.

Ibland vill jag bara kunna vara ytlig. Det känns mycket enklare att vara någon utan karaktär och egen vilja. Bättre att följa det som är på mode, gå på fester och skratta åt jävligt dåliga skämt... Samtidigt som man spyr upp sin efterrätt och sedan sväljer magsyrorna i halsen med hjälp kalorifattigt vin. Träna sex dagar i veckan och leva på 500 kalorier om dagen. Ibland är det bara så mycket enklare. Istället för att ligga begraven i soffan med ett paket glass i väntan på att något ska hända. Att man själv ska ta tag i sitt liv och göra något åt själasmärtan ligger långt framför en. I alla fall efter en säsong Sopranos och några pasta rätter.

Är fortfarande en aning förvånad över att jag började gråta framför en främmande människa i ett sådant sårbart tillstånd. Liksom, Mimmi har sett mig lipa en gång på fyllan? Över en löjlig konversation som egentligen inte hade med saken att göra. Vi har känt varandra i faaaacking sju år snart.
Anni såg mig gråta en gång också men det var över ett klipp på youtube som involverade en vargunge på typ 8 veckor som skulle lära sig att yla... Mitt hjärta brister av lycka när jag bara tänker på det!! Meeeehee.
Det handlar inte om vilka som sett mig gråta men jag sitter fan sällan och lipar i min ensamhet. Faktiskt. Jag känner inte så mycket för den typen när jag är ledsen och upprörd. De känslorna som framkallar tårar är när jag är tillsammans med en vän/vänner som jag kan hantera en sådan situation med. Om jag grät när jag var liten brukade jag ställa mig framför spegeln och le. Tyckte jag såg skit fånig ut och inte långt efteråt blev min spegelbild bara väldigt likgiltig och allvarlig, pga det fula, röda och blöta ansiktet med sneda tänder och buskiga ögonbryn som stirrade tillbaka... Och den där jävla luggen. Haha. Som sagt ytligheten var redan då så mycket enklare att luta sig tillbaka på.

I någon framtid behöver man ändå skilja sig ifrån det som slår ned en och det som får en att tappa fattningen om vem man egentligen är. Det viktiga är ändå inte vilka som sitter vid en när man pressar ut sina känslor från tårkanalen. Inte för mig. Inte heller det som gör mig ledsen är det viktiga. Men vad är då det viktiga, verkliga och hur går man vidare? Ska man bara bli äldre och leva på sina erfarenheter? Man kanske skulle prova på att bli lycklig? Det är ju faktiskt väldigt enkelt att returnera om man inte är nöjd. Nej, jag tror på riktigt att det man INTE gör skapar tristess, ytlighet och tankar som inte känns tillhöra en själv. Eller beteenden. Ju mer jag sitter här och väntar på att något ska hända så känner jag mig mindre kapabel till att göra något. Eller hur?
Jag pratar ofta om hur viktigt det är med frihet och känna sig fri. Ska verkligen komma från rätt käft. Jag fortsätter bara att begränsa mig själv i jakten på lycka. Jag är inte rädd för ansvar men det känns som att ansvaret inte tar mig någon stans. Jag pratar ofta om att det viktiga är att vara sig själv och inte läggs tyngd på ytligheter. Också det ska komma från jävligt rätt käft som ligger i soffan med ett måttband runt magen. Det är bara så mycket enklare att vara ytlig och målinriktad. Allt vad jag skriver får tolkas hur som helst. Det är meningen att man själv ska kunna reflektera och känna igen sig på sitt eget vis. Även om det inte get en aha-upplevelse. Jag vill slänga ut det där.. Slänga ut det här och låta alla göra vad det vill med informationen och tankarna. Trots att det råkar vara en del av mig.



Annars idag har jag som vanligt varit vaken sedan klockan fem och varit på flera lååånga promenader i regnet. Mysigt. Nu ska jag sova... Har en sex månader valp på besök i min säng.. Gosse!