http://www.urbanoutfitters.co.uk
fast kanske lite mer på ett mary-vis?
the world is a wonderful place.
allt jag skriver om har jag sett, kännt och erfarat. skrivandet skulle bli meningslöst för mig om jag inte skrev om det jag upplevt. i alla olika uppslag och ordval självklart.
men just nu känner jag mig fast och tvungen. fastän jag inte har någon press alls.
man behöver inte vara inlåst för att känna sig låst.
jag går inför skrivandet helhjärtat, alltid. nu vill jag ut och uppleva, samla information och skriva frenetiskt och vackert tills solen går upp.
kom och lås upp mina fingrar, kom och lås upp min kreativitet. jag vill skratta och jag vill känna av allt.
jag vill inte stänga av längre. jag vill allt så passionerat och jag vill ha tillbaka allt jag stängt ut och stängt av.
jag vill inte låta något hindra mig längre. ingenting ska hindra oss från det vi vill göra, helhjärtat.
sitter på jobbet och försöker hänga med verkligheten. börjar inse att det viktigaste är inte att man är där med den och följer efter allt och alla. utan att man känner den. att känna sig verklig.
hur omvärlden rör sig. hur hårstårn smeker ens ansikte i vinden. hur solen värmer ens kind och hur verkligheten följer efter ens egen fart.
utan det är verkligheten meningslös.
solenergi
åka till göteborg eller till gotland nästa helg?
jag VET inte... vad jag vill.
kanske lika gärna stanna kvar hemma i stockholm.
som vanligt.
det är sol.
fredag
det är fredag och vi har ingenting på shemat. vi har besök från oslo så något kommer vi nog att hitta på. det är fredag och vi är unga. så gott är livet.
figaro är på västkusten och latjar. vill också åka ned snart och hälsa på min göteborgsfamilj.
jag vet inte vad jag gör just nu. även om det står lite still känns det som om jag är i rörelse hela tiden, men det beror nog på att jag är en drömmare.
men för en ganska lång tid känns det som om jag har skenat iväg. men det är sån jag är. då får jag göra som indianerna, vänta in själen. samla mig och sedan fortsätta samma riktning.
jag längtar tills felicia kommer tillbaka, då kan vi fortsätta planera där vi sluta. men helst vill jag också kunna ha tid att åka till frankrike. men just nu behöver jag spara tid, pengar och invänta själen.
åhhh. lilla kollektiviet i frankrike, ha ett litet café i spaninen, vandra i indien, bygga hus av organiska fynd i wales, plocka frukt i australien, forska apor i puerto rico och rädda gatuhundar i mexico.
jag ska tugga på den knäcken ett tag till. drömma vidare om mitt liv som framgångsrik författare i greta garbos skal.. och sedan när vi blir tillräckligt gamla kommer lawson (felicia) och jag kasta citat över varandra och vandra på en torkad grusväg i new orleans.... ahhhhhh.. fredag
här är ett litet ord från paulo coelho
life is short. kiss slowly, laugh insanely, love truly and forgive quickly
äter dadlar
i väntan på våren
hade idag på mig mina svinhala dr. martens till jobbet, ett litet misstag. för det var glashalt ute.
så jag gick över gatan med tolv hanhundar och på andra sidan står det en hund och skäller, lite längre upp på gatan kom en annan mötande hund. hanhundar är ganska lätt att provocera så de började gny, flämta och morra, beredda på att börja skälla och bli hysteriska. jag behöll mitt vett och var lugn, men upptäckte att jag varken stod still eller gick. jag gled efter 12 hanhundar som ivrigt skulle hälsa på den skällande hunden och den vi var på väg att möta längre upp på gatan (det brukar inte båda gott). för en gångs skull var alla någolunda tysta, men det kändes ändå hysteriskt.
jag fösökte hålla emot men fortsatte att glida, försökte tala vett till hundarna och försökte sända ut lugnande signaler men upptäckte att det var meningslöst. tillslut brast jag ut i skratt och kände hur solen brände mig lite på kinden. såg hur jag själv gled efter krafter jag inte kunde hålla emot. allting kändes så metaforiskt så jag kunde inte låta bli att skratta. för det är lite så det känns just nu. jag slites efter något jag gör allt jag kan för att hålla emot, men jag är helt lugn. och ibland måste man bara stanna och skratta åt allt som sker, skett och är kommande emot en. för ibland är det bara bra att inte ha kontroll. ibland är man bara samlad ändå.
hur som helst, hundarna kom till vett efter att jag fick ett grepp med foten mot trottoarkanten och kunde avleda dem från allt var de nu var på väg att göra. gick vidare i solen och kände hur lungorna vidgades.
jag kommer att klara mig.
mental shutdown
och väntar på våren
för blogg
needle in the hay
taking the cure so i can be quiet whenever i want
borde ringa alpha. vill åka till båstad en vårdag och bo på deras rehabliteringcenter, som jag så fint jag vill kalla det. 
<---- BÅSTAD
vill åka till göteborg och hitta hem. vill träffa vera, michaela, isabelle, michaela och grabbgänget. de där som varit med sedan man var ett skal.
allt som händer är på lådsas
springer runt i en dimma och vill stänga av allt jag känner. om jag nu känner något.
vill att solen ska komma tillbaka.
vill åka.
en dag vaknar man och undrar om livsviljan någonsin existerat.
skjut en tjej i huvudet
Rullstolsbunden till sängen
Känslan av att vara bakrundsbrus
shutted
då vill jag ännu en gång påminna om att de små smulor till bidrag jag lämnar här är inte vad jag syftar på.
här fördriver jag bara lite tid, sprider mina tankar för dem som vill veta och för att jag känner för det.
känns inte som om det borde vara så mer komplicerat än så vardagligt.
ändå så är vardagskänslorna så svåra att pussla ihop, koppla ihop och vissa dagar svåra att relatera till. fastän man har mött dem innan.
jag är ju inne i mina olika faser och jag vet vem jag är varje gång, men jag måste ändå stanna upp och grubbla över det. inget annorlunda händer om jag inte gör det. men det känns bättre.
det senaste funderar jag mest över varför man stänger ute andra under de perioder man är nedstämd (alltså sömnlös, ibland sover jämt, förlorade verklighetskänslor, behov av verklighetsflykt, ångestattacker och allmän dålig självkänsla).
man känner ju sig redan så ensam om det. vill man vara det? man sluter sig till de personer man litar på och stänger fullkompligt ut resten om det ens så handlar om vardag. det går bara att ansluta sig till personer som utstrålar trygghet och säkerhet för man känner inte sig själv ett dugg pålitlig. eller är det bara jag som kan känna så? den dåliga självkänslan blocker ju talets förmåga inför de personer man inte låtit sig kliva in i ens egen bubbla.
och man förstår att man inte är ensam om detta men sånt är individuellt. och förena sig med de som inte är starkare eller kan tänka klarare är vansinne. en halv gånger en halv är fortfarande en halv. så det gör ju mening att man stänger ut de andra man känner sig osäker på.
men jag bestämmer mig i förväg och har alltid gjort. nej, jag har inte varit nedstämd hela mitt liv, bara väldigt försiktig.
jag kan ändå ha öppna armar, vara fördomsfri och öppensinnad, det är inte något jag inte säger att jag är.
jag vill bara förklara för mig sälv tror jag att jag begränsar mig själv i förväg. för vilken anlednig?
jag är inte osäker, jag vet vad jag går för och kan ta för mig. men det är inte vad jag vill. så enkelt är det.
så vardag eller inte, jag har bara ett flockbeteénde bland djur.
min hunger för att uppleva nya saker och möta nya individer är inte svagare för det och jag begränsar inte mig själv med det. jag är bara inte van vid mänskligheten ännu. nedstämd eller inte.
paulo coelho
har lite pepp från pallan.
no matter how you feel today, get up, dress up and show up
mimmi kommer till stockholm
imorgon .
viva la tisdag
ja, igår var det allheartsday. jag såg bara män springa runt med blommor, vinflaskor, chokladaskar och rosa underklädpåsar.
är alla hjärtans dag den dagen då alla män ska skämma bort sina respektive och behöva spendera en dag inne på lindex underklädsavdelning?
jag var inte bättre jag. lät erik bjuda mig på resturang. men vi gjorde det på vårat egna lilla vis.
alla andra på resturangen blev bjudna på godis, askar med geléhjärtan och fick rosor - det fick inte vi. vi fick två geléhjärtan med ett litet plastsvärd stucket rakt igenom dem.
trots detta var det den godaste kina/japan/thairesturangen jag varit på och det var första gången jag åt dumplings.
idag väntas ännu en mysig dag på jobbet. och denna veckan från och med imorgon kommer att bli fulltankad med gäster och fester. kommer nog befinna mig större delen av tiden hemma hos hanna.
jag längtar till frankrike (felicia). <3
samlad
men här traskar jag runt och känner mig ganska samlad. det är allt.
mmm
är trött på att det lagas fiskpinnar, falukorv och blodpuddig.
sånt som jag ändå inte äter och det slutar med att jag inte äter något.
fml
orkar inte boka om tid till läkaren.
orkar fan inte adressändra.
orkar inte svara på frågor om min hälsa.
orkar bara sitta här och existera.
orkar bara vara bitter.
orkar bara säga hej då.
imorgon kanske det känns bättre.
