.

hade idag på mig mina svinhala dr. martens till jobbet, ett litet misstag. för det var glashalt ute.
så jag gick över gatan med tolv hanhundar och på andra sidan står det en hund och skäller, lite längre upp på gatan kom en annan mötande hund. hanhundar är ganska lätt att provocera så de började gny, flämta och morra, beredda på att börja skälla och bli hysteriska. jag behöll mitt vett och var lugn, men upptäckte att jag varken stod still eller gick. jag gled efter 12 hanhundar som ivrigt skulle hälsa på den skällande hunden och den vi var på väg att möta längre upp på gatan (det brukar inte båda gott). för en gångs skull var alla någolunda tysta, men det kändes ändå hysteriskt.
jag fösökte hålla emot men fortsatte att glida, försökte tala vett till hundarna och försökte sända ut lugnande signaler men upptäckte att det var meningslöst. tillslut brast jag ut i skratt och kände hur solen brände mig lite på kinden. såg hur jag själv gled efter krafter jag inte kunde hålla emot. allting kändes så metaforiskt så jag kunde inte låta bli att skratta. för det är lite så det känns just nu. jag slites efter något jag gör allt jag kan för att hålla emot, men jag är helt lugn. och ibland måste man bara stanna och skratta åt allt som sker, skett och är kommande emot en. för ibland är det bara bra att inte ha kontroll. ibland är man bara samlad ändå.
hur som helst, hundarna kom till vett efter att jag fick ett grepp med foten mot trottoarkanten och kunde avleda dem från allt var de nu var på väg att göra. gick vidare i solen och kände hur lungorna vidgades.
jag kommer att klara mig.