.

nä! vet ni vad. tyck vad ni vill. uttryck er hur och när ni vill. gör det gärna tillsammans med alla andra idioter av släktet människan.

jag upplever djur som extremt mycket smartare och vackrare än någon människa på denna planeten. trots att jag inte träffat alla människor... trots att jag inte träffat alla djur. men en sak är säker, människan är riktigt korkad och ful.

ordet realist har invaderat mina tankar det senaste och hela mitt liv har det präglat hur jag för mig i sociala sammanhang.
folk är dumma i huvudet. det är realism och samhällsfakta ur min livserfarenhet.
jag känner och har alltid känt en ångestladdad press på att räcka till och göra andra till lags. jag känner mig inte osäker på mig själv men på något sätt måste jag vara komisk, charmig och förlöjliga mig själv för att orka leva.
jag kan inte ta mig själv på allvar för ofta och jag har svårt att stå upp för mig själv ibland. allt detta för att jag låtit mig själv påverkas av samhället och hur jag upplevt min barndom. ja, det är oundvikligt att hålla sin barndom på avstånd när det kommer till mitt förnuft och hur jag som person är. hur jag vill vara är en annan sak. jag utgår alltid från vad folk vill ha av mig. vad kan jag göra som får mig att räcka till? under min uppväxt har jag aldrig blivit ansedd som den som använt min förmåga till att göra det bästa. allt har ju varit för min egen skull. men det har hetsat mig hur viktigt det är att passa in och göra som andra vill. hur folk vill att jag ska vara.


jag erkänner att vilka murar min barndom än har byggt kring mitt verkliga jag så ångrar jag inget. det finns ingen mening med att stanna i det förflutna när framtiden ändå är på väg. bättre att följa sin cirkus och ta vara på sin omgivning. hur besvärligt det än må kännas emellanåt. hela livet kan vara en identitetskris och man kan skylla ifrån sig på hela världen om man vill. hitta något att gömma sig bakom och spotta på sin spegelbild om man vill. men för att bli sig själv bör man ställa sig på andra sidan muren och gå vidare. ta sig själv på allvar istället för alla andra.

ibland när jag bloggar känns det som att jag skriker för döva öron. det är svårt att ta skift på allvar ibland... men i detta tillstånd kan jag inte bli mer seriös.

vad allt känns bra. det är ju bra!

håller mig borta från sena danskvällar en stund och kryper ned bland kuddarna....
vandrar i skogen och äter mat.
packa om livet igen.



förbereda inför nästa flytt. förvånade??? men nu, ett.... damdamdam, 1a hands kontrakt.
det är bra med trygghet.
nästa destination, bli kvitt medicinering.

ikväll har vi legat kurade framför brasan.
hoppas alla har det lika varmt som jag....

jag vill alltid ställa mig framför min tröga ytlighet.. men i slutändan kan jag inte låta bli att känna mig som en salivspottande hycklare. jag lider över att jag inte längre är en storlek xxs. jag tycker att jag själv är överviktig.... jag har alltid tyckt att jag är tjock. jag kan spendera timmar framför spegeln och föra mig i olika vinklar för att se hur jag ser smalast ut. vad jag än äter så får jag dåligt samvete. jag tar väldigt illa upp när andra kommenterar vad jag äter, vare sig det är "bra" eller "dålig" mat. jag älskar att vara hungrig men jag hatar att tappa kontrollen. för varje dag som går hittar jag nya ställen på min kropp jag själv anser har överdrivet med fett. så som innerlår, rumpa, mage och framför allt armar. gäddhäng. jag har komplex för mina stora vader och inte tala om anklar som ser ut som rejäla trästammar. mina korviga fingrar...
det känns som att mina lår skaver mot varandra och ibland vill jag vira in hela min kropp i en gasbinda för att slippa känna hur mitt fett fladdrar så fort jag rör på mig.
det enda jag tänker på när någon tar kort på mig är min dubbelhaka och mina breda bullkinder.






men oavsett alla tankar som fladdrar så går vardagen vidare och utrymmet för lycka måste ju ändå fyllas ut...
jag och Zita ligger spänt och inväntar på att Gullan ska trilla in.

under täcket.
i min gömma för att inte vara i vägen. nu har jag lärt mig en viktig sak, hellre leva ensam än att dela sin vardag med de som gör en olycklig. fy fan vad jag hatar detta stället.
känslan av att inte komma någon vart är extremt påtaglig. svårt att leva fullt ut när man känner sig så begränsad.
men innerst inne vet jag också att jag rest mig ifrån värre saker.... i helvete heller att det har varit förgäves.

jag är inne på det 23e året av mitt liv.
nya löften känns fånigt.
men ibland vill jag så gärna växa upp.