.

känns uråldrigt att beklaga sig över vädret men jag vill göra det. känns som att jag bara är i mitt tonårshjärta nu för tiden och vill aldrig komma ut. känner att jag aldrig riktigt kan vara mig själv. just ikväll vill jag vara någon annan någon annan stans. känslan av att jag aldrig kommer klara av att göra det jag vill får min värdighet att sparka på mig. jag har gått in i en fas där jag vägrar acceptera allt som händer... det kan låta lite barnsligt... men jag har försökt utan att samarbeta med mitt inre. igen? ute på vägarna för att hitta kunskapen om vem jag är.. åh, mina vänner.. livet är långt och man letar alltid efter sig själv. vi är egotrippade själar som tror att kärlek och ekologisk odlad bomull ska rädda världen och våra törstiga själar. vi är bara ordpoliser och tror att vi vet något om att vara rättfärdiga. vi tror vi vet vad ensamhet och rädsla är. vi tror att våra jobb är så viktiga att pengarna vi tjänar är ännu viktigare.. att tiden är dyrbar... hur kan vi tro det när vi spenderar den på att göra bort oss så jävla mycket? livet är allt vi har? vad är det för sätt att resonera..? det är ingen ursäkt till något.. om man tror att livet är det enda man har vad lever man då för? tid har vi gott om men den vänta för ingen. och det köttar hjärnan ur mig!! hatar denna sängen... lägenheten... spårvagnen.. snön... sjukvården.. inställningen. min hjärna kommer explodera av alla piller och mitt självmedvetna jag har börjat förtvina.. jag börjar bli en dum tonåringen igen som vägrar växa upp och betala räkningar... jag har fullständigt tröttnat på allt ansvar jag tar på mig.. dags att byta jacka. inställning... jag är inte så förvirrad som jag känner mig. det är bara en sån dag.. jag har inte kunnat träna denna veckan av medicinska skäl.. synd... men det hör ju till puberteten att bli fet. ciao