.

de senaste tre dagarna har jag gått i en dimma. det började i söndags runt niotiden på kvällen. det var som att gå in i ett moln. konstant trött och själen har gått in i sin melankoli. mina ögon sitter djupt in i skallen och gör ont. dagsljuset stör mig och när solen gått ned blir mitt överansträngda huvud ett stort brus. jag tar varje tillfälle att sova. men jag tar också varje tillfälle att gå utanför vardagsmönstret. men jag är matt och nedslagen. vaknar varje morgon klockan fem av något som känns som en feber med det är mer psykisk smärta. jag känner mig så pressad men klarar inte av att be om avlastning för det skapar stress i mina bristande nerver och jag orkar inte höra höga suckar och få besvärade blickar. zita behöver bli behandlad lika väl som jag älskar henne. posten måste sorteras, spisen måste torkas av, golvet måste skuras, växterna behöver vatten, sängen behöver bäddas, tvätthögen blir större, badkaret är sotigt, balkongen samlar fimpar, soporna växer och på golvet ligger Erik och spelar skyrim. hundarna är rastlösa och vi går ännu en långgrunda. mina ögon försöker ta sig ut ur huvudet och det känns som att jag brister. kommer hem igen, disk har samlats runt soffan, durkslag och pasta pryder hela diskbänken, balkongdörren står öppen och slår i vinden och soporna stinker. hundarna behöver vatten, Leo står och gräver i den tomma skålen. ställer mig och diskar, dagdrömmer om sömn och en kyl fylld av frukt. dricker kaffe och åker spårvagn. lämnar hundar. åker och handlar på vägen hem. ryggen gör ont och känslan av att armarna ska slitas av när tunga kassar av obefruktade ägg och döda djur sliter i mina händer. det har jag lagt pengar på. kommer hem, röker, lagar mat. Erik ligger på golvet och spelar skyrim... tar min medicin och kryper ner i sängen bredvid Zita. närvaro. jag har tröttnat på zombievardagen. här händer det ingenting.