.

Har vridit och vänt, gått tillbaka och tänkt. Sett klart och emellanåt inte sett ett skit. 

Men en sak är viktigt, att man inte tappar bort sig själv.

Jag älskar ju mig själv även om livet inte  kan vara en röd matta jämt.  

Det tror jag är viktigt för rädslan. Att man har sig själv. Jag har inga problem med att känna mig ensam eller vara ensam egentligen. Den känslan är så himla förstorad och överskattad. Man är inte mer ensam än vad man själv gör sig till.

Och faktiskt så är jag verkligen inte ensam.

Även om känslan sitter som en kniv när man ligger ensam i sängen och stirrar in i kudden. 

När man går från efterfesten hela 5 km för vagnarna slutat gå och taxin är omöjlig att få tag på.

När man sovit på sina parvänners soffa.

När man packar ner sitt liv från de senaste två åren i lådor. 

När det blåser storm ute osv. 

Jag är ingen lycklig människa för att jag klarat mig igenom mycket i mitt liv. 

Jag är en lycklig människa för att jag bara är 23 år gammal och ibland inte vetat bättre. 

Jag är en lycklig människa för att jag har fått känna, leva, ge och få. Men framför allt är jag lycklig för att jag inte är rädd och kan gå vidare.

Vi gör inte varandra illa med mening. Det vägrar jag att tro. Så här är livet, ibland gör det ont så in i helvete att leva och det är okej, så länge man vet varför.