.

ordet realist har invaderat mina tankar det senaste och hela mitt liv har det präglat hur jag för mig i sociala sammanhang.
folk är dumma i huvudet. det är realism och samhällsfakta ur min livserfarenhet.
jag känner och har alltid känt en ångestladdad press på att räcka till och göra andra till lags. jag känner mig inte osäker på mig själv men på något sätt måste jag vara komisk, charmig och förlöjliga mig själv för att orka leva.
jag kan inte ta mig själv på allvar för ofta och jag har svårt att stå upp för mig själv ibland. allt detta för att jag låtit mig själv påverkas av samhället och hur jag upplevt min barndom. ja, det är oundvikligt att hålla sin barndom på avstånd när det kommer till mitt förnuft och hur jag som person är. hur jag vill vara är en annan sak. jag utgår alltid från vad folk vill ha av mig. vad kan jag göra som får mig att räcka till? under min uppväxt har jag aldrig blivit ansedd som den som använt min förmåga till att göra det bästa. allt har ju varit för min egen skull. men det har hetsat mig hur viktigt det är att passa in och göra som andra vill. hur folk vill att jag ska vara.


jag erkänner att vilka murar min barndom än har byggt kring mitt verkliga jag så ångrar jag inget. det finns ingen mening med att stanna i det förflutna när framtiden ändå är på väg. bättre att följa sin cirkus och ta vara på sin omgivning. hur besvärligt det än må kännas emellanåt. hela livet kan vara en identitetskris och man kan skylla ifrån sig på hela världen om man vill. hitta något att gömma sig bakom och spotta på sin spegelbild om man vill. men för att bli sig själv bör man ställa sig på andra sidan muren och gå vidare. ta sig själv på allvar istället för alla andra.

ibland när jag bloggar känns det som att jag skriker för döva öron. det är svårt att ta skift på allvar ibland... men i detta tillstånd kan jag inte bli mer seriös.