.

det känns så självklart när jag sitter här vaken utan byxor.
inte för att alla pusselbitar faller på plats men hur allting är så synligt för mig egentligen.
jag är mästare på att ta vara på stunder och ta vara på känslor.
och att min överlevnadsteori är att samla på minnen.
visst är det en underbar filosofi men det är inte konstigt att jag tappar verklighetskänslan emallanåt, inte konstigt att jag drabbas av panik och ligger många långa vakna nätter.
jag har inte kommit till någon självklar insikt egentligen.
jag spekulerar nog för det mesta i allt som händer just nu.
men i slutändan är allting bara nonsens.
det gäller bara att ha pondus.
eller bara göra som man vill.
men ska man göra något korkat får man sköta det snyggt och sluta förvänta sig att andra ska städa upp ens livsavfall.
ibland tycker jag bara helt enkelt att man ska sluta stå och gräva i sitt förflutna, även om saker och ting måste få ta sin tid. men när man själv har möjligheten att få välja hur man vill må så vore det väl vansinnigt att inte välja lycka?
jag vet inte riktigt vad jag vill komma till med det här. jag tror bara att jag har tröttnat fulltsändigt på att vara bitter, arg och orubblig. även om jag vissa dagar eller stunder får återfall. men just nu känns allt sånt så jävla litet.