.

det känns för jävligt att jag ska åka tunnelbana idag utan fabian.
min fobi för att åka tunnelbana och tåg är värre än någonsin, vilket kommer i perioder men just nu är den outhärdlig. kan inte sätta mig på en tunnelbana utan att få panikångest bokstavligt talat. brukar bli ungefär så att jag åker en hållplats, hoppar av, åker tillbaka, åker en hållplats igen och så fortsätter det tills jag ger upp och åker hem. det kan hålla på så i en timma och det börjar kännas mer som ett misslyckat försök än någon tvångstanke (då det inte är någon tvångstanke).
en bekännelse jag inte är så stolt över men en sak som är under arbete.
det känns som en animalisk instinkt och typiskt mig.

"jag ska flytta ut i skogen och aldrig mer utsätta mig för stadslivet" något jag hittade i den blå anteckningsboken, antecknat i 15 års ålder. kan stämma att det ska vara så