.

trött och mätt. har ätit för jävla dåligt idag igen. min pt vill att jag ska anteckna vad jag ätit i vartenda gram. 
har i princip bara ätit frukt och keso idag... avrundade kvällen här i sängen med 100 gram choklad och dokumentären love etc som jag inte kan få nog utav. jag älskar det äldre paret i den dokumentären. nåh nåh!
jaquline min pt som är underbar har lovat mig att aldrig höja fingret för mitt sötsug men hon har lovat att jag kommer få jobba för det. jag gillar det! hon har lärt mig att 100 gram choklad är inget jag förtjänat utan något jag har rätt till och inget jag ska ha dåligt samvete eller ångest för.. när jag tränar fem dagar i veckan stenhårt, cyklar i snitt 1,5 mil per dag fem dagar i veckan och promenerar i snitt 7 - 10 mil i veckan. det är inte riktigt något jag har fattat förrän jag började anteckna allt sånt.. och jag som redan är ett kontrollfreak och tävlingsinriktad (mer sjukt motiverad) kommer ju pressa mig själv till max! men jag är sådan. har jag bestämt mig för något så har jag gjort ett val och när jag insett det är jag nästan redan framme i mål.. jag liksom bara göra det. så jag överraskar aldrig mig själv när jag åstadkommit något jag motiverat mig själv till att göra. jag liksom bara vet hela tiden att jag gör det jag vill.. det är alltid så. jag behöver inte ens vara medveten om att jag lägger ned tid eller planering på det för helt plötsligt stannar jag upp och inser att det är ju hit jag hela tiden har varit på väg. jag vill tacka min pappa för detta. han har alltid uppmanat mig, stöttat mig och låtit mig göra precis det jag har haft viljan att göra. när jag viljat göra det. han är ett sådant enormt stöd för mig. för ett par veckor sedan så var jag ute på hönö pratade vi. jag vet att alla föräldrar känner så här för sina barn. även om jag och min pappa har en sådan sund och fin relation så har han liksom aldrig riktigt sagt till mig att jag är bäst i världen, felfri, klokast och finast av alla. men det har också varit viktigt för mig att inte vara felfri. jag kan faktiskt störa mig på föräldrar som behandlar sina barn som om de inte vore mänsikliga, det finns både bra och väldigt dåliga argument tilll det påståendet.
hur som helst, han har aldrig sagt till mig att jag kan bli vad som helst bara jag ger mig in för det. han har aldrig sagt att jag är förstående och omtänksam.. eller snäll och nätt. i hans ögon har jag alltid känt mig som lilla stålkvinnan som kan ta all skit i världen. att jag hugger ifrån för minsta lilla och är bra på att försvara mig och det jag är rädd om. det har fått mig att känna mig som en korkad grottmänniska emellanåt. 
och självklart har jag fått höra att jag är vacker och intelligent.. men har aldrig riktigt trott på det eftersom att ALLA säger sådan skit om sina barn.. allas barn är felfria och bäst i världen. jag tycker det är en aning patetiskt av föräldrar att inbilla sig att deras barn är precis som dom tror sig.. när de egentligen knullar sina bästa vänners pojkvänner/flickvänner, knarkar, har tappat omdömet och är själviska själar som tror sig vara någon bättre... bara för att de har fått höra det sedan de spräckte fittan på sin morsa för att göra entre till världen. 
åter igen till min relation till pappa.. det som känner mig vet att jag har mycket respekt för min pappa och att vår relation (tycker jag) är någon helt annan far och dotter relation. jag kan liksom säga ALLT till honom.. och han har alltid ärliga svar, även om han försöker förstå mig som sin dotter men han försöker inte överromantisera det. utan han håller mina fötter ganska bra på jorden och i känslolivet. även om han kan vara väldigt spirituell och chockerande vis på alla sätt. för ett par veckor sedan fick han mig att faktiskt känna en förvånad, lättnad och rädsla samtidigt. men jag blev också världigt rörd och stolt. för jag visste att han var stolt. jag har aldrig känt att han har varit det över mig.. för jag har sedan jag fyllde kanske tio(?) varit ett riktigt jävla problem barn.. snäll kanske.. men för smart för mitt eget bästa.. manupulativ och okontaktbar. deprimerad och destruktiv. galen och manisk. ja, ni förstår. plus pubertetshäxan de flesta tonårstjejer odlar fram i tonåren.. jag var inte riktigt en pms galen tonårstjej. jag fick ju mens när jag var tolv men den försvann lika fort som den kom. jag vägde ju ungerfär 31 kg då.
så om jag ska komma till det jag försökt skriva om de senaste 150 raderna så kände jag för första gången att pappa var stolt över mig. inte bara för att han bidragit till det skinn jag har på nästan idag och många av mina perspektiv. utanför att han nog mer släppt den där bilden han hade av mig. han sa till mig att min röst hade förändrats.. med en sådan blick som sa ALLT. alla missförstånd, bråk, besvikelser, klickande lurar örat, blockerade känslor och allt med kärlek.. allt var borta. för en sekund kände jag mig som hans mästerverk. sedan sa han till mig om jag bara visste om min egen styrka så skulle allt här i världen ligga under mina fötter. för min motivation och glöd är den starkaste han mött. jag vet att han menade det... för att han säger inte sånt.. till någon. jag väntade 21 år på att han skulle klämma ur sig något sådant till mig. han gjorde det i en sådan rätt tidpunkt i mitt liv att bara han kan ha vetat om det hela tiden men har väntat. det lös ändå upp för mig... förra sommaren var jag nära på att bli inlagd igen för mina hormoner hade gått bärsärka av all ångest och depression. det gick inte en dag så jag tänkte minst tio gånger på hur jag skulle ta livet av mig. jag vet inte hur många gånger jag svalde en massa olika piller med ett glas vin för att ganska direkt köra fingrarna i halsen efteråt för jag ville inte att erik skulle hitta mig på badrumsgolvet eller vakna upp och så låg jag död brevid honom i sängen. eller hur många avskedsbrev jag skrev. jag kunde inte behärska den deppen eller kontrollera mig själv alls. jag hade bara en tanke som gjorde mig avdomnad allt runt omkring.. det var tanken om att få bli fri.. om jag så skulle behöva dö för det så var jag absolut beredd. det var den värsta deppen av mina sju tidigare. kanske för att jag vägra medicinering så länge. jag vet faktiskt inte. allt jag vet är att det är/var inte synd om mig. verkligen inte! jag känner mig inte lyckligt lottad över min "åkomma" men jag har valt att leva.. med eller utan det, jag har inte så mycket till val. men det är mitt liv och mitt kaos. pappa har aldrig låtit mig själv förneka den dåliga sidan av mig men försökt få mig att komma över den.. och det har gjort mig riktigt frustrerad ibland.. men vad han inte visste är att jag kan inte välja bort det men jag kan trotsa och acceptera det varje dag hela tiden och använda det... och det gjorde honom stolt över att vara ett väldigt stort bidrag till mitt liv. utan att ens tala om för mig hur fantasiskt jag är och hur mörkt mitt liv än ha varit så insåg jag det på egen hand. men jag vet att han har stått där hela tiden beredd på vad som helst, för han hade ingen kontroll men ändå har han varit ärlig och älskat mig. 
han är så klok. han är bäst. finns nog ingen som kan få mig att se litet på små skitsaker jag eller andra jag påverkas av ibland förstorar upp till ett oändligt hål. jjjajajajajajja. jag är glad över att vara min pappas dotter och att jag är grym.. nu måste jag fan sova om jag ska orka upp och träna skiten ur mig imorgon igen. i alla fall all choklad! puss