.

fick just en käftsmäll av en femåring.. inte bokstavligt talat.

marianne, vad heter din pappa i stockholm? frågade kaisa (alla i min familj kallar mig marianne)
ehh, jag har ingen pappa i stockholm. jag har bara en pappa och det är johnny. svarade jag.
kaisa såg på mig med en blick som om jag vore övergiven och frågade om jag bodde där ensam.
jag svarade ja.
kaisa kastade en blick i golvet och sedan såg upp på mig igen och sa: men är du inte ledsen då? för att du bor där helt ensam och ingen annan?
jag fnissade fram ett nej och fortsatte måla.
det var tyst en stund.
kaisa suckade och plötsligt blev femåringen i henne väldigt formell och fundersam...
sedan såg hon på mig igen och sa: känner du dig ensam och ledsen?
jag skrattade och förklarade för henne att jag har valt att bo där ensam.
hon var fortfarande väldigt skeptisk..
sedan sa hon: men har du skaffat barn då?
jag skrattade igen och förklarade ännu en gång.
det kändes som ett konstigt syskonsamtal med en femåring..
jag har alltid vetat om att hon är lillgammal hon är ju trots allt ett riktigt sladdbarn..
men det var nog det längsta samtalet jag har haft om mitt val att bo ensam i stockholm än vad jag har haft med någon.. sen så kommer jag inte bo ensam så länge till ändå... och det känns bättre.


ja, efter få om och men så har jag beslutat mig för att fortsätta med mitt liv i stockholm. efter den lilla turnén i göteborg och trollhättan. förstår inte varför jag har föreställt mig en sådan stor klyfta mellan göteborg och stockholm.. kanske för att jag någon stans mitt i allt resande ändå har känt mig så långt ifrån allt.
när man gör sig hemma på olika ställen blir man lite skadad.
tidigare har jag aldrig kallat något hem. jag har alltid haft mitt pass och min tandborste i väskan.. enda sen jag var 14 år. jag ville liksom alltid vara beredd på att allt kunde hända. men med det kändes allt tillfälligt. jag har inte riktigt vågat känna något annat. men när jag väl flyttade till stockholm så släppte jag allt det där och tänkte att jag för en stund skulle mogna lite. slängde tanborsten som legat i väskan, köpte en ny och placerade den i mitt perfekta badrum i mitt perfekta lilla hus.
jag var ändå seriös men någonstans långt inne kände jag mig bara naiv och lättlurad.
vad jag än började med i stockholm så var det helhjärtat.. men när jag en dag vaknade och upptäckte att jag slarvat bort mig själv så fick jag nog... helhjärtat eller inte.. jag älskar mig själv mer.


jag har haft en väldigt bra helg och det mesta känns inte så luddigt längre. det är en otroligt fin sommarkväll på hönö.. så jag är glad att jag är här ikväll.