.

ibland känner man sig tillräcklig och ibland känner man sig jävligt överflödig.
jag ska hålla huvudet kallt och vissla vidare.
försöker hålla mig vaken efter en intensiv dag. jobb och läkarbesök. varje gång jag lämnar den röda stolen och likgiltigheten i det rummet så känner jag mig döende. är trött på att bli missförstådd men det är också så mycket vardag att jag inte känner mig särskilt berörd. det kändes fruktansvärt svårt att vara ärlig idag.. kanske för att jag hade en ny läkare.. kanske för att pappa var med.. kanske för att jag kände av läkarens kalla blick i ryggraden.. som om han analyserade mer än att arbeta. men det är bara sånt jag får för mig.. men på något sätt kändes det som om jag skulle kräkas varje gång han kollade på sin skärm, i papper och höjde ögonbrynet och sa något i en allvarlig ton. tror inte jag lyssnade så mycket på vad han hade att säga utan försökte mer hitta något i honom som jag kände. hitta något i honom som jag kunde bräcka. jag vet inte varför jag på något sätt alltid blir så defensiv. men jag har ett genuint trust-issue till dessa välutbildade människor som inte har mer livserfarenhet än vad jag har. eller ens försöker leva. jag försöker vara så fördomsfri som jag kan och vill men det är så svårt att komma överens med sig själv om vad man ska tycka när en främmande människa ska analysera en.
och kasta ur mig känslor, fysiska eller inte är något jag inte gör hur som helst... och där sitter någon och förväntar sig något av en.
han var inte tvättäkta för mig.
sedan ville han att jag skulle ta massa prover. för att kolla om det var något fysiskt fel. men jag avstod och skulle återkomma (som vanligt). egentligen är jag inte rädd för nålar och är inte särskilt blödig alls. men deras sätt att behandla patienter på löpande band med en sådan liten passion för sitt arbete får mig att bara vilja låta dem vinna. för jag misstänker att jag inte är en intressant patient alls. bara bortskämd och svag men har talang för att förklara sig.
egentligen ville nog denna "sommarvikarie" be mig sluta ödsla hans tid och skaffa mig ett intresse. åka tillbaka till stockholm och hålla käften. och det var väl ganska precis så jag kände.
för det är inte riktigt min grej att sitta där med en främmande människa som ska följa min hälsa. jag är för fri och jag tror också lite att det bara kan vara nonsens och flera steg bakåt i utvecklingen.
men när man står vid kanten kan det vara nyttigt att ta ett steg bakåt.
jag tror inte på någon läkare. jag tror på mig själv.
jag tror att jag vill berätta för er att dagens läkarbesök var ren slöseri med min tid och min energi. för ingenting jag fick reda på var något jag inte redan visste. det är inte så att jag har svårt att svälja stoltheten, jag vet bara att jag är så mycket mer och starkare än att sitta där och göra mig ynklig i onödan. jag är färdig och fri ännu en gång. nu ska jag fan sova middag.