.

vi går ofta omvägar för att sedan komma fram till det vi från början sökte.
det man tillslut hittar gör man med hjälp av omvägar, för det man upplever på sin väg dit är pusselbitarna.
tiden läker inte ett sår (metaforiskt sagt), det är vad vi väljer att göra med tiden medans de fortfarande gör ont som avgör.
så det är inte så att jag fortfarande stänger ut allt jag känner, jag har bara gått vilse. det är allt.

jag går igenom en dagbok jag skrev under kanske den mest jävligaste tiden i mitt liv. och jag skrattar.
jag skrattar över allt som hände. vad jag en dag skrev och den andra dagen inte skrev.
hur arg, frustrerad, olycklig och ibland vansinnig jag var.
om jag ens lärde mig en sak från den tiden, om jag ens lärde mig något så spelar det ingen roll längre.
jag är glad att det är över. men vetenskapen om hur bräcklig jag egentligen är försvinner inte.
turligt nog är mitt förnuft starkare än vetenskapen just idag.
det sista jag skrev i dagboken är "letar efter mig själv. vill inte läsa något jag skrev när jag var glad eller hel. det känns förnedrande med tanke på den personen jag tillslut blev. det enda som håller mig vid liv är hoppet om att jag ska bli mig själv igen. kan inte alla ansikten bara försvinna?".
jag känner mig väldigt lättad just nu över att jag hittade så mycket att leva för tillslut. framför allt orken.
det finns mycket ingen vet om mig. och någon dag vill jag hitta någon jag kan berätta allt för. allt som hänt, allt jag gjort, vad jag skäms över, vad jag ångrar, vad jag är stolt över och de saker jag är glad över att de hänt mig.
men jag vet inte om jag någonsin hållt fast vid någon så länge, om jag har släppt in någon någonsin. alltså på riktigt. vad är det som hindrar? är inte jag själv det levande beviset på det. alla jag ratat, lämnat, uteslutit och förlorat. är det värt att ge någon någonsin allt man är då?
allt jag vet är att jag under de senaste tio månaderna har gått från att vara likgiltig till någon helt annan.