.

 

vem anser jag själv att jag är? för en del är det en enkel fråga och andra svårt att förklara. men jag grubblar mycket över vem jag är, för mitt namn och allt jag gör definierar inte alltid den jag är. jag känner mig skiftande och aldrig riktigt fast bestämd om vem jag är. man skulle kunna säga att jag är zitas matte och någons respektive. frågan är något otydlig. men personligen är jag nog en bestämd person men också spontan, positiv och anpassningbar. ödmjuk och allt annat bra med mig blir jag när jag är med människor som gör mig lycklig. ibland ser jag mig som en riktig moralkärring som alltid ska lägga mig i hur offentligheten beter sig. om någon står och väser rasistiska begrepp över någon som ligger på gatan och ber om pengar är det omöjligt för mig att gå förbi obemärkt. jag blir hejdlöst upprörd över människor som ska pissa revir över de utsatta. de ber inte egentligen om PENGAR, de ber om medlidande, försåelse och ödmjukhet. men framför all om hjälp. de är utsatta, hungriga och sjuka. kommer från en del av världen där de inte har något val.
hur som, så kan jag inte ge några raka svar på denna frågan eftersom att jag inte vet och kommer antagligen aldrig få veta vem jag är. det är ett livsprojekt att vara någon, att bli någon och våra fantasier stämmer så sällan överens med verkligheten eller hur andra vill att vi ska vara.

vilka saker kan du inte leva utan?

tulpaner, vin och skrivböcker? min gramatik är värdelös men visst handlar frågan om saker? ting. om jag ska vara mänsklig så är det väl kläder, skor och verktyg till all sorts överlevnad. men allt detta levereras ju redan genom min livsstil som att jag tjänar pengar och kan köpa allt jag vill ha. förutom en lägenhet. det är det enda jag just nu är för "fattig" för att köpa. det känns lite som att bara svaret på den frågan kan svara på första frågan. eller hur? för vi dömer ju så lätt ut varandra efter våra behov. jag har egentligen inget behov av tulpaner, vin och skrivböcker. jag överlever utan. men om dessa små enkla "billiga" ting får mig att vilja leva så bör väl jag känna att jag dragit en riktigt lyckovinst som nöjer mig med detta. som sagt, det är en lite vardagslyx utöver de andra riktiga nödvändigheterna i mitt liv.

kan du tänka dig att leva i ensamhet?

innan jag svarar, vi är alla ensamma. vi lever alla i ensamhet. det finns ingen som kan ta ansvar för vår ensamhet och ingen kan fylla ut det stora tomrummet vi ALLA bär på. men att fysiskt leva ensam är en omöjlighet för mig just nu, för att enligt mina egna tidsplaner så ska zita leva minst 11 år till. jag klara dessutom av själv att framkalla känslan av ensamhet. jag kan omöjligt känna av frihet om jag inte får dela den med någon.
jag måste nödvändigtvis inte bo med någon eller vara någons respektive. min livsplan har aldrig varit att hitta någon att dela säng med och  skaffa barn osv. men i mitt liv händer det som händer. ibland händer allt och jag kan inte styra över känslor eller vad som faller in. vilka jag möter och älskar. men visst är jag rädd för ensamhet ibland men det får mig inte att söka efter något som byter ut känslan.

är du rädd för ansvar?

det har jag aldrig varit. men å andra sidan har jag aldrig haft särskilt stora ansvar. jag flyr inte från ansvar men låter man mig ansvara för något kan jag inte garantera något. det kan väl ingen. man gör sitt bästa och ändå faller inte känslor eller tid på plats. det beror på vad för ansvar dessutom. att ha ansvar över en middag, att passa någons katt eller någons känslor. jag axlade mycket skuldkänslor och kände mig ansvarig för mycket i väldgit ung ålder, den ängslan började redan runt 4 års ålder men eskalerade när jag fyllt 10. när jag var 13 var jag helt okontrollerad och sa ifrån ansvaret för mig själv, min kropp och min omgivning. men fick tillbaka kontrollen 4 år senare.
faller något ned i mina händer som jag inte kan ta mig ut så tar nog själen i mig över och jag gör nog så gott jag kan.
så jag är inte rädd för ansvar men ibland handlar det om rätt tid och tillfälle. för oss alla.

fortsättning följer.