.

jag vill alltid ställa mig framför min tröga ytlighet.. men i slutändan kan jag inte låta bli att känna mig som en salivspottande hycklare. jag lider över att jag inte längre är en storlek xxs. jag tycker att jag själv är överviktig.... jag har alltid tyckt att jag är tjock. jag kan spendera timmar framför spegeln och föra mig i olika vinklar för att se hur jag ser smalast ut. vad jag än äter så får jag dåligt samvete. jag tar väldigt illa upp när andra kommenterar vad jag äter, vare sig det är "bra" eller "dålig" mat. jag älskar att vara hungrig men jag hatar att tappa kontrollen. för varje dag som går hittar jag nya ställen på min kropp jag själv anser har överdrivet med fett. så som innerlår, rumpa, mage och framför allt armar. gäddhäng. jag har komplex för mina stora vader och inte tala om anklar som ser ut som rejäla trästammar. mina korviga fingrar...
det känns som att mina lår skaver mot varandra och ibland vill jag vira in hela min kropp i en gasbinda för att slippa känna hur mitt fett fladdrar så fort jag rör på mig.
det enda jag tänker på när någon tar kort på mig är min dubbelhaka och mina breda bullkinder.






men oavsett alla tankar som fladdrar så går vardagen vidare och utrymmet för lycka måste ju ändå fyllas ut...
jag och Zita ligger spänt och inväntar på att Gullan ska trilla in.