.

imorse vakna jag av ännu en hysterisk dröm som får hela min värld att välta på helt fel sätt.
jag drömde att jag blev lämnad av allt bra som någonsin har hänt och jag satt i ett rum igen med gamla spöken.
dom man umgicks med för lite verklighetsflykt.. det var en skamlig smak i munnen och hjärtat var splittrat i små miniatyrer av kol.. likgiltigeheten kunde inte kännas på något annat sätt. och den andra känslan som lät sig smyga in innanför revbenen.. små hugg av flykt.. små böner om en annan vardag.. små viskningar om lösningar som aldrig borde existera. små vansinnelösningar.. något annat än likgiltighet.
man tror sig att efter en sådan lång tid har man byggt upp ett pansarskal och släppt taget..
men när det väl gäller så inser man hur bärcklig ens yta egentligen är.
min drömmar skildrar mig sällan från verkligheten.. men denna hette duga och nog alla gånger om.
någon stans måste man slå klacker i marken och säga adjö till det förgågna..
hur jävla rädd man än är. rädsla dödar en inte och inte det förgågna heller.
man får bara inte glömma av att andas.