och våga lita på vad som finns. att göra det de med hjärtat vill och min största önskan är att de ska sprida det vidare och inspirera! ja, det får bli ett inlägg nummer två om detta. jag har varit uppe sedan 05.30 och behöver verkligen sova. jag vill flytta utomlands också.. pusshej