.

för tre år sedan trodde jag inte på att jag skulle överleva till denna dagen.
men jag höll andan ett tag till och nu är jag över ytan.
på mitt pedistal.
jag är kvar.
på något sätt har det alltid varit självklart för mig att ta en dag i taget och aldrig låta gårdagen vinna.
jag har en talang för att överleva.
jag är ju fortfarande kvar.
jag tror vissa skulle känna sig våldtagna av att en dag vakna upp brevid de jag vaknat upp brevid.
jag tror inte heller vissa skulle palla det trycket och den kemik som rusat genom mina ådror.
jag tror en del hade tappat verklighets uppfattaning av det som varit min verklighet.
jag tror ingen hade förväntat sig stå där jag står idag med det förflutna jag valt att lämna.
jag tror många idag skulle bära skam om de hade gjort det jag har gjort.
jag skäms inte, jag bara pratar inte om det. jag tar inte upp det ämnet just för att jag inte bryr mig längre.