.

Jag famlar just nu runt i min lösaktiga identitet och börja inse att jag är en ganska karaktärslös och faktiskt korkad individ. Jag tänker fort och klart men det har ingen logik med min impulskontroll. Det är lättare att utöva frustration än att räkna till 3 ibland. Inte sant? 

Jag försöker tro på mig själv och mina förmågor men drabbas av självmedvetenheten som fördelar mina olika sidor i ett fack. I ett stadie där jag är en person utan klass och intellekt. Knappt någon fast identitet och i en slutsummering som är ett stort misslyckande. Känslan är en intensiv hopplöshet. Samtidigt som min hybris vill ta kraft och bevisa något jag inte kan. Allt jag någonsin trott jag varit bra på är en fantasi. Jag hatar ibland att vara min familjs avkomma för det känns bedrövligt ibland att behöva identifiera sig med de som fått mig att känna så mycket skam över den jag är. Men ändå ska jag senare inse att jag är en av dem, som jag frivilligt gång på gång motstått!

Det skriker nej i hjärtat hur mycket jag än älskar dem men jag vet inte vem jag är. Jag är ingen superfilosof men min existens och identitet börjar ifrågasättas i mitt lilla kontor innanför kraniet. Tydligen är jag rätt korkad, är det ett arvsanlag jag får leva med? 

Jag fick alltid höra i skolan att jag var så begåvad, intelligent, duktig och motiverad. Jag berördes över det och trodde på det, jag var inte överöst med beröm annars så jag sög åt mig som en torr disksvamp.

Och senare ska jag förstå att det är vad man säger till korkade ungar för att de ska känna någon sorts motivation...

Vad fan! Mer än tro hopp och kärlek, ge mig sanningen. Det är allt. 

Tack och lov för alla älskade vänner som lyckas ta fram och reflektera det goda jag har i mig. Att det existerar tvivlar jag inte och att det finns individer jag vill ge det till, det är lyckligt!