Hjärtan
Mycket saker här i världen säger inte mig ett skit. Men ibland så.
allt det här. allt är här.
jag tycker i och för sig att jag väger för mycket när jag väger 48 kg. var förbi gymmet idag och ställde mig på deras våg, 44,5 kg. wohooowww?? vet faktiskt inte. jag känner mig inte som 44 kg. förra sommaren vägd jag som minst 41 kg och det lustiga var att enligt mig själv åt jag som en häst. backade inte undan för sesamkakor eller chips. då bodde vi mitt i stan också, så det var ju bara att gå ut för porten så stod ett 7-eleven där klockan ett på natten om man så önska... om man var uttråkad och inte kunde somna. försöker inbilla mig själv att det är muskler jag fått sedan dess. euu. vill ändra tankemönster men jag vill också tappa hungern. har just ätit 4 råriskakor med endast gurka på, ca 140 kalorier men ändå har jag sjuka skuldkänslor över det för det innebär att jag ätit 900 kalorier idag.. och jag har varit ute på raska promenader i tre timmar. städat, tvättat, rensat ut garderoben och hushållit. ändå vill jag bara höra från någon att det är okej, du kommer gå ned i vikt fastän du åt mer än vad du skulle. istället för den inre rösten som skriker åt mig att gå ut och springa! gå till gymmet tjockis! du kommer alltid vara fet! när du väl äter igen kommer du bli fetare än vad du någonsin varit!
jag vet ju att det inte är sunt. JAG VET DET. jag känner mig så jävla dum i huvudet som låter mig själv fastna i detta. i övrigt så tycker jag inte att någon behöver vara orolig över mig för jag ÄTER. det gör jag. jag ÄTER. jag mår fint. jag har bara ett ton hjärnspöken och de är besatta av mat och synliga revben. det går fullständigt emot allt jag står för! allt det här med att älska sig själv, varandra och se ut som vi gör och är födda. ytligheten som jag fan inte tål! och så ligger jag här och kollar thinspo-bilder som en 14-åring kollar porr!
jag hoppades ändå på eufori när jag såg att vågen stod på 44,5 kg och då har jag ändå mens just nu och då brukar jag gå upp 2 kg. men jag kände inget! det var liksom bara. JAHA... fetto. mer kan du gå ner. jag måste vara ärlig men jag är inte orolig och det bör inte heller ni vara. för jag vet vad jag gör. även om det inte verkar så så älskar jag mig själv väldigt mycket och har respekt för mig själv. jag tycker mitt välmående är viktigt för det gör att jag kan vara en bättre människa för min familj och de jag älskar. det känns bara som att detta kommer att blåsa omkull väldigt snart, jag måste bara få älta lite i det. testa och känna efter. för att en dag upptäcka att jag inte bryr mig, att det inte spelar någon roll... liksom var tog alla mina andra intressen vägen?
kaffe, kreativitet och chokladtankar
det ser ut som att det ska bli regn snart. så jag ska låta hundarna sova en liten stund till, sedan får det bli lite utomhusaktivering innan regnet sätter igång.
kram mary
hjärnspöken
frukost.
20 gram fiberberikad havregröt
10 gram lågkalori äppel mos
kanel
2 äggvitor
1 kopp kaffe
mellanmål
en frukt eller 100 gram hallon med 50 gram soygurt
lunch
spenatsoppa el. rödbetssoppa med 40 gram minikeso
1 kopp kaffe
mellanmål
melon eller morötter
middag
ibland samma som frukost eller som lunch
te.x grönsaker, quorn eller tonfisk
blir jag sugen emellan brukar jag äta fem mandlar och dricka massvis med grönt te. sedan dricker jag 2 glas vatten före varje mål!
en summa på 6-800 kalorier om dagen. och det får mig att känna mig balanserad. jag vet inte om jag går ner i vikt eller inte.. för jag märker det inte. och går jag inte ner i vikt eller syns det inte så kan det inte vara farligt. jag promenerar minst 3 timmar om dagen och gör olika styrketränings övningar varannan dag. så som yoga och andra vanliga övningar som man bara använder kroppen till. dock aldrig situps, det tränar bara de ytliga magmusklera - det bränner inte heller fett! vilket gör den övningen helt meningslös för mig.
det jag vill komma till att fastän jag håller mig till 80% av dessa rutiner i månaden så kommer det till dagar som jag inte kan hålla mig. vilket gör mig så jävla besviken på mig själv. det är då jag påminns om att det inte är sunt längre. det spelar ingen roll vad jag äter, överskrider jag mitt kaloriintag så blir jag ångesladdad. nyper mig i låren, tar tag i kärlekshantagen och plågar mig själv med att kolla på thinspo bilder.
jag är noga med att röra på mig och träna för att inte förlora muskler.
morrans morgon
i övrigt... jag vet inte när jag drack alkohol sist och jag vet verkligen inte när jag var bakfull senast. men idag, just nu känner jag jätte bakfull! åt inget socker igår så det kan inte vara socker baksmälla? orkar inte ens sitta här och skriva om det... måste spara min energi till morgonpromenaden! nu kaffe! kram
älska, glömma och förlåta.
idag när jag stod och diska var det som om en stark del av min barndom återupplivades. från att jag var sju år diskade jag varannan dag, dukade av bordet de dagar jag inte diska, tvättade min egen tvätt, strök mina kläder, vek in dem i garderoben, bädda min säng och städa mitt rum varje dag. detta var inte direkta order från min pappa utan hans nuvarande fru. pappa la sig inte i mer än att hålla med henne och känslan av att han stod bakom henne i de besluten fick mig att känna mig otroligt sviken och vågor av skam sköljde över mig då och då när jag upptäckte att detta inte var en normal uppfostran. jag skämdes jätte mycket över att jag inte kunde följa med mina kompisar ut direkt efter skolan för jag var tvungen att gå hem och göra min sysslor först.
min styvmor var under den tiden var ett riktigt monster för mig och mina syskon. hon hatade oss eller så hade hon en jävligt vriden uppfattning om vad mammarollen gick ut på. när jag inte städade kaninernas ytor i huset (ja, de hade faktiskt ett eget litet rum som gick direkt ut till trädgården) så la hon dom i en platspåse och slängde dem i soporna. ibland låste hon i mig i mitt rum... inte särskilt pedagogiskt med tanke på att jag under dessa gånger inte har ett enda minne ifrån varför jag förtjänade det. ibland när jag inte löd och jag sa till henne att jag skulle säga till pappa när saker som dessa inträffat sa hon till mig att pappa inte älska mig lika mycket som henne och han skulle aldrig tro mig. detta resulterade i att jag faktiskt inte sa något och så fort pappa kom hem slängde hon sig i hans famn och grät över hur elak jag hade varit. lite skäll och en order till mitt rum eller att dammsuga hela undervåningen senare kände jag mig verkligen bekräftad av de där tidigare orden om att jag inte var älskad eller värd något. varje gång vi inte var överens så var det mitt fel och gång på gång skickades jag upp på mitt rum eller fick en extra syssla. när jag protestera jämförde pappa med sin barndom (som för övrigt var väldigt bra, förutom att hans pappa under en tid var labil och elak) eller hur andra har det. jag upplevde ALDRIG att någon i min ålder hade samma rutiner i sina hem.
när jag väl valde att tala om för folk i min omgivning vad som föregick teg de eller så trodde inte på mig. men hon som är så trevlig!! det tror vi inte på! hela jävla vuxenvärlden hade vänt ryggen till.
jag minns särskilt en kväll när jag, pappa och mina syskon åt middag utan henne, hon var under den kvällen hos en vän tror jag. jag tyckte det var jätte mysigt och jag behövde inte sitta spänd över att hon skulle slänga ut en förnedrande kommentar eller fräsa åt mig medan pappa antingen fnissa och blinka till mig eller bara inte brydde sig. som om det var okej? i alla fall, mitt i middagen kände jag för att verbalt uttrycka mitt nöje med att säga "inte för att vara elak men jag tycker om att hon inte är med". med detta menade jag som ovanstående, jag kunde slappna av. då sa pappa allvarligt "nu tycker jag att du var väldigt dum, gå och lägg dig. utan mat." jag gick ifrån bordet, upp på toaletten, grät och spydde upp min mat.. sedan gick jag och la mig. pappa kom självklart sedan och bad om ursäkt men verkade ändå inte fattat vad jag menar eller pratat om vad som hände vid matbordet. jag tjurade vidare och somna. jag bestämde mig den kvällen för att stänga ute dem för alltid. jag var tio år och det gjorde jag. i sex år.
jag kände mig aldrig hemma och jag stängde av alla mina känslor. jag försökte så mycket som möjligt att inte vara hemma. jag hatade det. pappa försökte när jag var runt 13 år att få någon typ av kontakt med mig igen men jag var bestämd, han var utslagen från mitt universum. jag skulle inte släppa in honom då eller aldrig. i mitt hjärta var det han som hade valt bort mig. så hela världen spann på, fast alla visste. men jag skulle bara komma över det.
jag skulle kunna skriva i flera timmar om vad som hänt där emellan men jag ska komma till min mening.
isen bröt när jag var 17 år. de hade bråkat om mig.
i sex-sju år var jag okontaktbar på alla känslomässiga sätt. jag var där men jag var aldrig riktigt där. de hade haft ett stort gräl om mig och jag hade fullständigt tröttnat på att fly vad jag kände, vem jag var och jag var framför allt trött på att stänga av. jag gick upp på mitt rum som vanligt men denna gången med mycket bestämda steg och det kröp i nacken. jag gick in i mitt rum och såg mig omkring. det bara small i bröstet. jag gick bärserk. jag hade sönder allt jag kunde ha sönder. jag skvätte ut alla mina nagellack över väggar, golv, kläder, dator..... rev ner allt från väggar.. slog sönder blomvaser. krossade glas.. slog sönder speglar.. krossade tavlor mot datorbordet. med all min kraft. rev ut alla sängkläder, välte sängen och rev sönder alla kort jag någonsin själv tagit och framkallat. (under årskurs 9 gick jag en fotokurs). det enda som jag lät bli var mina skrivböcker. jag skrek, grät och var ursinnig. allt detta gick på fem minuter.. men kändes som en evighet. jag rusade ut mot trappan och nedanför stod pappa med ett chockat ansikte... med min sista kraft skrek jag "jag vill vara, blind döv och stum." sedan minns jag inte riktigt vad som hände. jag rusade ut och kvickna till efter adrenalinchocken och satt fruktansvärt skamsen nere vi vattnet och rökte ett helt paket röda prince. efter ett par timmar kom jag hem, min styvmor stod i köket och såg på mig med ännu en intensiv blick.. men ändå såg hon en aning rädd ut.
jag gick upp på mitt rum en aning hukad, som vanligt. i mitt rum stod pappa och såg sig runt.. flyttade lite på saker med fötterna och såg upp på mig. detta var första gången på flera år för mig som jag såg min pappa i ögonen och menade det. första gången på år jag mötte hans blick och menade det.. hela kroppen kändes som att den skulle falla ihop. men mina ögon var fortfarande på samma höjd. då sa han detta måste vi städa upp tillsammans.... och det gjorde vi.
efter det har jag litat på honom till 100%. jag gav aldrig honom en andra chans för jag gav egentligen aldrig upp... för när jag väl öppnade mig igen så var det som om alla missförstånd inte betydde något. vad som än hänt var inte längre intressant och viktigt. men jag vet, att det har påverkat mig och mina handlingar otroligt mycket.. men det har också gjort mig.
jag kommer få tid att skriva mer om detta snart. detta är bara små plockade tankar från mina skrivböcker och vardagstankar. jag älskar min pappa och jag vet att han älskar mig. detta är så långt borta och förbi. men att det har hänt är omöjligt att förneka.
avslutar med en liten cool bild på mig. HEJ HEJ
.
ligger i soffan och har redig träningsvärk i mina skinkor. huuurra. då vet jag att jag maxade springrundan i söndags. jag brukar få träningsvärk ett par dagar efteråt... ganska okej, för då kan man köra rätt hårt två dagar i rad och sedan ha en lite lugnare dag. nu ska jag göra rödetssoppa, äta den och sedan gå ut med hundarna. hej hå
på landet
så för omväxlingens skull kommer lite bilder från min mysiga helg!
morgon promenad
vy från fotöljen
underbara trädgården
badrummet
myse stugan
zita i köket
träffade kossor
zita på promenad
träffade katter
här sov vi framför kaminen. varmt och gott om stussen!
jag i stugan
jag tror alla är lite ätstörda
jag trivs i övrigt väldigt bra med mia nya rutiner, så som att gå upp runt fem på morgonen, äta en liten frukost för att få plats med kaffe och sedan köra en rejäl morgonrunda. man känner sig ren och pigg! sedan kommer jag hem med hundarna, dricker grönt te och äter en frukt. ja, lite tips (som inte kanske fungerar på alla) för att må gott. man måste ju faktiskt inte gå upp fem på morgonen. men jag behöver det för att hinna med resten av dagen.
sedan så lovar jag att man somna gött på kvällen.
för att återgå till rubriken så har jag spenderat helgen i nossebro i eriks mammas stuga, min svärmor.
det är underbart där! kommer ångra att jag inte spenderat mer tid där till vintern när den slås igen för kylan.
underbar frisk luft och miljö. kamin, grusvägar, underbart planterad trädgård och skogen som granne.
hur som efter att ha vandrat runt nossebro med zita, bland annat en titt på nossebroRfestival så kom vi lagom innan solen skulle börja gå ned tillbaka till stugan och trädgården. var eriks mamma satt och vänta med te och vin. jag drack te så klart! vi prata som vanligt, som alltid. det är ju inte längre en hemlighet att jag har problem med mat men jag har ändå jätte svårt att prata om det med min familj, då är eriks mamma så himla bra att ha. hon förstår det mesta som tyvärr inte min familj kan förstå eller inte riktigt vet hur de ska reagera.
i alla fall så kom mina matvanor upp och då sa hon att alla är nog lite ätströda. det stämde riktigt bra.
vi har egentligen ALLA en typ av ätstörning nu för tiden. vare sig det handlar om att äta för lite eller för mycket. finns det verkligen perfektion när det kommer till att förtära mat? folk som tränar och är jätte noga med mat så att det tar upp deras tankar stora delar av dagen måste ju också räknas som en slags ätstörning? att hålla sig ifrån njutfull choklad eller någon rätt man tycker är god men äter inte för att man tänker på vikt och hjärnspöken. men suktar efter det HELA tiden bara för att man aldrig tillåter sig. eller de som äter och äter och äter men får inte ut något av det utan det är bara lätt att stoppa i sig för det är gott och ger energi.. eller de som äter för att de har tråkigt. de som måste ha popcorn till bion. de som måste äta på den resturangen för de är i den staden och de måste äta just den rätten. köpa den maten bara för att den är billig, nedsatt i pris eller har ett speciellt erbjudande just nu. det handlar ju också om fällor i vardagen men djupt in är det ju bara vi själva som egentligen väljer. jag försöker ta mig in i att bara äta när jag är hungrig(alltid hungrig.. mehehe), rätta rena produkter av mat och dricka hälsosama mängder vatten... har dock blivit ett litet kaffemonster. men jag behöver vara strikt när det kommer till mat annars så tappar jag det. med att äta 400-500 kalorier om dagen i två veckor, överträna och sedan tappa kontrollen fullständigt och låter kroppen ta för sig av vad den behöver. genom att hetsäta i flera timmar, ibland dagar och växlar med att spy(glass är sjukt enkelt att spy upp).
så för att summera mina tankar kring ätstörningar för att göra det enkelt. alla är nog lite ätstörda. alla. det är väl skönt att veta? det finns ju självklart olika nivåer. men det finns det ju i alla beteénden. i alla avseénden.
för mig var det en lättande tanke i alla fall. alla är nog lite omedvetet ätstörda. jag ska försöka motivera detta med att alla äter inte alltid vad kroppen behöver utan vad de själva inte just i stunden kan säga nej till.
man kan må bra ändå. nu kanske jag mest syftar på västvärlden... men skitmat är faktiskt väldigt billig. men det är linser och fräscha grönsaker också. lovar. man slipper också ojämna blodsockernivåer. och en sak jag funderat över. jag ser mig om lite kring olika människor med ätstörningar och vissa kan liksom tycka att det har varit en sjukt lyckad dag för att de bara ätit 600 kalorier och tränat 1000 kalorier. men vad de åt var 6 havrekakor eller 3 glassar? sedan de extrema äter kanske bara två saltiner med lite sylt på var tredje timma. men det finns ju fan bättre energikällor med mindre socker, fett och kalorier som håller en på en jämna nivå.. som är bra för kroppen. majsan tipsar? ett tag var jag rädd för fett.. socker.. och snabba kolhydrater såklart. MEN för att förbränna fett behöver du äta lite kolhydrater åtminstonde och så klart röra på dig. och för att förbränna fett behöver du äta fett. det är rötigt för mig. jag är väldigt kritisk till många "hälsosama" tips på mat och hur man ska gå ned i vikt. i ärlighetens namn när jag försökt följa någon lämplig diet i samband med träning så går jag upp i vikt.. det jag inte riktigt kan hantera.. euuuu. men vad vet jag egentligen än att få göra saker och ting i min egen takt. det är bättre att ha mål och låta vikten vara ett delmål. springa varannan dag i 30 min te.x. sedan vara strikt med vad man äter, kalorier, produkter och så vidare... vikten tar hand om sig själv. men mina "störningar" går ut på de vanligaste målen, mått, vikt och att vara fettfri. men som sagt så har jag mycket mer vett och respekt för min egen kropp nu än vad jag någonsin haft. även om det finns delade känslor kring det.
allt detta skrivande gör mig hungrig! jag får återkomma. ska ut med hundar och äta. väntar på att pappa ska komma på besök också. tänkte stoppa i honom en bra lunch!
till mina unika besökare
jag var inte rädd. jag fick bara en känsla av att allt som hänt och mina åsikter blev helt plötsligt meningslösa. allt som bekymrat mig, det som skaver i ögat och gör ont i hjärtat vart helt plötsligt inte intressant längre. det som var intressant var det som jag ville göra de tre sista dagarna i mitt liv och att jag var lycklig oavsett vad som händer i mitt huvud och vad som hänt innan. jag har inte tid just nu att beskriva särskilt utförligt om känslor och vad som hände.. men det blev en god insikt i livet.
nu ska jag äta soppa och sedan ut med mina håriga små.
DE LIVSFARLIGA MUSKLERNA
fan
jag är den som får ångest över att ha unnat mig en skål med yoghurt och müsli. försöker trösta mig med att jag cyklat, promenerat och tränat som en galning. müslin var en sockerfri på quinoa och det var ju naturell soygurt. ändå gör det jätte ont i hjärnan. just för att jag vet att jag inte har orka nu klockan nio på kvällen att göra mig av med det. ÅH!!!! det får bli en timma cykel imorgon eller rejäl springrunda. men å andra sidan så spelar det inte roll vad jag kommer att göra åt det. det är fortfarande så sjukt jävla jobbigt!! fan. finns det någon stans man kan få kontakt med de som kommit över sina ätstörningar? jag orkar nästan inte längre med den sjuka skammen och de sjuka tankarna kring mat. jag mår du bra i övrigt och jag mår ju så bra av att träna. det enda som gör mig deppig just nu är mat. äta eller inte äta.. äta.. mat.. mat.. hatar mat. mat gör att jag hatar mig själv. hatar när jag hamnar situationer då folk inte heller förstår. när jag säger att jag inte är hungrig eller väljer att äta något annat än vad som bjuds på så betyder det inte att jag inte vill ha det alla andra äter. det betyder att jag inte kan hantera ångesten och självhatet efteråt. det handlar om siffror på vågen... siffrorna på måttbanden.. mitt gäddhäng, stora lår och magen som viker sig över alla plagg. den enda gången på dagen jag inte tänker på mat eller kalorier är när jag rotar runt i skogen med hundarna, då är det bara det. sedan så mat i samband med de jag känner mig bekväm med fungerar.. jag kan oftast äta men mår ändå jätte dåligt över det flera dagar efteråt. blir så trött. jag vill INTE ha dessa tankar. samtidigt som att jag inte vill känna ett behov av mat. ibland tror jag att hungern ska upphöra men den gör aldrig det? det behöver nödvändigtvis inte vara hungerns på mat. vad är det jag väntar på ska hända? om någon haft ätstörningar de kommit över. SNÄLLA, kontakta mig för tips och råd.. nu ska jag sova.
FET
avlider
ligger helt i sängen. HELT färdig efter att ha cyklat 1,8 mil i motvind och uppförsbacke med min monark tantcykel... phu!! såg också att ett inlägg jag skrev i morse hamnat snett i tiden. jajajajajaj. nu ska jag laga mat till erik som jobbat över som vanligt.
en bild på mina skakiga lår och en bild som bevisar att jag ändå är rätt så fräsch efter cykelmardrömmen. skämt åsido!
muttrande bussar och morgon på cykeln
Godmorgon. Startade dagen med en timmes promenad med hunden följt av 8 km intensiv cykelrunda i extrem motvind. Det börjar bli sensommar näst intill höst i göteborg känner man. Varför går sommaren alltid så fort? Jag har några svar för det men har inte riktigt tid att förklara det nu. Sitter nu i stan och inväntar Ray. Man märker verkligen att semestern är slut. Tutande bilar med rivstartsljud och doften av avgaser. Muttrande bussar, ilande vagnar, galna cyklister och stressade fotgängare. Jag känner mig inte mycket påverkad av det om jag lyckas stänga ute ljuden och energin. Men ändå längtar jag otroligt mycket tillbaka till lugna skogen och sköna sängen. Just stökiga mornar och eftermiddagar på stan är väl inte riktigt min grej! I övrigt längtar jag till nästa vecka då jag har en dejt med mimmsan. Vi har bokat in oss för middag och bio. Lovely! Än vet jag inte vad eller var men hagabion är ju mysig, personlig och det blir lite mer intimt umgänge då tycker jag. Det finns olika typer av intimitet om ni skulle bli osäkra på vad jag menade med det uttrycket. Var vi ska äta? Jag är så kräsen och svårflörtad. Antingen är det för onyttigt eller för dyrt. Jag oroar mig mest för hur onyttigt det är och att jag inte har en aning om var ifrån de köper in varorna... Jag menar är det dåligt producerade varor kan jag lika gärna gå och köpa ett paket frysta färgade ärtor från coops xl sortiment.. Jajajaja. Några som jag tycker håller måttet är le petit. Mitt favorit café och resturang i göteborg utan tvekan! Det finns ett i haga, närmst järntorget och nu har det också öppnat ännu ett mysigt på linne, granne med linneterassen och hemköp. Åhh. Ska nog föreslå en middag där med Mimmi. Dom har en ganska nice soppa med salladsbuffe för typ 65:- och den är vegan.. Mmmm!! Ska verkligen motivera mimmi till en middag där nästa vecka... Jag tror jag börjar bli hungrig? När är jag inte hungrig egentligen?? Hehehe. Jag hoppas fortfarande på en lördag i svärmors stuga och en liten visit på nrf! Just för sakens skull. Blir ju tredje året för mig. Ta väl hand om er idag! Det är en rättighet inget man är värd. Kram Mary
housewife of kortedala
Tillbaka
Vagnen ilar i spåren och ledningarna sprakar. Skulle ha tagit cykeln! Har varit uppe sedan 05.30 som vanligt och kört en morgonrunda med lilla Z. Jag måste skryta lite om henne. Det är självklart man måste anpassa sitt liv när man skaffar hund men för mig känns det inte så. Samma sak som att flytta ihop med någon, automatiskt anpassar man sig till någon annans rutiner och behov. Men att leva med Erik är lätt. För mig. Kanske inte lika lätt för honom? Men å andra sidan är det väl aldrig lätt för någon att göra plats för en annan individ i sitt liv? Ja, Erik har återgått till sitt arbete, åker klockan sju på morgonen och kommer hem klockan åtta på kvällen. Det jag kommer skriva nu betyder inte att jag inte har ett eget liv men när han är borta över nätter i arbetet så är de skönt att ha en härlig hund att ha med på löprundor och i soffan på kvällarna. Hon är ju inte heller särskilt gnällig över att vara ensam ett par timmar när jag tränar, dansar eller fikar.. Bara man ser till att hon fått aktivering och långa promenader. För mig är det ingen påfrestande uppoffring. Jag älskar att vistas i skogen och gå vilse bland buskar.. Då är det mysigt att ha Zita i hälarna. Hon är ju en väldigt lätthanterlig familjemedlem och man vill ju ha lyckliga sådana. Efter att ha varit lite i mina zombie dvalor de senaste veckorna känner jag mig tillbaka på jorden igen. Lugn, sansad och utvilad. Men jag tror inte det blir någon vild helg på Nrf. Men kanske en lördag kväll i svärmors stuga? Får se hur det blir! Nu ska jag ta mig an dagen och njuta av solen i Göteborg. Se mig omkring. Hoppas ni alla får en god dag och blir ni bittra så får ni tänka på den lilla härliga tanten på drottningtorget i trasiga tofflor som samlar pantburkar men ändå ler. Vill ni göra skillnad för någon i nöd så gå in på WWF's hemsida. Kram Mary
brighton rock
vad jag vet så finns det också en äldre version av denna filmen. men jag har sett den nyare med sam riley. se den. underbar. och så klart... jag har någon sjuk kärlek för tysta allvarliga, aningen störda män. seeeeeexigt. ett annat exempel på detta är ryan gossling i drive. sam riley igen när han gör sin roll som ian curtis i filmen control. ja ja ja. tycker ni ska se de ovanstående filmerna och självklart som huvudrubriken lyder brighton rock. varför jag tycker det är attraherande egenskaper (personlighet) så som lugna, tysta, trygga, allvarliga, aningen galna men ändå omtänksamma män kan jag inte förklara. det har inget med min gaphalsiga pappa att göra? eller? där emot hos kvinnor har jag inga större krav... konstigt nog så förväntar jag mig inget av dem. de är så okontrollerade och flamsiga emellanåt. känsloladdade patroner som avfyras utan den minsta förvarning. dramatiska, osäkra, svartsjuka och hemlighetsfulla. jag tror inte på hemligheter och jag tröttnar fort på flamset och dramatiken som är gjord på rastlöshet och oväsentliga händelser. jag menar självklart inte att det just bara är tjejer som beter sig på detta viset. vi kan alla vara lugna, coola och vara oss själva.. även om det innebär att prata i falsett och flaxa med armarna eller inte öppna käften men ändå ånga av känslosamhet. vackra är vi alla så länge vi väljer att vara det på våra egna sätt. jag försökte bara förklara vad jag attraheras av för att kunna ge och ta emot i alla evighet... tills döden skiljer oss åt mina vänner. sov gott
söndag
Ligger i soffan med mitt gäddhäng och funderar på om jag ska dra ut på en springrunda. Jag har haft en fin helg. Det blev en spontan fredag med några cider på henriksbergs uteservering. Goa utsikten och godingar så som Anni, Erik och Robert. Vi testa biljard också. Den enda jag träffa i hålet tio gånger var den vita kulan! Förväntade mig faktiskt inte att vara särskilt grym på biljard efter ett par cider. Hur som så spontanvandra vi vidare till villan i botaniska... Jag var inte direkt på partyhumör så jag sjönk ned i sofforna på uteserveringen med ytterligare en cider.. Spana på stjärnor och förde långa konversationer med Robert. Det är svårt att få kvällen att låta som kul men jag är jätte nöjd.. Ingen sjuk fylla, trängsel på dansgolv och rökrum från helvetet. Bara en kväll som man lät vad som helst hända bara man slapp vara med.. Ni förstår? Sedan dess har jag bara spenderat tid i skogen med hundarna och myst i soffan. Spanat in matmarknaden på stan och hållet Erik i handen. Ni vet. Zita sover med sitt huvud på min mage... Erik ligger på golvet och spelar på sitt xbox... Jag är bara väldigt nöjd. Puss. En bild på mig från förut idag och en på Zita sovandes på min mage.. Fred
inlägg nummer två
saken är den att jag ska fortsätta på ett av mina tidigare inlägg.. men just nu är jag trött och lider av någon konstig nackspärr. tycker lite synd om mig själv över det också. men jag vill inte vara den som spottar i bloggen. som sagt, finns det något yrke eller någon syssla i samhället som jag vill göra för att tjäna pengar så att jag kan köpa fårskinnsplädar och kristallkronor så har det alltid varit att överleva på mitt skrivande eller forska i eteologi. men nu har jag fått upp hjärtat för fler alternativ. bland annat att arbeta som något slags stöd för någon som känner sig vilsen. jag vill inte bli terapeft eller någon annan påläst pappersgalen diagnostekniker utan med min erfarenhet av människomöten, tron på godheten i oss och sunt förnuft vägleda förvirrade individer. bara vara någons syn när deras synfält krympt. när någon tappat uppfattningen på tid, rutiner och vardag. plocka upp någon som lagt sig för att ge upp.. hjälpa de som vill. stå upp för de som känner sig fällda. tala för någon som känner sig stum av press. motivera någon som gett upp. ge mig in i ringen för någon som behöver det.
skulle jag bara få lite makt så skulle jag göra allt jag kunde, det som krävs för att hjälpa någon tillbaka till livet.
jag skulle aldrig gämföra med mig själv för det vore oproffsigt. men jag vet. jag vet hur det är att känna sig besegrad, lurad, missledd och bortglömd. jag vet hur det känns att vägra allt för man vill hellre dö än att ens försöka. jag vet hur det är att älska någon så mycket att man själv går sönder. jag hur det känns att sakna någon så mycket att man tillslut saknar sig själv. känslan av att hela världen vänder än ryggen när det är för sent. känslan av att bara önska att någon kunde komma in i ens liv och riva upp. känslan av att vilja börja om men rädslan för att misslyckas. men det är alla misslyckanden som blir delmålen till att komma tillbaka.. återhätma sig.. bli sig själv eller bara acceptera det man är och vad man upplevt för att ta sig genom och tillabaka. eller hitta till sitt nya liv. jag vill in och riva upp i alla som tror att de klarar sig själva. vigda vyer och slita upp allas stängda dörrar. få oss till att acceptera mer och tröttna på att vara stängda. jag menar inte att vi ska gå över gränser för att få fram sanningen eller älska sig själv igen. men jag vill vara en pålitlig utomstående som hjälper någon upp och tillbaka. inte för att jag behöver fylla ut något behov av att räcka till, utan för att jag med mitt hjärta vill.
.
inlägg ett
ibland känner jag mig så obrutbar. jag skulle klara av vad som helst och vad än någon skulle säga så vet jag om att jag fått värre loskor spottade åt mitt håll. vilket som så spelar det ingen roll för just då är min självkänsla en vaxputsad pokal utan en enda repa. jag känner mig inte påverkad av något eller någon för jag är så involverad i min egen själ. då min starka sida är godhet, kärlek och förståelse. när jag ser och känner av orättvisor, missförstånd och genuina elaka handlingar så ser jag en möjlighet i att förändra, hjälpa och leda min omgivning i rätt riktning. jag är liksom den jag vill vara, samtidigt som jag är någon jag hatar... under tiden jag trycks ner av min oförutsägbara depression hatar jag att den personen finns i mig. det liksom hånar mig att jag själv inte kan få vara hon hela tiden.. känna värmen av alla som går in i mig på stan för jag vet att den finns i dem. vilja väl och lägga mig själv åt sidan en stund för att jag känner mig så hel och fridfull att jag kan det. strunta i vad jag stoppar i mig för mat och inte behöva ha ångest för att jag inte spenderade en timma på gymmet den dagen eller inte spydde upp den där påsen med godis jag tryckte i mig 10 minuter innan. inte känna att min hjärna bara tänker på mat och hur mycket jag egentligen hatar det. varje jävla gång jag äter så känner jag mig så fruktansvärt skyldig och äcklig.. spelar ingen roll om det är ett äpple eller en pizza... när jag mår dåligt äter jag mer och bara skräp för jag tycker inte att jag är värd att tas hand om.. dessa kontraster gör mig frustrerad. samtidigt som att jag hatar min spegelbild.. jag tycker och har ALLTID tyckt att jag är tjock. jag insåg det när jag vägde 34 kg när jag var 15 år att det spelar ingen roll, min spegelbild kommer aldrig att tillfredsställa min hjärna. allt började när jag var 13 år, tidigare säkert men jag var inte medveten om det på samma sätt. en tjej i min dåvarande parallell klass skrek ut i matsalen att "Mary hon äter så mycket så att man skämms!!" efter det hade jag jätte svårt att äta bland folk. under den tiden vägde jag i alla fall 37-40 kg och var 155 cm, så det var ju ganska idealt.. vad FAN det nu är. jag är ju född smal. ett par månader efter det fick jag av någon anledning byta hemkunskapsgrupp och började ha den lektionen med en annan klass. i alla fall, i slutet av lektionen åt vi alltid maten vi tillagat och jag minns att det var pasta men vad det var för tillbehör minns jag inte. jag la upp pastan på min tallrik och efter andra sleven väste vår lärare "mary! hur mycket ska du ta egentligen!? du får ju se till att det räcker till alla!" självklart avslutades detta med att 24 elever stirra på mig och min tallrik... tysta skratt och små retningar efter lektionen och lååågnt efter detta kring just den där extra slevjäveln. och man kan undra varför jag aldrig fått hjälp för detta under mina år hos olika läkare, psykologer och behandlingar. jag blånekade alltid när de fråga. jag blånekade inte bara inför mina läkare.. jag åt på middagar för att fem min skylla på att jag hade en otroligt snabb ämnesomsättning till att gå till toaletten spola vatten högt och köra fingrarna ner i magsäcken.. jag rekommenderar ingen detta då min mage lär aldrig återhämta sig och mina 24 hål i tänderna (dokumenterat 11 dec 2010) kommer jag garanterat att få betala för.. men alla prover då visade att jag inte var undernärd! det enda var mitt låga blodtryck vilket är bra och extra vita blodkroppar i mitt urin (som man kan få av näringsbrist) men det var inget fällande. dessutom tog jag in pappa när ämnet togs upp som kunde intyga att jag alltid varit liten och nätt. den egentliga oroliga viktiga personen som fattade vad som egentligen föregick var farmor. hon såg direkt. hon ser fortfarande om jag går ner eller upp 3 kg, vilket ingen annan gör, inte ens jag själv. hur som helst värst var det väl inte förrän jag var 15-16-17 då hade jag kommit upp i längden jag är i nu 161 och vägde 34 kg. om någon undrar så pendlar jag mellan 44-48 kg nu för tiden, jag har i alla fall aldrig aldrig vägt mer än 48 kg. så tanken just nu att väga 34 kg känns omöjlig. jag har svårt att tro att jag någonsin kommer kunna bli så liten igen. jag har absolut en sundare syn på livet nu men skammen och den maniska känslan av att gå ned i vikt sitter som en kniv. i alla fall, stackars lilla mig som har varit i detta ensam. inte riktigt, det var ju mitt. min hemlighet.. det var bara mitt och min verklighet. nu är jag snart 22 år och undrar om jag någonsin kommer komma över det? kommer jag alltid tycka att jag är tjock? studier visar att de som under lång tid anser att de själva är tjocka blir tillslut överviktiga. jag tror inte det spelar någon roll, fokuserar jag inte på det så kommer jag hitta något annat att ta kontroll över. men jag tror att första steget är att dela med sig för jag har aldrig låtit mig själv leva i förenekelse. jag vet alltid vad jag gör. men nu vill jag bli kvitt det och förstå mig själv. samtidigt som mitt framtida drömjobb är att hjälpa vilsna individer (människor och djur) och ge alla som saknar det självkänsla och trygghet. alla har vi ju det inom oss, vi har bara blivit missledda ifrån det.. jag vill lära ovetande ögon och hjärtan hur de kan ändra synen och känslan på sin omgivning och omfamna värmen istället., att ge och förmå sig själva att ta emot kärlek... kunna ta emot tacksamhet och våga lita på vad som finns. att göra det de med hjärtat vill och min största önskan är att de ska sprida det vidare och inspirera! ja, det får bli ett inlägg nummer två om detta. jag har varit uppe sedan 05.30 och behöver verkligen sova. jag vill flytta utomlands också.. pusshej
det blir bättre med tiden
har varit vaken i en timma... idag skulle jag inte känna mig besvärad över att somna om. mMhmMm!
men måste ut på långrunda med morgonpigga hunden innan jag ska iväg och hämta Mikkel & Ray. pushsejejejeje
hur känslan av 100 kg ser ut som
.
erik är väl kanske inte riktigt där ännu. mina bostadsdrömmar har cirkulerat vilt i några år. allt från lantliga självförsörjande gårdar till en lyxig takvåning med all modern elektronik (jag aldrig skulle förstå mig på). men de senaste två åren har jag varit inne på ett torp i utkanten av göteborg eller på orust och en mysig lägenhet i stan.
jag ska väl plantera tanken någon stans i eriks medvetande så kanske vi någon gång åtminstone kan gå på en enstaka visning.
här är lite skyssta cribs jag skulle kunna tänka mig att lägga ett par mille på.
kommer antagligen tapetsera om till mina galna 70-tals drömmar eller måla allt vitt.
http://www.stadshem.se/ViewAllImages.aspx?gid=OBJ24162_1207306288
ljuset
det är grått. ni vet, när man frustrerat försöker åstadkomma något på den nakna målarduken genom att måla över med alla färger man har på paletten... slutresultat, en grå nyans som inte säger något.
i spegelbilden reflekterar tomma ögon och en själ som behöver sova.
jag vill tända ett ljus i mina svarta pupiller. iris vill klättra ut och känna solens värme. allting är suddigt. det är som en hinna runt huvudet och ett lås för själen. solen har vänt ryggen till och ögat når inte stjärnornas ljus i den här ändlösa natten. om månen var mitt sista hopp så skulle jag tänja ut varje sena för att försöka nå den.
det är enkelt att tala oklart och vara suddig när allting känns overkligt. det är enkelt att låssas när ingenting känns på riktigt.
det är bara enkla utvägar medan man väntar på att locket för himlen ska lyftas av ens inre värme som för tillfället går på sparlåga.
jag vill åka här ifrån.
jag vill berätta allt.
jag vill att den oändliga smärtan i huvudet ska upphöra.
jag vill ha ljuset.
har planterat ett frö i mitt hjärta
instängd
jag har inga hemligheter
efter att i två år undvikit kaffe så har jag nu börjat dricka igen. känner mig inte lika beroende nu som då, det är bara gott. hjälper till att hålla mig vaken. jag går ju upp 05.30 varje dag och det känns som att jag sitter ner väldigt sällan fram till klockan 20.00.
igår hade jag min äta-vad-jag-vill-kväll. slutade som vanligt med att jag spydde upp allt och sedan åt lite till. ehehehe. jag har ju inte riktigt någon självkontroll på så sätt. därför måste jag vara strikt med mat så jag inte blir olycklig. hoppas gårdagen inte förstör för resten av veckan. ska ut och springa som en galning ikväll för att kompensera och må bra! ska slinka ned mitt kaffi och gå ut och vidare.
jag behöver lite VETT.
vad tycker ni om min klänning förresten? rasmus sa att det sog ut som en pöse. jag skulle kunna bo i den.
äta vad du vill dagen?
erik har åkt till koster och jag har soffkväll med hundarna.
nu ska jag trycka i mig 100 gram choklad för det är gött.
märker ni att jag har samma tröja på mig nästan varje dag?
det är min älsklingströja att gå hemma i.. eftersom att jag är lite småfrusen. jag har stulit den från hanna kolberg.
drömmer om pannkakor
är det bara jag som lider av en annorlunda pms så som att hela min kropp fylls med vatten och sjuka värmevallningar? sugen på allt socker och smör i världen? jag får skylla på att jag aldrig riktigt varit intresserad av min kropp på det sättet innan, inte levt ihop med en vuxen kvinna som jag kunnat reflektera detta över under min tonår.
men å andra sidan är min tonår över för längesedan och dessa symptom har jag bara haft under något år. ett par dagar i månaden. ja, här ska jag väl informera mer om min menscykel och så vidare men faktum är att den lever inte riktigt i symbios med mig... försvinner som den vill och kommer alltid vid fel tillfällen. som när man sitter på planet till frankrike, storhandlar eller när man inser att man är två timmar rätt in i skogen bland rovdjur som björnar och vargar.
i alla fall. medan jag ligger i sängen med en snarkande hund och drömmer om pannkakor med sirap är erik ute och gör göteborg. känner mig bra tråkig som avstod också ikväll men jag ångrar det inte just nu. verkligen inte. tog en lååång kvällspromenad genom göteborg och sedan sjönk jag ned i soffan med mitt pepparmint te och läst gp. jag har inte blivit mycket klokare.. kanske en aning upprörd men jag har ju så lätt för det. jag hoppas att alla har en like mysig kväll som jag och har en framtid att se fram emot. nu ska jag försöka sova innan erik och anni trillar in i natt.
säger god natt med en vattensvullen fot
petit
Mr. Right
Lycklig
svullna bröst och träningsvärk
träningsvärk fortfarande? nog för att jag lugnat ned mig lite med träningen men nu är det tre- fyra dagar sedan jag sprang 1,5 mil? annars brukar jag inte få träningsvärk längre om jag inte tränat benen hårt.. ja, nu vet ni.
jag åkte taxi här om dagen med en trevlig förare. vi pratade om träning för jag hade träningskläder på mig. hon frågade hur långt jag sprungit som längst och jag besvarade henne med 2,5 mil som jag sprungit som längst utan att stanna. hon tappa hakan och tala om för mig att hon blir andfådd av att gå fort i tio minuter.. då förklara jag för henne att det blir jag också... så är det.. bara för att man blir andfådd behöver man inte vara otränad. tror ni jag svävar fram när jag springer min milrunda? det känns som att benen ska trilla av och att jag ska spy upp lungorna.. men vet nu att det inte kommer att inträffa så det är bara att fortsätta för det är också skönt för huvudet att springa av sig.
idag ska jag ta min lilla familj med ut till hönö. vi ska på kalas och träffa all fin släkt. min äldsta bror kommer med fru och barn. farmor och farfar kommer! åhh. mina favoriter.
zita ligger och snarkar i soffan efter morgonpromenaden och jag ska hoppa in i duschen. hoppas ni ser fram emot er dag lika mycket som jag! pusshej
we are off
här är ett exempel. utforskar skogen lite.
annars lägger jag mycket energi på att utforska livet med erik.
och till hösten börjar jag med baletten igen!
så allas stackars pretton får hålla armbågarna vassa för nu trillar jag in i lokalen igen.
shitlist
slav
uppkäftig
hungrig
vänt om
representera dig själv
det går verkligen att representera sig själv oavsett medias och samhällets idealbilder. det tycker jag är mer utstickande än att känna vikten av att vara som alla andra retuscherade bikinibrudar eller kalsongmodeller. det går absolut att vara fysiskt och psykiskt frisk/hälsosam fastän man har tio kilos övervikt eller inte rakar armhålan. varför låter vi oss bli påverkade av vikt och utseende? jag har funderat på att raka mig under armarna för bekvämligheten när jag tränar (kliande svett). men på något sätt skulle jag känna att jag svek mig själv och mina naturliga åsikter kring håriga kroppar.. vilket jag borde leva utan för att det inte skulle vara att hyckla över det.
i alla fall, jag bestämde mig för att pront sluta med att raka bort hår från min kropp när jag såg ett avsnitt av top model (jag vet).. hela domarpanelen gapskrattade åt en av tjejerna för att hon inte hade rakat armhålorna under en fotografering, samtidigt som de såg lite äcklade ut.. brast de ut, VARFÖR RAKAR DU DIG INTE?! hennes svar var, "jag vet inte, jag var för trött". jag hoppades ju på att hon skulle klämma ur sig något smartare eller mer uppriktigt som att hon ville representera sin naturliga kropp och beviset hur långt man kan gå ändå. men å andra sidan var det ju top model jag såg på, även om det är födda med de kroppar som gör de presentabla för en christian dior klänning och chanel 05.
sedan blev jag en dag jätte inspirerad av en riktigt snygg kvinna på stan. alltså riktigt snygg (enligt mina ytliga ögon). otroligt vacker att se på osv.. oj oj objektifiering. hur som helst.. hon hade bara dyra märkes skor,väska,klänning och smycken som man med blotta ögat såf att de inte var gratis... allt detta prytt kring hennes smala midja och spänstiga kropp. hennes hår var uppsatt, fräscht och mörkt... hon var naturligt sminkad och hennes gröna ögon var lysande kloka. jag granskade henne uppifrån och ner kan man säga.. och då såg jag.. ben som antagligen aldrig varit i närheten en rakhyvel och armhålor helt orörda... sedan mötte jag hennes blick och hon log varmt.. vilken kvinna! låter som en löjlig förklaring av en första kontakt med en fling. men ni förstår vad jag menar. ja, amazing, amazing. gör som ni själva vill och se ut som ni vill. hur ni än gör så länge det är vad ni vill och vet om det så inspirerar ni! alla. absolut, raka ben och skägg om ni känner er bättre i det. självklart. vi är alla så fina!
vilken kropp skulle ni må bäst i?
sedan tycker jag självklart att man absolut ska bortse från sitt fysiska utseende. men vi lever i en tid där framgång och det går hand i hand. sjukt. och så ja, den bild på mina vadmuskler.. de är större i verkligheten, likaså låren. svårt att få en rättvis bild!
