.

nu verkar dumheterna ha tagit slut i mitt liv. jag som alltid har lagt krokben för mig själv, gjort bort mig, sårat andra och försökt övertyga alla om att det inte varit meningen. vi får alltid igen. och jag vet att jag inte var helt galen. jag fick känna skam, skuld och självhat... känslor jag försökte stöta bort.. tyckte inte att mina handlingar skulle få plåga mig. jag var dum.. framför allt jävligt omogen. men det erkänner man ju självklart inte. jag var bra på att driva andra till vansinne. jag kunde tala om för någon jag visste älskade mig djupt och innerligt att jag aldrig någonsin upplevt äkta kärlek.. att jag aldrig hittat någon att älska som om det vore sant.. kunde se någon rakt in i ögonen och säga att jag aldrig upplevt sårbarhet.... avvisa någons värme som om den aldrig varit nära mig.. jag var en jubelidiot och knullade mig ur alla mina förhållanden.. vare sig dom var bra eller inte, vare sig det var partner eller vänner. letade upp något i alla och bräckte det.. bara för att jag inte kunde ta hand om min egen bräcklighet.. och jag trodde aldrig på kärlek. jag trodde aldrig på sex. jag trodde inte på någon. jag var instängd och allvarlig. jag kunde vara galen... porslinet flög över inget och jag vet inte hur många gånger jag föreställt mig hänga kvar i någons ben när personen gått ut genom dörren men vägrat för att jag trott att avstå från sånt var värdighet och smärta var värdighet... och att avvisa någon annan betydde inte att man avvisade sig själv. att knulla med andra bakom andras rygg, vare sig det gällde sin egen partner, någon annans partner, bror, syster... förälder... det var kontroll över ens egna känslor.. för sex och kärlek hade inte samma betydelse. jag inbillade mig att jag aldrig upplevt äkta kärlek... och att slicka någon annan eller låta någon annan knulla en på en parkeringsplats var ju bara vänskapligt och fysiskt? men jag har alltid varit ärlig med mina handlingar.. i detalj.. vem som kom eller inte kom.. vem som tog första steget.. vem som sov över hos vem... jag var alltid ärlig i mina handlingar men aldrig med vad jag kände. jag gjorde mig själv så ensam som jag kunde. jag trodde det handlade om att hitta sig själv.. och jag har blivit sårad av sex.. så jag delade med mig av det intima man delar med något man vill ge någon annan man litar på. det var destruktivt.. men jag var ute efter att såra andra. så efter dessa erfarenheter. sex är en intim akt. att älska är en fysiskt kontakt man bara har med den man älskar. jag har nog inte älskat 97% av de jag knullat men jag ville det då och den dåvarande "partner" ville det.. säkert flera gånger. men det var inte kärlek och det var meningslöst.. det var absolut ingen ursäkt till att utforska. och finns det en enda person jag upplevt 100% kärlek med, som växt med att vi förändrats är erik.. tanken på att såra honom eller att ha sexuella relationer till någon annan är vedervärdigt. jag skulle hellre döda mig själv. att skriva om detta har varit viktigt för mig.. för att denna självklarheten tog mig låååång tid att inse.. det tog mig lite över åtta år av sexuellt förvirring, några "offer" och en väldigt stark människa som oavsett mitt förflutna älskar mig och jag honom oavsett hans... fast något mer oskyldige förflutna.... så det är en del av min terapi det här... så nu vet alla vad jag har för morala omdömen i dessa frågor.. vad det gäller förståelse och förlåtelse att göra jobbar jag fortfarande på.. men vad jag vet är att det går inte att reparera någon annan eller sig själv efter en sådan handling.. en sådan brist på trovärdighet.