bekännelser 07.00 en onsdag morgon
drygt två timmar av min dag har gått och jag funderar över hur jag ska orka till kvällen. pressbyråns kaffe smakar skräp men fylls på i min mun och på vagnen fortsätter människorna att klämma sig in en liten arm till.
det är inte lika kallt ute längre, inte alls faktiskt. men om jag tänker efter så har jag inte känt mig något frusen det senaste. det var ju bara en så liten stund och frusen var jag så långt innan det.
jag har aldrig tyckt om att höra till och jag har aldrig känt vikten av att vilja lära kännas eller vara en del.
men så plötsligt blir man det. inga hemligheter och inga lögner.
under de senaste månaderna har jag lärt känna många, omfamnat. blivit omfamnad. fått känna mig delaktig.,. mottaglig.
träffat människor med lite variationer, ambitioner, motivation, ärlighet, klass och intelligens. men framför allt så har det lyckligtvis även varit lika viktigt för dem som det är för mig att visa uppskattning av någons sällskap. visat intresse för vem man är.
ja, det beror nog på Gustav. jag älskar att han envisats och övertygat mig om mycket.
så är det! det var inte ytlighet eller någon annan längtan som fall in i mig.
jag hade mycket distans och tankar kring det. jag hade framför allt min omgivning att respektera. men de övertygande varma ögon med sådan motivation och glöd hade jag precis själv återupplevt så jag drogs in. jag ville följa och jag var inte längre rädd.
men hur guld kan inte mitt liv just nu vara? en fast bostad med ett stenkast från skogen och avenyyyyn. en bra inkomst och inte bara en fast bostad utan en stor, rymlig, ren och väldoftande sådan.
men viktigast av allt, det känns som att jag har fått en ny familj. en stor familj. där majoriteten bor i östra centrum och centrala göteborg. alltså nära. när det tryter på lugnet kan jag vandra i timmar i skogen med zita och gustav, eller så åker vi ut till vallda och placerar oss framför brasan. men vi göra mycket tillsammans och umgås mycket! kommunicerar utan postpubertala fyllor och engångsligg. jag känner mig organiserad och utan missförstånd.
inga särskilda tvivel och ingen oro över hur veckan ska sluta. mycket ärlighet framför allt. inga dolda droger eller påverkade vänner som smälter i soffan.... inga hemligheter om att ens pojkvän knullat könssjukdomsmonstret eller vänner som dramatiserar eller pratar skräp bakom ens rygg.
känslan av att inte behöva ta avstånd från de som ändå finns i ens vardag. inga komplicerade osäkra diskussioner om vem man är. de bara är. och jag älskad dem för det.
det är inget jag har fått lära mig att göra, jag bara gör det.
jag säger bara att innan har jag haft svårt för att VILJA vara med och svårt för att bli förstådd, men framför allt svårt att hålla still. men allt det där är förändrat nu. rastlösheten har gjort rum för kärlek.