låt det vara som i en film

vaknat efter två-dagars-koman.
zita har kurat ihop sig som vanligt i ett eget täcke och jag har kurat in mig i ett annat täcken. under ett par andra armar.
det känns som att jag måste försvara mig men det tänker jag inte. varför förtjänar inte jag varma armar?
jag tänker inte sitta i kylan bara för att andra slickar sina sår.. det bör ingen göra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0