.

jag vaknade upp en dag då allting slog mig i ansiktet. hela mitt liv slog mig i ansiktet.
jag vaknade en morgon, kanske vid lunch tid. eller eftermiddag. kanske var det kväll?
det kunde lika gärna varit vilken tid på dygnet som helst. 
min tidsuppfattning var begraven i källaren där jag låg tillsammans med allt bortblåst hopp för framtiden.
jag tror snön var på väg att smälta, ändå fortsatte den att falla.
jag frös under två täcken och drunknade bland soffkuddarna och även om det bara var jag där kändes det som om jag inte fick plats. den bittra smaken jagade alla mina vakna sinnen.
jag förstod aldrig i mitt resande att jag var på väg hit. det var något jag insåg när jag väl var framme.
inte förrän jag låg där i soffan i min källare och blev bränd av verklighetens celsius. det fick mig att bläddra baklänges i mitt liv. för när man står där vid kanten finns det bara ett steg att ta och det är bakåt.
plötsligt fick jag svårt att andas. hur var det ens möjligt? att för en lång tid haft viljan att leva livet och lära känna det, att känna att det fanns så mycket att leva för. och sen en dag vakna och undra om livslusten någonsin existerat?
jag ville bara sätta mig i ett fordon och resa långt där ifrån. bort från vardagen jag placerade mig i, bort från förlorade ord och skrivkramper. jag ville ge mig ut på jakt efter nyckeln som låste in ångesten och låste upp kreativiteten.