.

rädsla är en onödig känsla som letar sig fram i ens vardag emellanåt.
en liten hint av oro kan komma sig i vissa fall vara nödvändigt, men oftast för mig väldigt onödigt.
om man ska snacka siffror så är det väldigt få procent av de saker man oroar sig över som ens händer.
oro är väl också ett litet bevis på att man kan vara alldeles för närvarande i sitt fysiska och psykiska, en aning för kontrollerad.
när blev jag den personen? efter ett antal stressiga perioder i mitt liv som äntligen fått utlopp?
då vill jag bara säga en sak. stress, förlust, kriser... vad som helst som kan drabba en, något som får en att på något sätt bli ledsen, arg eller får en att må psykiskt illa... det där behöver man härda ut och samtidigt ta vara på sig själv. det spelar ingen roll vilken fantastisk fasad min lurar sig själv ha, ytan är bräckligare än vad den säger sig vara.
jag menar absolut inte att man ska kasta ut sin värdighet på gatan genom slagsmål, fyllor och förpesta andras vardag, men man kan behöva svälja sin stolthet emellanåt och låta sig själv känna vad man känner.
av egna erfarenheter så har jag lurat i mig själv så mycket stryka många gånger bara för att det får mig att gå bättre och i vissa fall för att skydda mig ifrån andras ögon.
jag erkänner att jag har ett självförtroende värt att slåss för, men ibland kan jag låta mig själv tro det alldeles för mycket. även om jag är orubblig i mig själv så kan jag ändå ha svårt för att själv bestämma vad jag vill.
svårt att säga nej, svårt att göra andra besvikna och svårt för konflikter.
jag tycker inte att det är något problem att ställa upp eller vara andra till lags och konflikter tycker jag är onödigt eftersom att det oftast är skitsaker man tjafsar om. men när den där lilla rösten där inne säger eller känner nej, då ska man försöka lyssna, inte konfrontera bara för att göra andra till lags.
det händer att man möter människor på vägen som försöker få en till att göra det de vill. kan vara allt från att låna ut en tia till att åka med till berlin. människor som inte ger sig med sin övertalan. sedan står man där och råkar vara arg... men egentligen på sig själv. eller?
vad är det som är så skrämmande med att ge sig själv lite luft? eller bara göra som man själv vill?
var i utvecklingen har jag hamnat när jag sitter vaken i natten och funderar över sånt här?
jag vill tro att det finns två olika "faser" som kan relatera till min tanke, de som är här och de som har passerat.
jag ska också passera.... men först gå vidare.