övertrött
tiden fortsätter att resa och framtiden får man bara acceptera. hur många steg man kastar sig bakåt så hinner den ikapp.
det senaste året har jag rest fram och tillbaka i min hjärna, mitt hjärta och i sverige.
och någonstans där mitt i vindarna, bland medresinärer och stormiga situationer hittade jag någon slags trygghet. i mig själv, i min själ som det senaste varit bräcklig och svår att hålla still. men jag har en känsla på mig att allt är på väg tillbaka till sina fötter efter några trasiga månader men nyttiga.
om det finns något för mig i den här världen så är jag en hejdlös sökare.
jag har kastat mig frivilligt in och ut i så många möjligheter och i mitt sökande jag så vet jag att möjligheterna är oändliga.
jag har så svårt (just idag) att tro att det någonsin kommer finnas något som släcker törsten som jag har för livet.
jag har alltid varit en överlevare. även när jag har känt mig som mest besegrad.
jag vet inte riktigt vad det här storhets vansinnet kom ifrån just ikväll.
har traskat runt på hönö ett par timmar, bland min barndom, tidig tonår och all effekt hönö någonsin har haft.
jag kan inte undvika att bli sentimental och stolt samtidigt som jag andas in luften här.
på något sätt så råkar jag alltid landa på hönö.. som om jag har något konstigt behov av att bara få komma hit och riva upp.
tror dock aldrig att jag någonsin kommer höra hemma någon stans och jag vet att slå mig till ro är ett skitsnack jag aldrig kommer tro på. men det är en konstig känsla att slåss med när man väl är här.
jag har nog begravt det mesta, betalat, gott i godo och rivit ur den bittra tiden ur mitt liv från hönö alldeles för många gånger för att det ens ska kännas något längre.
men vad är det då för helig, hemlig, lurig känsla av lugn som smyger sig in bakom revnenen när jag väl är här?
det senaste året har jag rest fram och tillbaka i min hjärna, mitt hjärta och i sverige.
och någonstans där mitt i vindarna, bland medresinärer och stormiga situationer hittade jag någon slags trygghet. i mig själv, i min själ som det senaste varit bräcklig och svår att hålla still. men jag har en känsla på mig att allt är på väg tillbaka till sina fötter efter några trasiga månader men nyttiga.
om det finns något för mig i den här världen så är jag en hejdlös sökare.
jag har kastat mig frivilligt in och ut i så många möjligheter och i mitt sökande jag så vet jag att möjligheterna är oändliga.
jag har så svårt (just idag) att tro att det någonsin kommer finnas något som släcker törsten som jag har för livet.
jag har alltid varit en överlevare. även när jag har känt mig som mest besegrad.
jag vet inte riktigt vad det här storhets vansinnet kom ifrån just ikväll.
har traskat runt på hönö ett par timmar, bland min barndom, tidig tonår och all effekt hönö någonsin har haft.
jag kan inte undvika att bli sentimental och stolt samtidigt som jag andas in luften här.
på något sätt så råkar jag alltid landa på hönö.. som om jag har något konstigt behov av att bara få komma hit och riva upp.
tror dock aldrig att jag någonsin kommer höra hemma någon stans och jag vet att slå mig till ro är ett skitsnack jag aldrig kommer tro på. men det är en konstig känsla att slåss med när man väl är här.
jag har nog begravt det mesta, betalat, gott i godo och rivit ur den bittra tiden ur mitt liv från hönö alldeles för många gånger för att det ens ska kännas något längre.
men vad är det då för helig, hemlig, lurig känsla av lugn som smyger sig in bakom revnenen när jag väl är här?
Kommentarer
Trackback
