.

sitter och kallsvettas i min ensamhet hemma hos hanna och lyssnar på prusuit of happiness.
det påminner mig om att man behöver leva.
alla har olika drömmar och ambitioner. men jag tror de flesta är ovisa om sina möjligheter. eller så tycker jag att de flesta hittar löjliga anledningar till att inte fylla ut sitt liv på det sätt de själva vill.
jag är själv en av de stora drömmarna och har alltid varit, sitter på planer, men jag tar ett steg i taget och försiktigt lever ut mina livsplaner.
allting vi gör är meningslöst, men det viktigaste är att vi gör det.

det känns som om jag lever ett helt annat liv just nu, jag har svårt att skilja på vem jag var innan och nu, men jag vet att skillnaden existerar. det känns svårt att veta vilken av de två olika liven jag är och hör till. känner mig inte alls missplacerad, jag är här och har överlevt de flesta stormar och nu ska jag vara vuxen. men mitt tonårshjärta vill så gärna vara ung en stund till, slitas med vem jag är, vill bli och vara, vad jag ska göra resten av tiden jag har.
livet är långt.
tonårshjärtat i mig vill fortfarande bli författare, upptäckare, livsnjutare och resa. mitt vuxna jag som tillhör samhället vill ha framgång med stil och en helt annan trygghet än den som finns i mitt tonårshjärta. vem är jag nu av de två? den första nämnda, självklart. alltid varit innerst inne. tror bara jag någon gång har råkat med lite flit för att känna av det livet slirat in på den banan. jag är ju en livsupptäckare, men det livet var ingenting för mig. helt klart. men jag dömer ingen livstil ut ifrån andras erfarenheter. det kanske inte är helt sant, eller det kanske var ett påstående jag inte helt kan ställa mig till rätta inför, men jag vill inte var den som dömer något jag inte sett, upplevt, träffat, smakat.... levt.

här är jag. existerar