.

hej verkligheten, sitter i mitt universum, insvept i ett täcke och försöker lära känna mig själv i tidig tonår.
har spenderat kvällen med att läsa gamla dagböcker, dagböcker med mycket beskrivning av känslor.
på något sätt känns det som om på den tiden när man faktiskt satte sig ned och skrev så var det helhjärtat och inte tillägnat allmänheten... som det är idag. för vissa.
jag skriver lite skit här ibland, det är en aning vanligt nu för tiden men det jag skriver här bryr jag mig inte så mycket om.. eller jag anstränger mig väl kanske inte till hundra och ibland kanske jag inte menar allt jag säger.
det är ju jävligt korkat. men ibland behöver man bara lite luft för att säga ingenting och veta att ingen nickar eller säger emot.
jag kan inte låta bli att föra blogg, hur löjligt det än är. skriva har jag alltid gjort, hittar jag tillfälle eller platser så nyttjar jag det.. jag har varit värre, förr hade jag alltid med mig ett block och penna.. bara för att kunna skriva. numera om jag verkligen känner att uttrycka mig för pappret så letar jag upp någon rekvisita som funkar för stunden.

men blogg.... alltså, det blir aldrig så bra som när man vet att ingen annan ser var man han skrivit. jag vet inte varför jag känner så. kanske bara för att det är mitt. har aldrig tänkt på det, för jag har aldrig trott på hemligheter eller att jag har ensam rätt på något.

vad är det för mening med tankar, erfarenheter och sig själv när man inte kan dela med sig utav det?
tror jag känner så för allt.
vad är det för värde vi sätter på oss själva när vi sätter så högt värde på materiella ting? så högt att vi inte låter en annan person röra eller använda?
vad är det för äcklig sida av oss som tror att man har ensam rätt på en individ?

när jag sätter mig här och skriver så tänker jag inte riktigt igenom vad det är jag ska skriva om. det bara händer och ibland slutar det upp med frågor, frågor som mer är en åsikt.

pontus rostar mackor och övar på lite MMA-moves i köket. jag fnissar inombords och tycker att många tankar jag ältar kan vara överflödigt. ibland blir man liksom för allvarlig och jag kan verkligen vara den allvarliga typen.
seriös, anständig, trevligt, aldrig tacka nej till middagsbjudning men alltid tacka nej till ekonomiskt stöd.
men så har jag den lilla galna katten i mig som skrattar åt livet och tänder eld på gårdagen.

jag känner mig väldigt delad och tusen olika tankar, känslor och åsikter bräcker hjärnan.
sitter här med mitt lilla tonårshjärta och inser att jag (ja, hahaha) börjar bli vuxen.
men det har jag ju varit länge. men jag känner för många äldre personer för att våga säga det egentligen, känns så löjligt och omoget att bekräfta sitt vuxna jag. vilken vuxen människa gör det?
VILKEN VUXEN MÄNNISKA SKRIVER BLOGG? speciellt om det jag just nu skriver om.
jösses. vad hände med sommaren? allt som skulle göras? känns som om jag på ett sätt (fruktansvärt bra uttryck) bara har gått och väntat på min återföreing med stockholm och lilla huset! pirr pirr, längtar till söndag då jag landar i lilla huset igen, i min säng och i kära kära stockholm.... som göteborgstjejen sa.